Göran Greiders Vem är rädd för litteraturen? är förstås ingen regelrätt litteraturhistoria alls. Det är en samling essäer, recensioner, artiklar och liknande, som tillsammans tecknar en personlig bild av 1980- och 90-talens litteraturhistoria – och en hel del till.

För övrigt är det en briljant titel, Vem är rädd för litteraturen? Greiders tes är naturligtvis att litteraturen har och måste ha samhällsrelevans. Bland annat går han i försvar för den 70-talets kultursyn som 80-talet tog så hysteriskt avstånd ifrån, men det är inget snävt ”kulturen i politikens tjänst” han går i bräschen för. Det är dels en läsart, ett sätt att ställa frågor kring verken och litteraturen som han själv tillämpar och som klart tillför något till den stora variation av verk han diskuterar. Dels helt enkelt en fråga om tillgänglighet, om alla människors behov och rätt att formulera, tillägna sig och vara med och diskutera sina och andras erfarenheter och möjligheter.

Nå, vad är det för verk han tar upp då? Som man kanske väntar sig läser han arbetarförfattare och skildrare av sociala orättvisor, Kjell Johansson, Per Anders Fogelström, Stig Sjödin, Ivar Lo-Johansson, Dan Andersson och Elsie Johansson. Han grankar Charles Dickens konfliktfyllda klasserfarenheter och Vilhelm Moberg som energisk samhällsdebattör. Han diskuterar vänsterintellektuella som Bertolt Brecht och Rosa Luxemburg.

Han lyfter också fram klassresenären Ulf Lundell, Gunnar Ekelöfs problematiska förhållande till folkhemmet och Lars Noréns till samhällelig förändring. Till de märkligare inslagen hör en fiktiv intervju med Pier Paolo Pasolini, vars självdestruktiva, brinnande politik även jämförs med våldsromantikern Yukio Mishima. Han ifrågasätter deckarnas rykte som samhällsskildrare, han skriver om kulturpolitiken som övergivit arbetarklassens unga och han ger en hjärtknipande skildring av läsande och historieberättande tillsammans med sin lilla dotter.

Vem är rädd för litteraturen? innehåller texter från mellan 1989 och 2001. Innehållsmässigt imponerar den med sin bredd, men upplägget är rent ut sagt knöligt. De tio avdelningarna kallas kort och gott Essäer, Debatt, Essäer, Debatt, Åtta kvinnor, Essäer, Debatt, Kulturpolitik, Essäer och Essä. Seriöst. Tycker man nu genreindelningen är så viktig så vore det rimligare att bara ge varje text en liten undertitel eller definition, och så dessutom tala om var den kommer ifrån. Nu hakar man gång på gång upp sig på formuleringar som ”vi”, ”Jag ska istället läsa upp” och ”det här priset” och måste bläddra till slutet för att kolla vad i helskotta det är man läser. Så onödigt.

Att det dessutom är en smula klumpigt att bunta ihop den minoritet kvinnliga författare som tas upp helt enkelt under rubriken ”Åtta kvinnor” behöver jag väl knappt påpeka. Jag tror faktiskt inte att Göran Greider tycker att kvinnor i litteraturen utgör någon slags parentes, så varför kapitelindela så?

Det gör det bara mer uppenbart att det trots allt är en ibland lite grabbig och för övrigt eurocentrisk litteratur han bjuder på, Greider, och sådant gör mig alltid lite ledsen från vänstermänniskor. (Dock gör mig även saker som att vänstermänniskor beblandar sig med så genomimperialistiska, urkapitalistiska och människofientliga företeelser som tobaksbolag lite ledsen, så man får väl konstatera att mitt förhållande till vänstermänniskor helt enkelt är en smula välvilligt naivt.) Greider kan själv påpeka de här problemen, men genomslaget i hans litteraturval saknas, åtminstone i den här samlingen.

Med den reservationen är Vem är rädd för litteraturen? en trevlig, intressant och konstruktiv skildring av de senaste decenniernas litteraturutgivning och kulturpolitik. Greiders tillämpningar tillför både väntade och oväntade författarskap en hel del, men framför allt tillför de frågor han ställer om litteraturen nygamla perspektiv, diskussionsunderlag och möjligheter till nyläsningar som jag allvarligt tror att vi är betydligt fattigare utan.

Similar Posts:

• Kriser som kan leda framåt?
• En gränsmänniska
• Argument för de kuvade
• Greider odlar sin trädgård
• Greider brottas

Bokförsäljningen omfattar nya och antikvariska böcker. I cafédelen serveras rättvisemärkt kaffe och te. Fikabrödet och smörgåsarna är hembakta med krav- och rättvisemärkta ingredienser. Sopplunch serveras tisdag till fredag.

Och nu är det innehållsrika vårprogrammet klart. Först på programmet, den 20 januari, finns författaren Kjell Johansson, som är aktuell med boken Karolus Karlssons liv och verk. Han berättar om sin nya bok och även om sin lovprisade romantrilogi, vilken består av Huset vid Flon, Sjön utan namn och Rummet under golvet.

Similar Posts:

• Den svåra uppföljaren
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”

Sjön utan namn inleds med att Eva och Einars mamma just dött i början av 1990-talet. När moderns död inte framkallar den sorgereaktion som är bruklig när en förälder dör, bestämmer sig Eva för att göra upp med sitt förflutna. Utan Einar reser hon till Skogstorp, den lilla håla deras far lämnade för så länge sedan. En gång tidigare har hon varit där, på "sommarnöje" under en av barndomens somrar. Resan tillbaka blir inte bara en uppgörelse med den släkt som fortfarande bor i torpet, utan även Evas konfrontation med sig själv och den hon blivit genom den klassresa hon gjort. ”Har du kommit för att kolla på de fattiga?” är frågan som hennes släktingar aldrig ställer rakt ut, men som alltid ligger i bakgrunden och oroar. Själv blir hon aldrig riktigt klok på svaret.

Jag försökte läsa Sjön utan namn fristående, utan att dra paralleller till föregångaren, men fullt ut är det omöjligt. Personerna är delvis desamma och deras förflutna gemensamt, även om det visar sig att syskonen Eva och Einar under uppväxten uppfattat en hel del saker olika. Som böcker skiljer sig dock Huset vid Flon och Sjön utan namn ganska mycket åt. Det må vara en ren spekulation, men jag kan inte låta bli att resonera som så att det troligen beror på att Huset vid Flon var en minnesbearbetning, Kjell Johanssons uppväxtroman med egna barndomsupplevelser som fond, medan Sjön utan namn är en konstruktion, ett test för att se om fantasin räcker till för att utanpå den verkliga grundstommen snickra ihop ett fullskaligt men ack så fiktivt bygge. Lägg därtill könsaspekten, och resultatet blir en svårare, mer undflyende och inte lika direkt roman. Det gör inte Sjön utan namn till en sämre läsupplevelse, men helt klart en mer krävande sådan.

Similar Posts:

• Vårprogrammet klart på Bokcafé Pilgatan
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”
• I kamp med orden
• Uppväxt utan nyanser
• Du är galen