Det är genom romanens jagberättare antihjälten Neils ögonpar som vi betraktar Elizabeth Finch (EF). Neil själv är en medelålders enstörig bokslukare. Han har ett liv fullt av oavslutade projekt och en misslyckad karriär som skådespelare bakom sig. Numera försörjer Neil sig huvudsakligen inom restaurangbranschen. Han har varit gift två gånger och avlat tre barn.

Det var på kvällskursen ”Kultur och civilisation” på London University som hans liv fick ny mening. Läraren Elizabeth Finch var – enligt Neil – ett orakel när det kom till filosofiska spörsmål, som denna roman också är full av. ”Hon sa något som man inte riktigt begrep men ändå mindes, och åratal senare förstod man”.

EF tycktes Neil ouppnåelig, inspirerande, hemlighetsfull och tidlös. Hennes klädstil och frisyr förblev densamma genom alla år. EF utstrålade självförtroende, stark integritet och auktoritet. Hon strävade efter att fostra sina studenter till att tänka självständigt och var en sådan lärare som man minns resten av livet.

De blev vänner och sågs ett par gånger om året på en och samma italienska restaurang. EF stod alltid för notan och lunchen varade i prick 75 minuter. ”En stilla och strålande ljuspunkt i mitt liv” beskriver Neil de där träffarna. Samtidigt fortgick hans liv vid sidan av ledstjärnan med yrkes- och familjeliv.

Efter att lunchträffen ställts in två gånger i rad fick Neil bud om att EF avlidit i cancer. Han gick på begravningen, men inte på samlingen efteråt (” Jag ville ha EF för mig själv, så jag tog med henne hem, i mitt eget huvud”).

Neil fortsätter att klura över EF:s person långt efter hennes död (som sker redan på sidan 58). Hon blir en slags mytisk gestalt, som han har svårt att släppa taget om. Neils drivkraft är den packe numrerade anteckningsböcker som hon testamenterat till honom. Han ärver också hennes intresse för amatörforskning.

Lika trollbunden som Neil är av EF är jag av denna roman. Framför allt fängslas jag av språket, stillheten, gåtfullheten, den allvarliga klangbottnen jämte stråket av melankoli.

Berättelsen har drag av detektivhistoria i så måtto att Neil är på jakt efter EF:s personlighet och livshistoria med hjälp av de ledtrådar han gräver fram. Han söker upp personer, som han inte känner eller inte haft kontakt med på många år och frågar ut dem om deras tankar om EF. Han har planer på att skriva en biografi, men lyckas inte fullfölja projektet. Kanske är det bara ett sätt att hålla EF vid liv. Neil reflekterar också över huruvida minnet går att lita på – både det privata och det kollektiva.

Romanen är uppdelad i tre delar. I det andra avsnittet snöar den klassiskt bildade författaren plötsligt in på den romerske kejsaren Julianus Apostata (som märkligt nog aldrig satt sin fot i Rom), som var EF:s stora passion. Den essäliknande, folkbildande texten är mer eller mindre fristående.

Jag läser mig till att Julian Barnes har byggt sin karaktär på romanförfattaren Anita Brookner (1928 – 2016). Inte nog med det, romanen känns misstänkt likt en av originalets egna. Jag tolkar boken som en kärleksförklaring, av ett sällsamt slag.

Similar Posts:

• Med döden i ögat
• En roman som vill vara lite för mycket
• Spännande historia
• Dimridåer och demens
• Road trip mot friheten

Medan jag läser hinner jag vackla och ändra uppfattning hur många gånger som helst. Så många små saker jag tycker om men också sådant som är mer än frånstötande. Det är splittrat och ojämnt och bitarna fogas inte samman på något särskilt snyggt sätt; den där mer deckarartade historien blir aldrig särskilt intressant, samtidigt som det är den som ska vara sammanhållande, den som ska göra då och nu till ett helt.

Dået: i slutet av 1980-talet firar ett par familjer påsk tillsammans varje år på ett pensionat i Gudbrandsdalen i Norge. Det är ”same procedure as last year” närmast in absurdum och familjemedlemmarna berättar små och stora saker i egna kapitel. Det är de olyckliga äktenskapen och det är tonåringarna som famlar efter varandra men inte riktigt når fram. Det är missbruk och förnedring, otrohet och fruktansvärda förluster och så årliga låtlistor, som en kavalkad av vad man lyssnade på då.

Nuet: två systrar, inte tvillingar men närapå, pratar böcker, böcker, böcker – tills deras mor hittas död i Norge och boksamtalen går över till och blandas med funderingar över den mamma de kanske inte alls kände så väl som de tror – vilka är människorna på fotografierna och i gästboken och vilken är kopplingen till Suzanne Brøgger? Ledtrådar samlas och skärskådas våren 2013, samtidigt som de i slutet av 1980-talet famlande tonåringarna famlar vidare, var och en på sitt håll. Den ena efter den andra, den andra efter sin dotter, som famlar hon också, men på ett synnerligen hårdhänt sätt.

Faktum är, att några av denna dotters avsnitt är bland det vidrigaste jag läst. Detaljerade våldtäktsscener med en kvinnlig förövare har jag nog faktiskt aldrig sett förr, och när det dessutom är ur hennes perspektiv de skildras, det är i hennes tankar och känslor man får vara. Nej, jag värjer mig verkligen och dessvärre tycker jag inte att de tillför något till handlingen. Därtill finns också avsnitt med en icke namngiven berättare, det som också ska vara en sorts mysterium, och även här tycker jag att det känns lite överflödigt, liksom ett par plötsliga direkta tilltal till läsaren från den allvetande berättaren.

Däremot tycker jag om systrarna som talar om litteratur och författare som om sina vänner och närstående; det är kärlek och frustration och besvikelse och nästan gräl, så där som när man verkligen lever sig in det man läser. De trånar efter Julian Barnes, är sura på Gillian Flynn och hyser en blandad beundran och avsky för Ted Hughes. Ibland är det väldigt pretentiöst men jag kan känna igen den sortens resonemang. Jag vill tro att de är en sorts fiktionalisering av de författande systrarna, att samtalen har någon sorts verklighetsbakgrund, liksom funderingarna kring om de inte ska skriva en roman tillsammans. Och det är väl inte en alltför vild gissning att låtlistorna är hämtade från Lindas och Sigrids egna blandband.

Det jag tycker är bäst – och mest sorgligt – är den där kärlekshistorien som aldrig blev av, de vilsna tonåringarna som var så nära och sedan förlorade varandra, eller tappade bort. Den där idén om den första kärleken som något som går utanpå det mesta är jag väldigt svag för, och ännu värre är det när det kanske, kanske skulle kunna finnas en liten chans att göra om och göra rätt.

För övrigt ska jag nog ta och läsa Suzanne Brøgger.

Similar Posts:

• Utan andra förtöjningar än litteraturen
• Lite för mycket Linda
• Karin Boye-reboot
• Den gåtfulla Elizabeth Finch
• Min generations ikoniska besvikelse?

Efter den korta novellen "A Short History of Hairdressing" där Gregory, som redovisar sitt liv genom antalet besök hos frisören och slutligen förstår att han avskyr att se sig själv i spegeln, fortsätter Barnes med "The story of Mats Israelsson". Vi befinner oss i 1800-talets Sverige. Familjefadern Anders som arbetar som direktör på en såg träffar en gift kvinna, Barbro. De inleder ett platonskt kärleksförhållande när de reser med en ångare i Dalarna. Ingen av dem vågar erkänna sina lustar och Anders skyddar sig från kärleken genom att tekniskt redogöra för olika typer av träslag och regionala anekdoter för Barbro. Ingen av dem tar steget fullt ut och under flera år ligger deras kärlek på is. När Anders drabbas av cancer, som gammal och skröplig, bjuder han Barbro till sin sjuksäng för att en gång för alla blotta sina känslor. Det laddade mötet slutar i ett missförstånd och allt går till spillo för de båda.

Då och då är novellerna underhållande som i "Learning French" där en fiktiv karaktär, Miss Winstanley, har en brevkorrespondens med Barnes om livet på hemmet. Utan brevväxlingen skulle hon vara dold i mörker, kanske inte betydelselös men osynlig. Alla människor har någon de umgås med, på ett eller annat sätt, men de lever ändå i avskildhet, i ett slags utanförskap. Ju äldre de blir desto tydligare skönjs deras brister, och det lämnar en bitter eftersmak i munnen och en känsla av att livet aldrig riktig uppfyller vad det lovat. Livets ironi. Jag vill gärna tro att novellerna i grund och botten handlar om människans vilja att göra ett avtryck i historien, få någon att minnas våra liv. Istället mynnar novellerna ut i mörker, inget förändras och karaktärernas liv eller vilja passerar omärkt förbi.

Ramverket till novellerna kanske skiftar en aning men budskapet upprepas. Barnes fortsätter kontinuerligt på motivet om passionen som aldrig riktigt infinner sig vare sig det handlar om kälek som i "Hygiene", "The Fruit Cage" och "The Revival" eller om vänskap i "Knowing French" eller "The revival".

Läsaren får ta del av en hel del karaktärer efter en genomläsning av The Lemon Table. Men det som är ansträngande är att novellerna upprepar sig och gör boken tröttsam och tjatig. Endast ett fåtal av de elva novellerna kändes fräscha med fart och fläkt, och med en vilja att stanna kvar i minnet. Jag undrar om inte Barnes försöker överträffa sig själv genom att dryfta fram personligheter på löpande band utan att ge dem en underhållande historia att berätta.

Med träffsäkra beskrivningar och inblick i karaktärernas tankevärld blir de visserligen trovärdiga men inte intressanta att följa. I "Knowing French" ställer den fiktiva karaktärer frågan i ett brev till författaren: Vem skriver en författare sina romaner för?

Kanske skriver Barnes för sina egna bortglömda karaktärer, försöker sätta färg på människor som "bara" finns och sedan försvinner. Men mer ofta upplever jag det som att Barnes försöker markera sin egen existens med boken medan innehållet inte spelar så stor roll.

Similar Posts:

• Den gåtfulla Elizabeth Finch
• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner
• Både bu och bä
• Musorna har flyttat till Skottland
• Hornby som underfundig novellist