Bästa författarvideo – 6 filmer
Bästa boktrailer – 6 filmer
Bästa barnboksvideo -3 filmer

Titta och rösta!

Vinnarna av Svensk Bokhandels Bokvideopris presenteras fredagen den 24 september klockan 11.00 i Svensk Bokhandels monter på Bokmässan i Göteborg.

Tommy Arvidson, redaktionsmedlem här på dagensbok.com, tävlar i kategorin Bästa författarvideo med en film om
Mer blues från Landskrona av Thomas H Johnsson och Jonas Bergh.

Similar Posts:

• En personlig skildring av småstadens själ.
• Fredag på bokmässan: Bokvideotävlingen avgjord
• Om att aldrig sluta drömma
• Farväl till alkoholromantiken
• Första tävlingen om bästa (och sämsta) bokvideo

Det är min tolkning av hans bilder. Hans skildring av Landskrona har en saknad i sig, kanske längtan efter någon, eller kanske längtan efter en annan tid som nu är passerad och aldrig kommer tillbaks. För det är ju det märkliga med kameran, vi trycker på knappen och avbildar en tid som vi aldrig kan få tillbaks. Det är naturligtvis vanskligt att tolka in alltför mycket i en serie svartvita fotografier, men Thomas H Johnssons bilder inbjuder till att fantasin får luft under vingarna. Jag upplever naturligtvis bilderna utifrån mina minnen och erfarenheter. Bilderna är inte på något sätt inställsamma eller vackra, men de känns sanna och visst är det Landskrona, den lilla staden vid sundet som skildras. Det kan man vara säker på trots att det enda kännemärket som skymtar fram är vattentornet som en liten prick i bakgrunden på en av bilderna. Småstadskänslan, det är den vi upplever.

Jonas Bergh är en skrönornas man. Han berättar minnen från Borstahusen och Landskrona och Madrid eller Salzburg. Men allt han berättar om landar i Landskrona, barndomsstaden som han aldrig kan slita banden med trots otaliga försök.

Man kan låsa ytterdörren och ändå inte vara klar.
Man kan ha glömt en BoIS-halsduk.
Man kan ha glömt hur kall vinden är i maj högst upp i vattentornet.
Man kan ha glömt allt du kan se.
Och allt du kan göra.
Man kan ha en ryggsäck med ett kraftigt rep och man tar på sig kraftiga handskar och halar sej ner, landar säkert vid vattenranden, tar sin fru i handen, ser döttrarna vara änglar i sanden.
Man kan komma söderifrån, se vindkraftverken mot en klarblå himmel, se korna beta vid ådeltat.
Man kan känna glädjen: att vara hemma.

Med samma fermitet som han hyllar den lilla staden kan han också spy galla över Sverigedemokraterna som har ett starkt näste i Landskrona.
Jag tror att man skulle kunna ha den här boken som en slags guide till Landskrona. Man skulle inte hitta, och man skulle inte få mycket fakta men man skulle lära känna stadens själ.

Similar Posts:

• Bokvideotävling!
• Om att aldrig sluta drömma
• Farväl till alkoholromantiken
• Intensiva blickar i SoHo
• Twilight Zone revisited

Även om hon har sin regel, att inte dricka alkohol före klockan sex på kvällen, så spenderas allt för många kvällar bland alkisar på de lokala puben. Karola vill något annat. Så hon gör det hon skulla gjort när hon var 19- hon bara drar. Visserligen bara till Vollsjö, men ändå. Hon drar.

Jonas Berghs nya roman handlar om hur mycket man vill och hur lätt det är att tappa sina drömmar. Nutid blandas med dåtid, med glimat från sent 70- och tidigt 80- tal, när allt var möjligt och livets stora sanningar kunde rymmas i en låt av Ebba Grön.

Det är inte en tid jag kan kalla min, deras liv liknar inte mitt men det känns som om jag står där bredvid dem. Det är stort. När författare lyckas förmedla den känslan, då är det stort. Berghs förra roman om människorna i Landskrona kändes ända in i hjärtat. Historien om Sonny och Karola är mer helgjuten och tekniken att varva nutid med minnesbilder från den andra tiden skapar en alldeles speciell stämning.

Det är oerhört skickligt gjort. Varje ögonblicksbild skapar en längtan efter att få veta mera, en nyfikenhet på Sonny och Karola. deras historia är inte märkvärdig i sig, men vacker och värdig fastän livet blev sjaskigt och trist. Bergh behandlar sina figurer med stor respekt och gör dem levande. Bitterljuvt är ett fint ord som ibland kan ge grymma pretto-associationer. Ibland är det det perfekta ordet. Som här. Bitterljuvt beskriver kärleken mellan Sonny och Karola, också när den blivit tristess.

Jag fångas av historien, kan inte lägga ifrån mig boken, blir tårögd och måste titta ut genom tågfönstret för att ingen ska se att jag gråter. Lite skämmigt kanske, men det är det värt.

Similar Posts:

• Farväl till alkoholromantiken
• Bokvideotävling!
• En personlig skildring av småstadens själ.
• Dallra, hjärta, dallra
• Om rädslan att mötas

I stället måste jag erkänna att jag nog aldrig läst en bok som så fullständigt maler ner all alkoholromantik. Just det att varenda drink nämns, gör att man får en kuslig förståelse för tomheten som Jonas bara har ett botemedel för. Boken är liksom Jonas liv impregnerad med alkohol. Visst vet jag en hel massa om drickandets baksidor, även om jag helst förtränger dem, men en så här obarmhärtig skildring har jag inte stött på. Helt utan pekpinnar dessutom. Allt är så hopplöst och förtvivlat och de få öppningar som finns, förvandlas ständigt till mörker och misslyckanden.

Kroppens totala förfall, att han inte kan äta, bara dricka. Dricka dricka dricka. Hur omgivningen inte vågar sätta stopp. Susanna, som gifter sig med Jonas och aldrig tjatar, utan snarare hjälper honom. Sätter fram öl åt honom på morgonen när han inte kan röra sig innan han fått alkohol i kroppen. Hur andra anhöriga och vänner alltid har en öl till hands till den femtonårige killen. Som 32 år gammal vaknar totalt uppfuckad på en alkoholklinik i Malmö.

Jonas Bergh har lyckligtvis blandat upp historien om huvudpersonens förfall med en rad porträtt av lite udda människor och händelser. Det är ganska mycket misär över alltihop, men deras historier är inte fullt så svarta i alla fall. Ibland blir det lite väl mycket historier och personer som vävs samman, det blir för många karaktärer att hålla reda på. Speciellt som han inte skriver i kronologisk ordning utan det är små fragment som tillsammans bildar berättelsen. Mot slutet har dock det mesta rett upp sig och man förstår sambanden. och fortsätta vidare bort är dock inte en bok att slöläsa, men det har ni säkert redan förstått.

Jag undrar lite vem det är Jonas Bergh egentligen skrivit boken för. Det är troligen framför allt folk runt 25-30 sådär som kan relatera till historien. Frågan är om man vill göra det. För mig är den här boken verkligen för deprimerande och jag mår bara dåligt. Kan se alldeles för många bekanta i Jonas karaktär. Trots det är jag någonstans glad att jag läst den, och jag vet att jag kommer bära med mig den länge. Jag tror dessutom att herr Bergh faktiskt lyckats med konststycket att ruska om de inslag av alkoholromantik jag fortfarande har kvar. Vilket väl måste anses vara av godo.

Boken är snyggt skriven, den är gripande och skakar om, vilket brukar vara mina kriterier för en bra bok. Men ändå. Den drar ner en i dyn. Men kommer man upp med klarare blick, så är det kanske värt det. Det är upp till var och en att avgöra. Jag både vill och inte vill rekommendera detta verk. Att Bergh utfört ett skickligt arbete och har en viktig historia att berätta, så mycket står i alla fall klart.

Similar Posts:

• Om att aldrig sluta drömma
• Bokvideotävling!
• En personlig skildring av småstadens själ.
• Skval, tammefan
• Att vara eller inte vara (alkoholist)