När Smart Pop-serien för ovanlighetens skull tar sig an något annat än det senaste decenniets teveserier har man valt Austens Stolthet och fördom. Underrubriken är ”Fresh Perspectives on the Original Chick-Lit Masterpiece” och var fokus ligger råder alltså ingen tvekan om. Helt utan teveserier är det ju inte heller, här finns gott om dregelutrymme för BBC:s mr Darcy i Colin Firths gestalt.

Spretighet är något av Smart Pop-seriens signum, men här tas den på ett sätt till en ny nivå. Flirting with Pride & Prejudice innehåller inte bara en mängd djupare eller ytligare analyser av ett populärkulturellt fenomen, den innehåller dessutom små skönlitterära historier i en salig blandning. Mercedes Lackey skriver fantasy kring Pemberley, Jane Espenson bidrar med en söt bagatell om Georgiana Darcys fortsatta öden, Melissa Senate försvarar Charlotte Lucas val av make i modern tappning och Jill Winters avslöjar vad Mary Bennet egentligen har för sig när Austen ägnar sig åt annat. Fullkomligt ahistoriskt men med glimten i ögat ifrågasätter Winters vad vi egentligen vet om välbekanta karaktärer och vilka möjligheter som finns mellan raderna på egentligen vilken roman som helst.

Dregel över mr Darcy/Colin Firth blir det som sagt en hel del av. Lani Diane Rich har till exempel bidragit med betydligt roligare texter i andra antologier. Laura Resnick utreder varför Stolthet och fördom funkar så bra i Indien (på svenska heter filmen Kärlek och fördom) och Jennifer Coburns lite oväntade analys drar paralleller mellan Austens roman och musikalen Spelman på taket. Under den märkliga avsnittsrubriken ”Jane in the Twenty First Century” skriver Joyce Millman om Stolthet och fördom till dokusåpaformat, medan Michelle Cunnah gör en variant av romanen – om de hade haft tillgång till mobiltelefoner.

Paradoxalt nog – och allt ovan är ändå bara ett urval av innehållet – är antologin ändå mer likriktad än jag hade förväntat mig. Chick-lit-perspektivet begränsar Austen och flera artiklar känns mest som att ströläsa någon damtidning med teman som Vad säger man egentligen till en väninna som är på väg att gifta sig med en mr Collins? och Vilken sorts dam är du, den energiska Lizzy, timida Jane eller bitchiga Caroline Bingley?

Karen Joy Fowler, författare till romanen Jane Austen-klubben, får emellertid sista ordet och det använder hon till att diskutera läsarreaktioner hon mött och sin egen väg in i Austens romaner via sagor och tjejtidningar. Måste Jane Austen vara ett så isolerat kvinnoprojekt, frågar hon sig. Fowler känner män som läser Austen, hon känner till och med en som citerar Austen när han diskuterar såväl fotbollsstrategier och dataspel som delstatspolitik. Han applåderar henne också för hennes manliga Austen-fan i romanen – och avråder henne från att ha två. Det är helt enkelt inte trovärdigt.

Jag tror egentligen inte heller att Austen ”bara” behövde tilltala kvinnor. Flirting with Pride & Prejudice däremot gör sig onödigt rosaskimrande brudig. Som en flärdig tidskift ger den en hel del trivsam underhållning för stunden, inte minst på grund av det lättsamma språket, och några enstaka tankar att bära med sig någon längre stund kan man också hitta. Men Jane Austen själv? Hon är betydligt större än såhär.

Similar Posts:

• Stolthet och fördom och hatsex
• Välkommen till klubben!
• Jane Austen – ständigt aktuell
• “Everybody knows where the Pump Room in Bath is, for God’s sake!”
• Ladyn som gör vad som faller henne in

Låter jag en smula bitter och proportionslös så är det för att jag känner mig en smula bitter och proportionslös. Ännu ett år, ännu en cool blondin utpetad från tevetablån (eller ni vet, rymdskeppsbesättning; alltid är det något).

Inte alla människor vill få saker de gillar analyserade. Själv är jag möjligen något akademiskt skadad, men jag gillar det i typ 99 fall av 100, nästan oavsett om jag gillar vad där står eller inte. Att läsa är ett sätt att tänka. Plus: analyser av serier och karaktärer man gillar och kan identifiera sig med – helt billig terapi, ju.

Poängen med en bok som Neptune Noir är förstås inte så mycket tillförseln av ny kunskap som det rena frossandet i redan välbekanta fenomen och citat. Men också själva språket i den här typen av amerikansk populärkulturforskning (eller kvasiforskning, som det väl kanske snarare är fråga om här) är en viss behållning. Det är avslappnat, vitsigt och lättläst.

Lani Diane Rich gör till exempel en underhållande utvärdering av seriens camp- respektive noir-värden. Kunskapstillförseln är väl ungefär lika med noll, men rolig läsning är det. Fotnoterna använder hon för kommentarer som ”It takes a really dark soul to order a murder hit while building sandcastles with his infant daughter. I’m just saying.” och ”It’s wrong, wrong, wrong that Veronica ended up with Duncan in ”Normal is the Watchword” (2-1). Discuss amongst yourselves the wrongness.”

Uppsatserna i Neptune Noir ger en rad perspektiv på Veronica Mars, från berättarstruktur till karaktärernas relationer, lögner, föräldraskap, det tydligen inte sällan förekommande motivet att låsa in kvinnor i kylskåp och teveseriers förhållande till bilar. Deanna Carlyle drar intressanta paralleller mellan ”teen noir” och USA:s mentala tillstånd efter 11:e september och Katrina, och Chris McCubbin spekulerar kring politiskt konservativas lite otippade gillande av Veronica Mars. Juridikläraren Alafair Burke anstränger sig lite kuriöst med att rättfärdiga ”Lawless Neptune”. Jag menar, rättsystemet och polisen är inte alltid så rättvisa, effektiva eller ens humana som man skulle önska sig – någon som behövde anstränga sin fantasi?

Ytterligare ett märkligt only-in-America-fenomen: studera bokens framsida. Längst upp kommer bannern ”Completely unauthorized”, så undertiteln ”Unauthorized investigations into Veronica Mars” – och så, längst ner, ”Edited by Rob Thomas, creator of Veronica Mars”. Unauthorized, hm? Förklaringen ligger förmodligen i överkommersialiserad amerikansk upphovsrätt, men ändå.

I alla fall har Rob Thomas, förutom förord, skrivit en liten kommentar innan varje artikel. I några fall har han också kommenterat med noter inuti artiklarna. Det är en ganska märklig teknik, att låta seriens upphovsman få sista ordet (och en ganska ovanlig redaktörsroll över huvud taget). Skam att säga funkar det ganska bra. Frågorna är sällan kontroversiella och Thomas inte överdrivet defensiv. Artikelförfattaren ifråga påpekar något, till exempel att hunden Back-up bara får vara med när han behövs som rekvisita, aldrig som ordinarie familjemedlem. Och så förklarar Thomas att det beror på att det är så dyrt att spela in med hund och hundtränare.

Eller okej, att Kristen Bell i huvudrollen och att faktiskt få ha en huvudkaraktär som blivit våldtagen är de två stora sakerna han är glad att ha slagits mot tevebolaget för. Att Logan Echolls aldrig var menad som ”episk”. Och att Keith Mars skrevs som idealpappan Thomas, nu när han själv fått en dotter, hoppas att han kan leva upp till. (Räck upp handen om ditt hjärta inte precis förvandlades till en välvillig pöl.)

Spoilerfaktorn kompliceras förstås något av att artiklarna behandlar säsong ett och två, medan Thomas kommentarer härstammar från mitten av säsong tre. Oddsen är förstås rätt stora vid det här laget att om du läser den här boken gör du det som plåster på såren efter en halvspattig slutsäsong med hjärtekrossande cliff hanger-avslutning. Och då är ju spoilerfaktorn det minsta av dina problem.

Similar Posts:

• Från teveserie till långfilm till roman
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Go with GOD
• ”The Best Things in Life: Food, Books, and Sex”
• Om att sätta punkt. Eller inte.