Larry Harris var kusin med Neil Bogart och tillsammans med honom startade de skivbolaget Casablanca 1973. Neil Bogart signade KISS och lär ha haft ett alldeles speciellt sinne för vad som kunde funka eller inte, i musikväg. I boken berättar Harris om de hedonistiska åren då kokainet flödade och pengar spenderades som om det inte fanns en morgondag. Det var verkligen en annan tid och musikbranschen såg helt annorlunda ut mot vad den gör idag.

Tillsammans med Curt Gooch och Jeff Suhs, som skrev KISS Alive Forever, får man som läsare följa skivbolagets utveckling från början i LA fram genom de otroligt framgångsrika åren i slutet av 70-talet fram till kollapsen i början av 80-talet och Bogarts död 1982. Vad jag själv inte riktigt haft koll på tidigare var den stora betydelse bolaget hade för discovågen i USA. Donna Summer och Village People var båda signade på Casablanca och sålde miljontals skivor bara i USA. Deras framgångar gjorde att man skrev kontrakt till höger och vänster med allt som osade disco och följden blev naturligtvis att mycket floppade.

När skivbolaget står inför stora ekonomiska problem släpper KISS ALIVE! 1975 och plattan går åt som smör i solsken. Tre år senare skulle samma band hjälpa till att driva Casablanca tillbaka i ekonomisk kris med sina fyra soloalbum. De kostade enorma pengar att spela in och felkalyleringar i försäljningssiffrorna gjorde att bolaget förlorade enorma summor pengar. Just försäljningssiffrorna är en intressant historia då Larry Harris gång på gång berättar om hur allt var påhittat. Genom goda kontakter på bl a Billboard riggades siffrorna och man lyckades bl a med konststycket att ha fyra KISS-album på Top 100 samtidigt, trots att endast ett av albumen var ens i närheten av att ha sålt så mycket som det påstods. Samma tankegång gällde när Polygram köpte Casablanca. Harris fixade alla siffror så att bolaget skulle bli imponerat, men ingenting var som sagt sant.

Casablanca låg även bakom filmer som The Deep och Midnight Express, vilka blev stora succéer. Med discofilmen Thank God It’s Friday gick det dock mindre bra, då den kom ut samtidigt som Saturday Night Fever och dess tillhörande soundtrack.

Bogart och Harris träffade rätt många gånger, men för varje fullträff fanns det mängder med missar och i slutändan gick det helt enkelt inte längre. Man levde hela tiden över sina tillgångar och insåg inte riktigt att det faktiskt kommer en morgondag förr eller senare.

And party every day är en mycket läsvärd berättelse om galenskap och överflöd, men också lika mycket om genialitet och framgång och detta mycket tack vare numera legendariske Neil Bogart.

Similar Posts:

• Härligt nördigt
• Bootlegsamlarens våta dröm
• Popkultur
• Döv leopard
• Självbiografiernas självbiografi