”Om” gör motstånd

Björn Waller — Fri, 27 Nov 2015 23:00:16 +0000

Tänk om .. Tänk om Hitler dött i mässlingen som ung. Tänk om Franz Ferdinand haft en skottsäker väst. Tänk om Jesus hade ~~funnits på riktigt~~ blivit snickare på heltid i stället. Hur hade historien förändrats? Hade den alls förändrats?

Tänk om … är också titeln på en bok som kom ut för 15 år sedan, med just sådana tankeexperiment. Om händelse X i världshistorien hade utfallit på ett helt annat sätt, vad hade konsekvenserna blivit? Detta kallas ibland alternativhistoria när det är romanförfattare som gör det, men här är det ju historiker som jobbar, då kallar man det kontrafaktisk historia. Vad hade hänt om … är en uppföljare till den, med (ungefär) åtta nya tankeexperiment av svenska populärhistoriker. Tänk om polisen öppnat eld mot arbetarna utanför riksdagen 1917? Tänk om Jeltsin hade halkat när han klev upp på stridsvagnen i Moskva 1991? Tänk om Preussen på 1860-talet hade valt demokratiska reformer i stället för Bismarcks krig?

Det intressanta med sådana här böcker är inte minst att de drar lite mer uppmärksamhet till vad ”historia” egentligen är; det är så mycket mer än bara att skriva ner vad som hände. Som Dick Harrison konstaterar i sin essä om 30-åriga kriget är det svårt för en enda händelse att ändra historiens gång fullständigt; det är en enorm mängd olika faktorer som spelar in, och även om ingen hade skjutit en hertig i Sarajevo hade första världskriget antagligen brutit ut förr eller senare ändå. Visst finns undantag, sådana där ögonblick där allt står och väger på en persons handling – om Kubakrisen blivit skarp och atomkriget brutit ut hade det knappast funnits någon väg tillbaka – men det understryker bara att varje kontrafaktisk historik lika mycket blir en förklaring till varför det blev som det blev, snarare än tvärtom.

Jag vill minnas att jag verkligen gillade Tänk om … när den kom, så jag blir lite besviken på uppföljaren. Det är egentligen inte så mycket de enskilda skribenternas fel (även om jag inte avundas Kim Salomon som får det kanske svåraste ämnet, att skriva historik över en värld som nästan utplånades av atombomber på en dag), men helt enkelt att boken går över samma ämnen lite för mycket. I en bok på bara 200 sidor med åtta essäer, behöver vi verkligen tre olika essäer om alternativa vägar för Sovjetunionen (varav två dessutom är snarlika) och två alternativa vägar för kärnvapenkapprustningen? Jag är inte på något sätt en försvarare av Sovjetunionen (läs förresten gärna vår special om sovjetisk och postsovjetisk litteratur här), men även om slutklämmen att det skulle slutat med Putin vid makten är kul, finns det verkligen inga fler ämnen att tackla?

Men hörni, skaffa ändå boken och läs den första essän, Per T Ohlssons hyllning till kommissarie Anders Gustaf Kempe. Kempe var polisen som i vår värld handgripligen brottade ner sin chef när denne (som den handlingskraftige, icke-naive, realistiske karlakarl han var) precis skulle ge order att med våld slå ner arbetarpöbeln som demonstrerade på Helgeandsholmen i hungeråret 1917. Vad hade hänt om han fått flunsan och stannat hemma? Den är värd att läsas, inte bara för att den utspelar sig här hemma i Sverige och för att Ohlssons utläggning om hur ett stockkonservativt Sverige hade klarat sig igenom 1900-talet, utan för att den utgår från en av de där bortglömda gångerna i historien då saker faktiskt gick rätt och pekar på hur mycket värre det hade kunnat bli, snarare än att önskedrömma bort diktatorer i efterhand. Det blev varken blodbad eller revolution den gången. Historien är inget att ta för givet, och den händer ändå varje dag.

Vad händer om …

Kim Salomon "En femtiotalsberättelse – Populärkulturens kalla krig i Folkhemssverige"

Klas Rönnbäck — Mon, 10 Sep 2007 23:00:00 +0000

I den här boken vill historikern Kim Salomon undersöka hur ideologi och politik tar form, vilken han menar i hög grad sker i och genom massmedia. Mer precist väljer han därför att titta på hur det "kalla kriget" (tolkat i bred mening som den politiska och ideologiska konkurrensen mellan Sovjetunionen och USA) skildrades i svenska veckotidningar – som exempelvis Året runt – under 1950-talet, det vill säga när den konflikten var som hetast.

Det är väl egentligen inte alls överraskande att de svenska veckotidningarnas skildringar är extremt svart-vita. Skildringen av Sovjetunionen är totalt nattsvart: diktaturen är ett stort hot mot världsfreden, dess ledare är onda, oborstade och grymma, ekonomin och den tekniska utvecklingen är efterbliven. USA, däremot, är hoppets och demokratins land, frihetens och fredens försvarare. Skildringen av USA innehåller dock (till skillnad från skildringen av Sovjet) vissa nyanser, så att veckotidningarna också kan ta upp problem som rasförtryck och kriminalitet. Sverige, slutligen, framstår som landet lagom, mitt emellan de två ideologiska motpolerna – och i slutändan kanske världens bästa plats att bo på, med demokrati, vacker natur och ett folkhem i snabb utbyggnad.

I korthet alltså inte några överraskningar angående västvärldens världsbild, så boken tillför på den punkten egentligen inte något nytt till forskningen. Salomon är dock mycket detaljerad och noggrann i sin forskning, så den som är intresserad av en dylik beskrivning har här en god källa att bygga på.

Problemet är dock att hans genomgång av tidningarnas artiklar får ta så stor plats, att det i praktiken inte blir mycket med diskussionen som utlovades om hur ideologi och politik tar form. De talrika exemplen Salomon tar upp visar otvetydigt på att ideologi och politik genomsyrar medias skildring av det kalla kriget, men jag saknar en diskussion om hur och varför så sker, och vilka effekter det i sin tur får hos läsarna.

Här hade funnits många viktiga frågor att spinna vidare på, exempelvis i vilken mån medias bild faktiskt är politiserad, eller i vilken mån den faktiska verkligheten beskrivs. I vilken mån driver media en medveten politisk agenda, och i vilken grad förmedlas ideologi omedvetet? Hur påverkar skildringarna av kalla krigets motpoler tidningsläsarnas tänkande och agerande? Hur påverkas den politik som de facto förs i Folkhemssverige? Ett par av de här frågorna berör Salomon, men då enbart som hastigast utan någon mer systematisk genomgång som hade kunnat ge något mer definitivt svar.

Ämnet hade alltså säkert kunnat göras intressant – inte minst, som Salomon noterar i slutet av sin bok, med tanke på de paralleller man skulle kunna göra till dagens mediaskildringar av "skurkstater" och kampen mot terrorismen. Men för att göra den parallellen intressant och lärorik saknar den här boken några viktiga pusselbitar. Nu känns det som om den mestadels beskriver något vi egentligen redan vet – att USA:s version av Kalla kriget genomsyrade även det svenska samhället.

dagensbok.com » Kim Salomon

”Om” gör motstånd

Similar Posts:

Kim Salomon "En femtiotalsberättelse – Populärkulturens kalla krig i Folkhemssverige"

Similar Posts: