Laurent Binet "HHhH"

Mattias Lahti Davidsson — Sun, 09 Jul 2023 22:00:51 +0000

Den tyska ockupationsmaktens högsta företrädare i Tjeckien dödades i en målriktad räd 1942. SS-generalen, riksprotektorn och chefen för tyska Säkerhetsministeriet Reinhard Heydrich skadades dödligt av en handgranat när han var på väg i bil till kontoret i Prag. Attacken genomfördes av tjeckiska och slovakiska fallskärmssoldater som hade utbildats i Storbritannien. Som hämnd utplånade nazisterna byn Lidice, bland annat. Attentatet är välkänt och flitigt omskrivet.

Mycket skönlitteratur och all facklitteratur är ju frukterna av undersökningar. De flesta undersökare är sannolikt i någon mån självreflekterande. Det finns åtskilligt att fundera över. Varför undersöker jag det här? Gör jag på rätt sätt? Hur ska fynden presenteras?

En del självreflekterande undersökare är öppet redovisande. Det händer till och med att självrannsakan blir en viktig motor i skildringen. Några exempel: P O Enquist i Legionärerna, Bea Uusma i Expeditionen och, för att välja ett utländskt exempel, Timothy Garton Ash i Personakten. Trots att det alltid lurar en fara att efterforskningarnas vedermödor ställer sig i vägen för redogörelsen av fynden, är jag svag för den självreflekterande, redovisande undersökaren.

Oväntade fynd i arkiv är spännande, liksom omständigheter kring intervjuer med personer som kanske döljer något. Till och med återvändsgränder och perioder av kreativ svacka kan vara meningsfull läsning. Och vilken kontrast sen, till genombrottet, när det äntligen äger rum! Men det vilar också något extra hederligt och gediget över denna typ av författare. Sanningen är undflyende, kan den ens fångas? Och om det går, finns det alls former för skildring som gör verkligheten rättvisa? Och på vilka sätt är undersökaren själv en del av det hela? Sådana problem bråkar alla introspektiva grävare med.

Laurent Binet debuterade med dokumentärromanen HHhH 2010 och fick Goncourtpriset samma år. Den konstiga titeln är förkortningen för ”Heinrichs Hirn heisst Heydrich” (på tyska: Heinrichs hjärna heter Heydrich). Det som avses är att Reinhard Heydrich var SS-ledaren Heinrich Himmlers kanske mest effektiva medarbetare.

Bokens huvudpersoner är annars de fallskärmsjägare som utförde dådet, slovaken Jozef Gabčík och tjecken Jan Kubiš. Laurent Binet blir nyfiken på Operation Anthropoid, så kallades de topphemliga attentatsplanerna, när han var fransklärare i Slovakien på 1990-talet. Han känner en stark drivkraft att lyfta fram hjältarna som vågade ställa sig i vägen för massmordsmaskinen Heydrich och som fick plikta med sina liv.

Laurent Binet sällar sig med HHhH till raden av självreflekterande, redovisande undersökare. Hans dilemman finns inte så mycket i faktaletandet eller källkritiken som i gestaltningsfrågorna. Vad bör vara med och vad ska utelämnas? Är det rätt att skriva detta uttalande inom citattecken? Och hur hanterar man att det i verkligheten kring Operation Anthropoid fanns tre olika personer med namnet Moravec, blir inte det förvirrande för läsaren?

Det finns situationer där Laurent Binets självtvivel lägger krokben för läsaren. I några lägen känns preciserande reservationer koketterande. Men på det hela taget är HHhH ett måste för alla som vill ha undersökningens fullständiga förlopp skildrat i alla dess dimensioner. Om nu något sådant är möjligt. Jag tvivlar. Det finns en anledning till att Montaigne kallade sina alster för essäer – försök.

Laurent Binet "Civilisationer"

Ella Andrén — Sun, 21 Nov 2021 23:00:07 +0000

Vad hade hänt om Columbus aldrig kommit tillbaka från ”Nya världen”? Om det istället för Pizarro och Cortés som erövrade Inka- och Aztekväldena varit amerikanerna som gjort resan över Atlanten?

Sådana tankar laborerar den franske författaren Laurent Binet med i sin roman Civilisationer. Den är på flera sätt en lek med vår historia, också till formen. Den första delen är en isländsk saga, ”Freydís Eiríksdottirs saga”. Den andra delen utgörs av fragment ur Columbus dagbok. Den tredje är en medeltida krönika med instuckna brev av bland andra Erasmus och Thomas More. Den fjärde är en pikareskroman om pikareskromanens storhet Miguel Cervantes äventyr i ett något annorlunda Europa.

Freydís Eiríksdottir kommer norrifrån, som nordborna ju gjorde, men reser allt längre söderut i Amerika. Hon för med sig hästar och konsten att utvinna järn, men också sjukdomar. Det kommer att få en avgörande betydelse för berättelsens andra del. När Christofer Columbus och hans skepp anländer i slutet av 1400-talet har urbefolkningen större möjligheter att försvara sig, och Columbus blir den sista av européerna att dö i fångenskap på Kuba.

Så är grunden lagd för romanens längsta och mest centrala avsnitt, ”Atahualpakrönikan”. Några decennier senare ligger inkan Atahualpa i krig med sin halvbror. På flykt från dennes arméer kommer Atahualpa till Kuba, där de får höra talas om främlingarna från andra sidan havet, och också får möjlighet att studera vad som finns kvar av deras skepp. Sagt och gjort. Inkan ger sig av över Atlanten och erövrar så småningom Europa, eller, som det kommer att kallas, ”Femte provinsen”, efter de fyra provinserna i inkans ursprungsland.

Perspektivskiftet är smått genialt. Binet vänder upp och ner på invanda begrepp. Gör dem främmande. Så har amerikanerna svårt att begripa alla stridigheter kring detaljer i européernas dyrkan av ”den uppspikade guden”, men lär sig snart att använda deras ”talande blad”. Atahualpa läser Machiavelli, spelar ut furstar mot varandra och trotsar såväl påven som Luther. På kyrkporten i Wittenberg spikas Solgudens 95 teser upp, till den senares stora förtrytelse.

Blir det för den sakens skull ett bättre Europa än det verkliga? För ett tag förefaller det så, men så enkelt gör Binet det inte för oss. För vem kan överblicka följderna, om det förflutna bara varit en liten smula annorlunda?

Civilisationer är ett rasande intressant och läsvärt tankeexperiment. Att det också är så mycket ett formexperiment både vinner och förlorar romanen på. Det är bitvis underhållande, men skapar också ett visst avstånd. Hur hade det varit om Binet skrivit en mer traditionell roman, med större utrymme för känslomässigt engagemang? Med ett klarare fokus, lite mindre spretigt?

Om, om, om …

dagensbok.com » Laurent Binet

Laurent Binet "HHhH"

Similar Posts:

Laurent Binet "Civilisationer"

Similar Posts: