Katja Petrowskaja har faktiskt en del gemensamt med mig: hon flyttade till Tyskland som vuxen och hon har inte tyska som modersmål. Och i boken nämner hon sin tyske man, det har jag också en, och efter ett visst googlande fick jag fram att hon har två barn – precis som jag! Men där, där tar likheterna slut.

I Vielleicht Esther berättar Katja Petrowskaja i korta prosastycken sin judiska familjs historia. Mestadels på grund av krig flyr hennes äldre släktingar tvärs genom de östra delarna av Europa, med nedslag i Polen, Sovjetunionen och Österrike. Temat är tungt, språket är lätt. Hon berättar om de släktingar på moderns sida som i sju generationer lärt dövstumma barn att tala och om hur de hals över huvud flydde när kriget kom. Hon berättar om sin fars babuschka, hon som gett namn åt boken och kanske hette Esther, som blev kvar i Kiev när resten av familjen flydde. Hon slutade sina dagar i massgraven Babij Jar tillsammans med över 33 000 andra kvarblivna.

Att jag behövde längre tid än vanligt, för att läsa den här boken, har inte ett dugg med Katja Petrowskajas synnerligen spänstiga prosa att göra. Det berodde helt på att det i mitt huvud snurrade alltför många tankar på semester i coronatid och det gjorde mig okoncentrerad. När jag väl satte mig och började läsa, hade jag svårt att sluta. Textens korta stycken, lockar till att läsa ”bara ett till” och trots de dramatiska och ofta tragiska livsöden som skildras, innehåller texten både humor och självreflektion.

Ett av de avsnitt som berörde mig mest, var när Katja Petrowskaja besöker koncentrationslägret Mauthausen i Österrike. Kapitlet heter ”Beim Großvater”. Hon letar förgäves efter spår av sin farfar på koncentrationslägrets minnesplats. Hur beter man sig ens på en sådan plats?

Ich ziehe bunte Bänder aus meine Hosentaschen. Noch mehr, noch mehr. Bunte Farben auf dem verblichenen Schwarzweiß. Wie ein Clown. Ich kann alles. Sie warten. Ich bin hilflos. Ohne Ende ziehe ich bunte Bänder aus den Taschen, ich will Freude verbreiten. Wie soll ich mich hier benehmen? Hier im KZ.

Ur samma kapitel fascineras jag av hur hon samtidigt reflekterar sitt nya språk:

Ich suche meinen Großvater. Ich bin gekommen, um ihn abzuholen. Ich weiß, er wiegt nun 49 Kilo. Doch damit fällt er hier nicht auf. Keiner wiegt mehr. Meinen Sie, dieses Bild sei unzumutbar? Keine Sorge. Es ist angemessen. Ich habe dieses Wort vor kurzem gelernt. Das gestalterische Konzept unseres Ortes der Information würdigt die Katastrophe in angemessener Weise.

I en intervju jag läste, beskriver hon att det inte hade varit möjligt att skriva det hon gjorde i Vielleicht Esther på sitt modersmål ryska. Hon förklarar att hon behöver två personer till för att få ihop texterna på tyska, sin tyske man och en tysk väninna. Det låter som en väldigt transparent och spännande skrivprocess, tycker jag, och hoppas att få läsa mer av detta triumvirat.

Vielleicht Esther finns i svensk översättning av Aimée Delblanc som Esther kanske, utgiven av Norstedts 2015 och tidigare recenserad av dagensbok här.

Similar Posts:

• Förlustens och tystnadens historia
• Tema: Brännpunkt öst
• Värdet av ett liv
• Tysk höst
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

Kvinnan som kanske hette Esther blir kvar i Kiev när resten av familjen flyr 1941. Hon har så svårt att röra sig och de tror att de snart ska kunna återvända. Istället kommer budet att samtliga judar ska infinna sig i hörnet av Melnik- och Doktorivskigatan den 29 september klockan åtta. Av pliktkänsla tar sig hon som kanske hette Esther (”jag sa babusjka och mina föräldrar sa mor”, försvarar sig författarens pappa) mödosamt ned på gatan och möter kanske den där tyska soldaten.

”Esther kanske” är en av alla de släktingar, eller kanske snarare fragment av en släkt, som Katja Petrowskaja försöker fånga i den självbiografiska debutroman som fått just titeln Esther kanske. Det är en historia full av hål, av flykt och namnbyten och ond bråd död, av tystnaden som en överlevnadsstrategi, som präglat hennes och många andra judiska familjer. Andra familjemedlemmar dör eller förändras för alltid i koncentrationsläger. Ett par infinner sig i hörnet av Melnik- och Doktorivskigatan den där septemberdagen och marscheras till ravinen Babij Jar där de dödas och begravs tillsammans med hundratusentals andra.

Att hålla ordning på de enskilda detaljerna och personerna är inte helt lätt. Människoöden fastnar i minnet, men stora delar av släkttrådarna, hur de alla hänger ihop, blir åtminstone mig lite övermäktigt att hålla ordning på. Det känns heller inte som det viktiga. De är en del av någonting större, en europeisk historia, men också av en individs och en familjs historia, bakgrund, förlängda erfarenheter. Hur ska man ens hantera alla dessa avklippta band, all tystnad och alla luckor i det kollektiva minnet? Allt människor förmått att göra mot varandra?

Att undersöka denna historia, som Katja Petrowskaja försöker göra, är att lägga pussel, att hamna i återvändsgränder och slå pannan i väggen. Att vara på väg till ett koncentrationsläger eller leta efter minnesmärken efter en massaker samtidigt som människorna omkring en har picknick eller är på väg till badplatsen. Ofattbara kontraster. Svårgreppbart.

Lika mycket som Esther kanske är en roman om historia är det en roman om historien i sig. Om vad vi kan veta och inte veta. Hur vi ska hantera luckorna och fulheten. Om det bedrägliga minnet och berättelserna som kanske är viktiga oavsett om de är alldeles exakt sanna, därför att det är så de berättats, så de bevarats av människor som inte har mycket annat kvar att bevara. Inget annat som överlevt.

Similar Posts:

• Familjehistoria på nytt språk
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• ”Hos oss låter man inte människor gå under!”
• Framåt – mot lyckan!
• En släkt- och epokkrönika