Teorierna han diskuterar handlar exempelvis om huruvida det är bra med inkomstskillnader, om hur stor statsskuld som verkligen är problematiskt, hur finanskriser uppkommer och bör hanteras, om frihandel verkligen är så bra och om hur man beräknar bruttonationalprodukten. För att diskutera dessa behöver han också nämna ett par av grundfundamenten i ämnet mer eller mindre utförligt, som exempelvis teorin om att marknader söker sig mot jämvikt, eller antagandet att människor i grunden är rationella (det senare antagandet återkommer i flera av kapitlen).

Teorierna som Rognerud valt att ta upp har ganska olika roll i ämnet nationalekonomi: vissa är helt fundamentala (som hur man beräknar nationalräkenskaper), medan andra teorier som diskuteras är betydligt mer snäva eller tekniska till sin natur. Teorierna är också ”trasiga” av väldigt olika skäl.

I vissa fall kan det handla om att Rognerud tar sig an olika fundamentala antaganden – som exempelvis att hemarbete inte ska räknas in i nationalräkenskaperna, eller att människor kommer att agera ”rationellt” i alla lägen. Kapitlet om nationalräkenskaper är också i min mening bokens bästa kapitel – här lyfter Rognerud fram de tydliga politiska aspekterna av förment objektiv ekonomisk vetenskap på ett mycket föredömligt sätt.

I ett par andra fall handlar kritiken han tar upp istället om att några mycket uppmärksammade empiriska forskningsresultat har visat sig inte hålla måttet. Ett exempel är en uppmärksammad rapport av två världskända ekonomer, Kenneth Rogoff och Carmen Reinhart, som argumenterade för att allt för hög statlig skuldsättning skulle ha dramatiska negativa konsekvenser för ett lands tillväxt. Rapporten visade sig dock bygga på en rad mycket problematiska räknefel, och slutsatserna höll inte riktigt när de hade rättats till.

I ett annat kapitel uppmärksammas Thomas Pikettys teorier om förmögenhetsklyftor. Rognerud bygger mycket av detta kapitel på en kritik mot Pikettys empiri som framfördes av en ledarskribent vid Financial Times. Till skillnad från kritiken mot Rogoff och Reinhart, som visade sig i högsta grad berättigad och underminerade slutsatserna, så verkar dock FT:s skribent ha överdrivit problemen något fruktansvärt – nästan inga av de otydligheter eller fel han kunde påvisa visade sig ha någon substantiell effekt på Pikettys resultat. Trots det ägnar Rognerud ganska många sidor åt att redogöra även för denna substanslösa kritik (och dessutom i tämligen alarmistiskt tonläge), vilket känns lite meningslöst. På den enda punkt där kritiken faktiskt verkar kunna ha betydelse, å andra sidan, där får vi frustrerande nog inte något tydligt svar från Rognerud om Pikettys empiri verkligen stämmer eller inte. Det känns nästan lite slappt (parentes: annan forskning verkar stödja Piketty, att döma av en sammanställning som gjordes efter debatten…), och det är synd, eftersom Pikettys teoribygge sannerligen förtjänar att granskas kritiskt.

Generellt illustrerar Rognerud problemen med de olika teorier han tar upp tämligen väl. Som läsare kan man dock undra varför alla de här teorierna har kunnat leva vidare, om de nu är så här ”trasiga”? En möjlig tolkning är förstås att nationalekonomi är genomsyrat av politik och av politiska värderingar, och att även ”trasiga” teorier kan leva vidare därför att det finns politiska intressen av att de gör det. Kapitlet om nationalräkenskaper och feministisk ekonomi ger väl kanske prov på detta, och det är också den förklaring som Rognerud verkar luta åt i bokens allra sista kapitel, när han bland annat nämner hur några ärkekonservativa amerikanska mångmiljardärer valt att finansiera viss nationalekonomisk forskning (de som tycker ”rätt”, får man väl förmoda). Det finns också, menar Rognerud, en sekt- eller ”herrklubbs”-mentalitet där centrala deltagare i klubben håller varandra om ryggen oavsett om forskningen de gör är sund eller inte.

En annan, inom-vetenskaplig faktor bakom att även ”trasiga” teorier har visat sig så seglivade som Rognerud inte diskuterar särskilt mycket är ett grundfundament som länge dominerat mycket nationalekonomi – rent teoretiskt modellbyggande som ideal. Ett vetenskapligt bidrag i ämnet kan ofta börja med att göra ett antal teoretiska antaganden, och därefter dra logiska slutsatser utifrån dessa för att komma till ett resultat. Ett sådant antagande är exempelvis antagandet om att människor överlag är rationella, som Rognerud tar upp i flera av bokens kapitel. Att empiriskt testa sina teorier mot verkligheten har inte alltid ansetts nödvändigt, utan i vissa fall närmast överflödigt. Men om man inte testar sina teorier empiriskt, så har man ju självklart sällan anledning att förkasta dem – och således kan teorier leva vidare, hur knasiga eller trasiga de än må verka om man skulle försöka tillämpa dem i verkligheten.

Sedan ett par decennier har detta dock kanske börjat förändras något. Ekonometri och experimentell ekonomi verkar ha fått allt större betydelse inom forskning i ämnet. Att det finns exempel på empirisk ekonomisk forskning som nått galna resultat på grund av slarv eller andra faktorer, som Rognerud som sagt uppmärksammar i ett par kapitel, får ju inte förleda oss att kasta ut barnet med badvattnet, utan måste tvärtom leda till den omvända slutsatsen – att vi behöver mer empirisk forskning i ämnet, för att kunna sålla agnarna från vetet. Däremot är det ju ett stort problem om, som Rognerud menar mot slutet av boken ibland varit fallet, ekonomer ibland har gjort så komplicerade och snåriga modeller att det har varit närmast omöjligt för en utomstående att skärskåda alla de variabler med data som matats in för att testa dem empiriskt.

Detta är en förhållandevis lättläst bok för sitt tema som nog kan fungera väl även för den som inte har studerat ekonomi själv. Ibland blir det förstås kanske lite väl mycket av att bara återge någon annan ekonoms resonemang från något bloginlägg eller liknande, istället för att bidra med mycket av en egen analys (eller, för den delen, verkligen fullfölja journalist-spåret än mer och exempelvis använda sig av mer intervjuer för att göra texten mer levande). Men viktigare: vad borde konsekvensen bli av att de här teorierna är ”trasiga”? Att man inte ska använda sig av dem för ekonomisk politik är väl en sak, men vad är alternativet? I vissa fall är det kanske uppenbart, men i andra fall är det långt ifrån det. Om man nu, för att ta ett exempel, konstaterar att teorin om komparativa fördelar (som uttolkats som att frihandel är positivt för alla länder) är allt för basal och missvisande – betyder det att protektionism är bra, eller vad är alternativet? Här får vi inte alltid några bra svar i den här boken – den är mer fokuserad på just kritik än på att konstruera alternativ.

Slutligen: vilka teorier man väljer att uppmärksamma i en sån här bok är förstås i hög grad subjektivt. Det finns dock fler ”trasiga” teorier i ämnet med stor betydelse för den offentliga diskursen, som exempelvis teorier om att privatiseringar, outsourcing eller avregleringar automatiskt skulle leda till ökad effektivitet eller lägre priser, eller teorin att sänkta löner skulle leda till ökad sysselsättning, för att bara nämna ett par. Och jag hade älskat en mer djupdykande undersökning av ett av grundfundamenten i ämnet nationalekonomi – den om att marknader som får sköta sig själv uppnår jämvikt (nu nämns den i princip bara ett par gånger). Själv ser jag därför framför mig uppföljaren ”Tio trasiga teorier till”, för här finns nog ett ymnighetshorn att ösa ur.

Similar Posts:

• Om Piketty är rockstjärnan är Roine förbandet
• När Någon Annans Pengar är dina och mina
• Till försvar för en angripen ism
• Kapitalismen och dumheten
• Tio underhållande ekonomilektioner

Det var tre små länder som först våldtagits av Sovjet, sen av Nazityskland, sen Sovjet igen, och nu till sist av kapitalismen. Och, vad värre är, den svenska kapitalismen.

Orden om Baltikum är P O Enquists – ur hans sommarprat i P1 2009 – och de ringer hela tiden i bakhuvudet under läsningen av Knut Kainz Rogneruds Det stora bankrånet. Rogneruds bok tar nämligen sitt avstamp i den ekonomiska krisens Lettland, närmare bestämt på lantbrukaren Gatis Karlovs gård. Karlovs har lånat pengar av svenska Swedbank för att rusta upp gården. Så rasar ekonomin och inför utsikten att förlora allt tar den lettiske bonden livet av sig.

På samma sätt skildrar Rognerud en rad individuella öden i de moderna svenska bankernas kölvatten. Småsparare som får rådet att placera i riskabla IT-fonder och förlorar sina pengar. En mindre bemedlad kvinna som får låna 150 000 kronor – återigen av Swedbank – för ett uppenbart Nigeriabrev, en påstådd lottovinst vars ”priscertifikat” banken, trots att avsändarföretaget redan finns på varningslistor över bedrägerimisstänkta, godkänner som enda säkerhet.

Någonstans har nämligen konceptet att låna ut pengar blivit det att sälja lån. Och den som säljer mest får högst bonus. Så förförs och förstörs ”kapitalismens nyfödda entusiaster” i Baltikum (Enquists ord igen) på svenska sparares bekostnad – medan handel, banker och politiker tycks göra gemensam sak i ledord om att ”konsumera oss ur krisen”.

Trots det fyndiga Wall Street-omslaget är Det stora bankrånet framför allt en bok om de svenska bankernas framfart i ljuset av just den senaste ekonomiska krisen – men också i ljuset av tidigare kriser och bankernas hela historia. Här ligger också en stor och lite tröstande poäng. För även om det är så att bankerna formligen kastat pengar efter folk – som många inte minst i Baltikum vittnar om – och man kan tycka att den som lånar mer än den har råd med kanske faktiskt får skylla sig själv, så ligger det något bakom vår lite naiva föreställning att banker inte riktigt är som andra företag. Att deras råd ska vara något annat än bara säljsnackets guld och gröna skogar.

Bankrörelsen har nämligen tills ganska nyligen varit något annat. Här och var finns fortfarande lokala sparbanker som lever i den gammeldags tron på att banken finns till för sina kunder och inte tvärtom. Detta är också de få banker som klarat sig bra genom bubblor och kriser. Rogneruds favorit är Sveriges minsta bank, Frenninge sparbank i lilla skånska Fränninge. De har haft två, försvinnande små kreditförluster under hela sin livstid och aldrig gått med förlust. Expandera är de inte heller intresserade av. De nöjer sig helt enkelt med den gamla principen att bankens kunder ska gå att se från byns kyrktorn.

Det är onekligen en skarp kontrast till storbankerna – och fler alternativ finns. Rognerud lyfter fram en mängd kritiska röster och listar också i slutet alternativa, medlemsägda bankrörelser och liknande. Dessutom motbevisar han alla de höjdare som – förbluffande historielöst – menar att ingen kunde förutse att det skulle gå som det gick när ekonomin kraschade 2008 och lyfter helt enkelt fram en rad personer som gott kunnat säga ”Vad var det vi sa?” när bubblan sprack.

Hela vägen måste man förundras över finansgängens påstådda aningslöshet och systemets enorma skadeverkningar. De senaste decennierna har vi sett en avreglering av finansmarknaden som inte ens marknadsliberalismens klassiska husgudar skulle drömma om. Dessutom har förstås svenska folkets pensionspengar kastats in i karusellen, vilket gör det hela än mer skrämmande. På listan över svenska miljardärer återfinns ett antal som tjänat sina förmögenheter just på att förvalta våra pensionspengar, skriver Rognerud, och ändå har de ju gjort det mycket illa. För samtidigt som de platsar på den där listan sänks ju till exempel min 91-åriga farmors skrala lilla pension ytterligare.

Vi handskas annorlunda med Någon Annans Pengar än med våra egna, heter det ju. Frågan är hur vårdslöst man får handskas med dem utan att det kan anses rent brottsligt. Få av de intervjuade finanshöjdarna, konstaterar Rognerud, ”medger sig ha något ansvar för krisen. Ett ansvar som förmodligen heller ingen kommer tvinga dem att ta.” Få av finansvärldens skurkar har ställts inför rätta. Ännu färre har fällts. Och att döma av de enstaka fall som boken tar upp beror det mer på juridisk och politisk inkompetens, eller möjligen ovilja, än på att de inte borde prövas och fällas.

Jag kan inte påstå att jag är helt överförtjust i Rogneruds sätt att skriva. Han har både sina grammatiska och sina typiskt journalistiska egenheter. Bland annat blir de ständiga beskrivningarna av omgivningar, väder, de intervjuades klädsel och liknande, som säkert fungerar utmärkt i kortare reportage, en smula tjatiga. Det är trots allt ett 50-tal intervjuer som gjorts för den här boken.

Men, vad viktigare är, det är en lättillgänglig bok med mer bredd än djup, som försöker ta ett helhetsgrepp på vår ekonomi och som ställer mängder av otroligt viktiga frågor. Vi lever i ett i hög grad specialiserat samhälle där vi omöjligt kan sätta oss in i allt vi behöver hantera. Därför måste vi kunna anförtro vissa saker åt andra människor – men hur ska vi kunna lita på att det över huvud taget finns en ekonomisk kompetens därute som inte enbart stavas girighet?

Similar Posts:

• Bankvärlden under lupp
• Herrklubben nationalekonomi skärskådad
• Hållbara banklån?
• Ideologierna lever – och dödar
• Konsten att skratta åt eländet, eller, Varför blåste Björn Rosengren egentligen Lena Sundströms mormor?