Även inuti boken finns många svartvita fotografier – som visar sig vara – av författaren Heléne Hedqvist själv. Fotografierna ligger i samklang med bokens budskap. Överlag är det personliga tilltalet mycket starkt. Författaren talar konsekvent till just dig – till mig som läsare av boken och i behov av en bättre retorik. Helt i linje med bokens titel och omslagsbild. Hon delar även med sig av sin egen personliga retorikhistoria och fallbeskrivningar från sin retorikstudio.

Idag är en smartelefon varje talares värsta konkurrent. Därmed måste du vara bra, mycket bra. Redan i inledningen måste du övertyga dina åhörare att du är värd att lyssna på. Öva. Lär. Gör om. Gör bättre.

Boken är indelad i fyra kapitel där Hedqvist pedagogiskt lär ut retoriken som hon ser den och såsom hon använder den. Särskilt i de två senare kapitlen; kapitel tre: Psykologiska faktorer och det fjärde: Svaga och starka positioner tar hon upp intressanta och aktuella teorier.

Hedqvist skriver i det inledande kapitlet att hennes syfte med boken är att ”till två tredjedelar kombinera den effektiva klassiska retoriken med dig själv”. Lägg till mod och personlighet – något som Aristoteles inte behandlar. Att vi ska våga ta plats, medvetet skapa närvaro, finslipa berättarteknik och kroppsspråk. Mycket hämtar Hedqvist från den amerikanska skådespelarutbildning hon har i bagaget förutom från studier hon senare bedrivit i retorik i Sverige och från sin kursverksamhet. Att våga lyfta fram den egna personligheten lovar hon att ska borga för framgångar i affärs- och privata relationer. Bokens målgrupp är närmast ledare och chefer inom näringsliv, media och politik – många nyckelord är sådana som förknippas med säljande och övertygande: ”leverera”, ”framgångsfaktor”, ”kunder” – men boken kan förstås läsas av vem som helst.

Hedqvist utgår – som sagt – från den traditionella retoriken. Hon tar föredömligt upp logos (fakta), pathos (känsla) och ethos (trovärdighet) och reder ut partesmodellen. Hon går genom de vanligaste stilfigurerna, till exempel anafor, kontrast och bildspråk, som är mycket bra att känna till och som rätt använda kan trollbinda och få lyssnarna att minnas ditt tal läng(r)e.

Överlag är Hedqvist en sann vän av tretalet: efter inledning är det klokt att dela in innehållet i tre större kapitel – eller tre argument – för att till sist avrunda med en avslutning som ska signaleras tydligt: ”Innan vi avslutar …”, ”Som sista punkt vill jag …”. I avslutningen får du gärna berätta slutet på en egen historia, kanske ett skämt, som du inledde med. Även skämtsamma historier ska följa tretalet: inledning, ett huvudinnehåll och sedan en överraskande avslutning. Skämt ska övas in. Bakom skicklig ståuppkomik ligger stenhård tajmning.

Vad är då personlig retorik? Det är helt enkelt att nå ut och beröra sina lyssnare. Att det blir dialog i ett anförande, inte en ensidig monolog. Det finns inte något som en medfödd talargåva – ju mera du arbetar medvetet desto större är möjligheterna att lyckas väl. Att lära sig ta kontroll över den egna retoriken och kroppsspråket. Att lära sig att förstärka det som fungerar bra och arbeta bort sådant som inte fungerar eller försvagar kontakten till lyssnarna. Hedqvist berättar om autentiska fall och hon ger även tips på handfasta avslappningsövningar. Hon betonar gestiken, alltså hur vi rör och för våra händer, armar och ben. Redan små justeringar är betydelsefulla. Till exempel att du visar dina handflator gör skillnad. Ser publiken enbart dina handryggar ger detta direkt ett mera avvisande och stelt intryck. Små variationer – både till det bättre och till det sämre – visar Hedqvist på bilder i helfigur.

Heléne Hedqvist har intervjuat psykiatern, forskaren Predrag Petrovic vid Karolinska Institutet som forskat i hjärnan och vår slutledningsförmåga. Många lider av talängslan som rent fysiskt kan ta sig uttryck i svettningar, hjärtklappning och till och med ångestliknande attacker. Enligt Petrovic är det viktigt att lära sig stå ut med ångesten, klara av den och våga utsätta sig på nytt. Det finns knep att använda sig av. Att vinna över kroppsliga reaktioner leder till stark känslomässig belöning.

Olika inlärningspersonligheter delar Hedqvist in lyssnarna i: aktivisten, reflektionisten, teoretikern och pragmatikern. Det här är en något förenklad syn på människor i en publik men viktigt för en talare att minnas. Vi är olika: någon med aktiv inlärningsstil vill kanske öva och testa bums medan en mer reflekterande lyssnare njuter av att lyssna i lugn och ro.

Det fjärde kapitlet Svaga och starka positioner fäster jag mig personligen vid. Hedqvist berättar om webbsidan www.ted.com med filmade föreläsningar på 20 minuter av företagsledare och inspiratörer från hela världen. Där har Hedqvist följt Amy Cuddy som är professor vid Harvard Business School. Enligt Cuddys forskning påverkas vårt kroppsspråk mycket av möten med andra och även våra hormonella nivåer i blodet. Med en stark och öppen kroppshållning – till exempel genom att sträcka på sig och höja armarna – ökar dominanshormonet testesteron i saliven med 20 procent och stresshormonet kortisol sänks med 25 procent. Alltså: ingen slump att segertecknen i idrottssammanhang syns i uppåtsträckta armar över hela världen. Nu förstår jag även varför Hedqvist sitter så segervisst som hon gör på bokens omslag. Det handlar naturligtvis om en stark och öppen kroppsposition.

I slutet av boken ingår en fördjupningsdel där Hedqvist analysera fyra framgångsrika tal. Det är Donalds Trumps installationstal den 20 januari 2016, prins Daniels tal till prinsessan Victoria vid deras bröllop, Centerpartiets ordförande Annie Lööfs jultal 2016 och Steve Jobs tal vid Stanford University 2005. Inte vilka tal som helst med andra ord. Hedqvist genomgång av dem är enligt undertecknad på lämplig nivå.

Summa summarum: En aktuell och fräsch faktabok om personlig retorik som har mycket att ge – både åt nybörjare och mera vana talare.

Similar Posts:

• Hur man talar för sig
• Torrt men givande om svenska politiker i talarstolen
• Konsten att tala – for Dummies
• Middagssamtalets sköna konst
• Kunglig glamour

Nina Hemmingssons serierutor syns flitigt på diverse kylskåp och facebookprofiler i bekantskapskretsen. På sitt förra seriealbum Jag är din flickvän nu poserar den svarthåriga tjejen, hennes alter ego, med en brandfackla i handen, redo att bränna ner en hel by. Med ryggen lätt framåtböjd bligar hon på åskådaren. Jag tar för mig, tycks hon säga, och här finns inga kompromisser. Precis så här är jag. Och vet du vad? Nu är jag din.

Jag har Mina vackra ögon som toalettlektyr. Tills jag inser att jag inte kan låta den vara utan släpar med den in till sängen. Läser några rutor till, lägger den på nattduksbordet för att återuppta den imorgon. Tills jag inser att jag inte kan sluta utan genast måste ha mer. Det är ett enormt beroende som väckts av alla dessa arga serietecknare tillsammans; Nina Hemmingsson i klubb med Liv Strömqvist, Sofia Olsson och Nanna Johansson. Det handlar om befrielsen i att vända på könsrollerna. Styrkan i att få kräkas på samtiden, få ta all plats ett tag, vända på strålkastarljuset. Få köra upp alla goda råd om att se ljuset i mörkret rakt upp i röven.

Inför kronprinsessan Victorias och Daniels bröllop förra sommaren gjorde Nina Hemmingsson serien Prinsessan och gemålen för Aftonbladet. En självupptagen prinsessa, trött på sin roll, oförmögen att förstå sig på vanliga människor, med en Daniel som hänger med som en stackars disktrasa. Här finns serien med i sin helhet, och jag myser åt hur elak den faktiskt är. Och funderar över hur den togs emot i slottet.

”Mormor, du och morfar var ju gifta i femtifyra år innan du blev änka. Vad var det egentligen du föll för hos honom?” Det söta paret går promenad, hans arm ligger om hennes, kjolen har spets i nedre kanten. Några steg före dem: en grå mormor med skarpa glasögon. ”Föll å föll”, säger mormor. ”Det var väl så att han inte gillade mig något vidare och då fick jag liksom tvång.”

Återkommer från förra boken gör även krogscenarierna, med mannen som spelar man, charmerande med lilla gumman-blicken, den som alltid brukar funka. ”Och vad är det för funderingar som döljer sig bakom de här vackra ögonen?” säger han. Och jag fascineras över hur det jämt är lika roligt med den arga vändningen. ”Helt vanliga tankar bara, hurså? Vanliga och normala! Insinuerar min herre något? Ni är inte så lite fräck!”

Mina vackra ögon är en glad pungspark med händerna i midjan. Hemmingsson har tummen i ögat på samtiden, och jag blir mer och mer övertygad om att serieformen är den bästa formen för satir vi har just nu. Eftersom den så snabbt och lätt når alla. Det enda tråkiga med den här boken är att den tar slut. Jag vill ju aldrig att den ska göra det.

Similar Posts:

• Recensionen, ditt as
• Nattsvarta vulgäriteter
• En högst levande kropp i en högst levande bok
• Boys boys boys
• Någonting måste ju förändras

Sex av bokens elva kapitel ägnas åt djupstudier av kronprinsessorna Mary, Mette-Marit, Victoria, Maxima och Grace Kelly samt prinsessan Diana. Av dessa tyckte jag att kapitlen om Mary av Danmark och Mette-Marit av Norge var mest intressanta, kanske för att de är helt vanliga tjejer som har upphöjts till kungligheter? Trots det begränsade utrymmet lyckas författaren teckna porträtt av kungligheternas livsöden och därigenom väcka ett intresse hos läsaren. Det är inte bara yta, utan även lite djup också.

Självklart har de kungliga brudklänningarna fått ett eget kapitel. Här listar författaren de bästa (och sämsta) brudklänningarna i modern tid. Likaså får drottningarna Margrethe, Silvia, Sofia, Beatrix och Sonja dela på ett kapitel. De brittiska systrarna drottning Elizabeth II och lillasyster prinsessan Margaret får också vara med på ett hörn. Till och med USA:s presidentfruar (med Jackie Kennedy, Nancy Reagan och Michelle Obama i spetsen) blir omnämnda. Presidentfamiljen är ju det närmaste en kungafamilj man kommer i USA.

Författaren skriver personligt och i positiva ordalag. Det är uppfriskande med någon som vill hissa, i stället för att dissa. Något jag däremot tyckte var tråkigt var när hon skrev långa hyllningar av kläder och outfits som vissa kungligheter hade haft på sig vid något tillfälle, men det inte fanns några bilder på dem i boken. Visserligen kan man googla, men vem har lust med det?

Utöver många vackra bilder på kungligheter finns det även en hel del bilder på Ebba själv. Till exempel inleds de flesta kapitlen med en stor bild på Ebba, inspirerad av kapitlets tema. Detta gav upphov till en del bryderi hos killar i bekantskapskretsen. ”Tror hon att hon är kunglig, eller?” ”Varför är hon med själv?” De frågorna besvaras nog enklast med en motfråga. ”Vilken tjej skulle inte ta chansen att låta sig stylas och fotas som en prinsessa?” Vill man göra det på egen hand kan man låta sig inspireras av boken. Författaren ger nämligen handfasta råd om hur man ska bygga upp sin garderob och stil på kungligt vis.

Similar Posts:

• En fotobok om dagens kungliga brud
• Personligt om kronprinsessan Victoria och Catarina
• När verkligheten blir till saga
• Lite feminist, mycket asgam
• Banbrytande mode

Vi tar fördelarna först: Det är väldigt intressant att få veta hur det ser ut bakom kulisserna på reportagen och hur en hovreporter jobbar. Framför allt är det roligt att följa ”dusterna” med konkurrenten Johan T. Lindwall. Det verkar onekligen som om de har haft väldigt roligt på jobbet. Eftersom Catarina nästan är jämngammal med kronprinsessan kan hon också göra jämförelser mellan sitt och Victorias liv. Catarina, som växte upp i en svensk småstad där alla känner alla och Victoria som växte upp mer eller mindre inför publik. Boken är adresserad till kronprinsessan och skriven i en väldigt familjär ton. Det känns nästan som om författaren ikläder sig rollen som storasyster. Det är också här någonstans som problemen uppstår.

Det är väldigt svårt att frigöra sig från att det här är författarens tolkning av kronprinsessan Victoria. Naturligtvis är det ofrånkomligt. Inte ens den torraste biografi (vilket den här boken inte är) eller historiebok är helt objektiv. Alla böcker färgas av sina författare. Men i och med att Catarina använder den här familjära tonen är det svårt att veta när hon redogör för fakta och när hon lägger fram kvalificerade gissningar. Jag ifrågasätter inte hennes expertis, men vad som försiggår i kronprinsessan Victorias huvud när hon sitter med läxorna på Drottningholm finns det nog bara en person som vet. Det hade varit intressant om Victoria själv fick komma till tals mer, till exempel genom intervjuer. Det finns säkert goda skäl till att hon inte gör det – skäl som författaren kanske inte råder över – men det hade gett boken ytterligare en dimension.

Att Catarina är en auktoritet inom ämnet Victoria råder det inget tvivel om. Hon har följt kronprinsessan på nära håll under tio års tid och följt med på resor och stadsbesök. Jag skulle tro att hon och Victoria står varandra så nära som en kronprinsessa och hovreporter kan göra.

Det är trevlig läsning och språkligt sett flyter det på bra. Eftersom boken är så faktaspäckad är den inte särskilt snabbläst, vilket i och för sig inte behöver vara någon nackdel.

Man kanske kan argumentera mot mina starkaste invändningar mot boken med att säga att titeln ju faktiskt är H.K.H Victoria – ett personligt porträtt och att den då självfallet måste vara personligt skriven? Det kan hända, men åtminstone jag hade uppskattat en tydligare gränsdragning mellan berättaren och objektet. För övrigt tycker jag att Kära Victoria hade varit en mer talande titel.

Similar Posts:

• Kunglig glamour
• En fotobok om dagens kungliga brud
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Lite feminist, mycket asgam
• När verkligheten blir till saga

Så kom då äntligen dagen när prinsessan stod som brud och fick sin prins och folket gav sig ut på gator och torg för att hylla och fira dem. Folket och kungligheterna hade väntat länge och väl för ett bröllop av denna dignitet kräver både sin planering och den spänning som byggs upp av väntan. Men framförallt så behövde mannen av folket förvandlas till en prins.

Jag själv spenderade bröllopsdagen i tornet på kastellet på Kastellholmen, inte i första hand för att vinka till och hurra för brudparet utan som barnflicka till festarrangörernas barn. Vilket innebar att jag spenderade dagen med att vinka och hurra för brudparet och bevittna vigseln på storbildsskärm tillsammans med andra festdeltagare och deras barn i prins- och prinsessutstyrsel.

När prinsessan iklädd tiara och en klänning med ett släp lika långt som halva kyrkogången överlämnades från sin fader kungen till sin blivande make prinsen var det som en saga. Prinsessan tindrade, prinsen grät, kungligheterna glittrade, hästarna glänste, folket jublade och solen sken.

Men det var ingen saga, det var renaste verklighet, det hände där och då i en kyrka några hundra meter bort på andra sidan vattnet, år 2010 i ett land med demokrati.

Det sägs ju att sagor ibland blir till verklighet, men egentligen brukar det vara verkligheten som blir till saga. I alla fall om man ska tro på alla böcker med texten ”baserad på en sann historia” tryckt på omslaget. Vi känner fenomenet väl, så fort något som är nedskrivet är sant skjuter försäljningssiffrorna i höjden. Det enda vi vill läsa om nuförtiden är verkligheten, den kanske inte alltid är sanningen, men i alla fall något ganska nära den. Bara det inte är någon saga som någon författare har hittat på brukar det gå vägen.

Men så fort verkligheten blir till magi och saga och störst av allt är kärleken är vi med igen, hurrar och hyllar och går man ur huse för att få en glimt. Det var magiskt igår, det var vackert och rörande och blev inte till verklighet för mig förrän jag promenerade hem från Skeppsholmen. Då såg jag det lysa på slottet (jag har aldrig sett det lysa på slottet tidigare), jag plockade en rosa nejlika från portalen som Victoria och Daniel klev igenom på sin väg upp mot slottet, jag kryssade förbi högarna av skräp som tusentals människor lämnar efter sig, kände stanken av spya och passerade unga festande tjejer med prinsesstiara i håret på samma sätt som barnen tidigare under dagen.

Musiken från klubbarna dånade ut över vattnet, solen var på väg upp igen och kanske är sagornas storhetstid nu, men det är uppenbarligen inte i böckerna som vi hittar dem nuförtiden, utan i verkligheten.

Similar Posts:

• Kunglig glamour
• En fotobok om dagens kungliga brud
• När kungen måste gå på toaletten
• Världens svåraste PR-uppdrag?
• Republikanismen är en betongkloss från Domus?