Se på unga April Wheeler, hustru, tvåbarnsmor och snart 30. Hon ska vara stjärnan i lokala amatörteaterns uppsättning av "Den förstenade skogen" (ett gisslandrama, hoppsan) och även om hon egentligen gav upp de där naiva ungdomsdrömmarna om att bli modell eller skådespelerska när hon gifte sig ser alla att hon är den enda i pjäsen som vet vad hon håller på med; hon kan sina repliker, hon förstår sin roll, hon är den sista som ger upp när pjäsen ofrånkomligen havererar. Fast självklart håller hon inte hela vägen; alla här är ju amatörer.

She must have spent the morning in an agony of thought, pacing up and down the rooms of a dead-silent, dead-clean house and twisting her fingers at her waist until they ached; she must have spent the afternoon in a frenzy of action at the shopping center, lurching her car imperiously through mazes of NO LEFT TURN signs…

Ännu en av Hollywoods gnälliga historier om hur hemskt det är att bo i en rik medelklassförort, alltså? Ja och nej. Det har ju gjorts en del såna grejer både i film och litteratur de senaste åren (och i TV – skaparen av Mad Men sägs ha tvingat alla inblandade att läsa Yates) så det är kanske inte så underligt att Revolutionary Road (skriven 1960, utspelar sig 1955) blivit återupptäckt efter ganska många år på antikvariatshyllorna. Men Yates hade ögonen med sig, och på något underligt vis verkar Revolutionary Road kommentera all förortsångest som inte hade hunnit skrivas än. Frank och April är fullt medvetna om sin situation. De har inga tankar på att bara slå sig ner och vänta på befordran, barnbarn och döden medan rosorna växer; de är ju intellektuella, gubevars, de vet hur fånigt det småborgerliga livet är, och de tänker inte falla i samma fällor som sina föräldrar och grannar. Är de inte nöjda med sin situation kan de ju alltid dra upp bopålarna och flytta någon annanstans; det finns väl inget som binder dem i Connecticut? De är ju efterkrigsgenerationen, de står på gränsen till en ny värld med datorer och kvinnofrigörelse, de ska bygga en helt ny väg av alla de där gamla tunga, ingrodda stenarna.

Det är bara det att den där vägen går käpprätt åt helvete.

Yates slösar ingen tid på komplicerade handlingar eller övertydliga budskap; han bara skapar sina karaktärer med alla goda och dåliga sidor och låter dem studsa mot varandra. Det är givetvis frestande att dra paralleller till andra skildrare av den amerikanska drömmens mellanklassbaksidor – Fitzgerald, Updike, Oates … men samtidigt är Yates prosa så precis och hans ironi så knivskarp att det knappt känns när den karvar i en, och varje försök att definiera boken som antingen ångestladdat förortsdrama om människor som gått vilse eller giftig satir av bortskämda medelklassungar som missat att växa upp är dömt att misslyckas. Som så mycket annat här. Där exempelvis Updike gör det lite lätt för sig genom att göra Rabbit Angstrom till en ganska stor skitstövel finns egentligen inga illvilliga sidor hos paret Wheeler; de är bara lite för förtjusta i idén om sig själva som nyskapande och fördomsfria för att se alla de gamla idéerna och maktstrukturerna de lever i. Det inte bara det att de borde veta bättre, det som krossar hjärtat på läsaren är att de faktiskt vet bättre – och ändå går det som det går. Varje sköna nya värld är ju bebodd av gamla fula människor.

Det är lätt att glömma att "revolution" betyder ett helt varv, en sluten cirkel tillbaka till början; själva ordet antyder att det inte finns några helt nya vägar. Och även med de bästa föresatser kan det sluta i terror.

Similar Posts:

• En misslyckad familj i en lyckad roman
• Ny vecka på dagensbok.com
• Före detta bortglömt geni är tillbaka
• Veckan på dagensbok.com – serier, erotisk poesi och Marilyn Monroe
• De olyckliga New York-paren

Ronny beskriver inte klassresan ur ett ekonomiskt perspektiv, utan mer ur ett kulturellt. Visst bakas även det ekonomiska in, men lejonparten handlar om kultur. Ofta handlar den också om den skötsamhetskultur som han även beskrev i Den skötsamme arbetaren. Redan på sidan sju sätter han så finurligt tummen på kanske det största tvivlet och den största frågan som rört sig i mitt huvud sen jag flyttade hit till Örebro.

I de mest angelägna sammanhang kan jag brista ut i ett invärtes skratt, riktat inte mint mot mig själv: här sitter du och gör dig märkvärdig, när du borde ha stått vid svarven på SKF och tillverkat kullager. Vad är det du tillverkar? Ord, fraser.

Just den känslan att man inte gör någonting som egentligen spelar någon roll. Man lever i en värld, studentvärlden, ofta även helt avskärmad från den övriga världen. Egentligen ska man ju ägna sig åt sådant som spelar roll. Skillnaden ligger i att det man gör nu först får effekt om kanske fem eller rentav tio år, men vem kan vänta på det?

Mitt förnamn är Ronny är ur perspektivsynpunkt en viktig bok. Jag gillar inte termen viktig egentligen, men i det här fallet känns det riktigt att använda det. På drygt hundra sidor redogör Ronny Ambjörnsson genomgående för de konflikter man möter när man från en icke akademisk bakgrund börjar läsa på högskola eller universitet. Men lika mycket beskriver han känslan av utanförskap man möter när man kommer till en ny kultur. Boken är nyttig läsning dels för den som befinner sig mitt i sin egen kullturkrock, men samtidigt också nyttig för de som inte upplever denna krock, en perspektivvändarbok.

Jag kommer själv från ett arbetarhem. Mina föräldrar jobbade många år på det lokala trähusföretaget, och med tre söner i huset var det ofta som pengarna tröt. Jag kan dock inte säga nåt annat än att jag hade det bra när jag nu ser tillbaka på det… Vi bodde i ett radhus och hankade oss fram. Vi hade väl inte råd med de allra dyraste semestrarna men vi kom ofta iväg någonstans, kanske campade på Öland eller hälsade på släkten på Gotland. Och på nåt sätt ordnade det sig så bra att jag till och med kunde spela hockey!

Nu ett gäng år senare sitter jag alltså här i Örebro och läser vid universitetet. Min far jobbar fortfarande på ett lokalt trähusföretag, om än ett annat efter det att det andra kursade i mitten av 90-talet. Hockeyn har jag efter 16 år lagt bakom mig och äntligen kommit iväg för att plugga. Jag hade en kort sejour på avdelningen bredvid pappas och sedan ett och ett halvt år på ett annat industriföretag innan jag alltså kom iväg.

Jag gör en klassresa. Det gjorde Ronny Ambjörnsson också. Från en etta i Göteborgs arbetarkvarter landade han till slut på en professorspost. Förmodligen är det därför jag tycker om den här boken så mycket. Den beskriver i mångt och mycket exakt de känslor, frågor och tvivel som jag själv känner, trots att det skiljer mycket mellan mig och Ronny.

I boken jämför han sin egen självbiografiska berättelse med den amerikanske författaren John Updikes Självmedvetande, som han ger beteckningen ”en pärla i den självbiografiska litteraturen”. Jag skulle vilja sätta samma epitet på Mitt förnamn är Ronny.

Similar Posts:

• För alla boende i Umeå med omnejd, eller för er som tänker resa dit
• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Vecka 3 på dagensbok.com
• Bland kufar och drömmar
• Trädgårdens idé