En pärla i sammanhanget är förstås trendfraser i stil med ”grönt är det nya rosa”, ”EQ är det nya IQ” eller ”brunt är den här säsongens svart”. (Eftersom färger hör till standardvariationen fungerar uttrycket också utmärkt för alla typer av politiska påståenden.)

Tillämpat på senare tiders litterära trender skulle man till exempel kunna konstatera att ”Kina är det nya Japan” (Nobelpristagare och manga-hyllor i all ära) eller att ”teve är den nya litteraturen”. För visst är det uppenbart att kvalitetsserier som Sopranos, Six Feet Under och Veronica Mars härbärgerar sin del av vår tids riktigt bra författare – för att inte tala om att serierna produceras på villkor liknande många av de stora artonhundratalromanernas: djupt kommersiellt och i följetångsformat. Flera av mina favoritserier på teve har å andra sidan nyligen förvisats till serietidningar, varför även ”serier är det nya teve” äger sin giltighet (eftersom frasen är väl direktöversatt blir grammatiken också ibland klädsamt knölig).

Men den mest framträdande och omdebatterade trenden på bokmarknaden just nu är otvivelaktigt att ”verkligheten är den nya fiktionen”. Roman efter roman har faktiska personer i huvudrollerna och från KB och Bibliotekstjänst rapporteras stora problem med vilka böcker som ska klassas som skönlitteratur respektive fakta.

Maja Lundgrens Myggor och tigrar väcker ont blod genom att utmåla Kultursverige som den ankdamm det möjligen är – och det utan att ens förvanska namnen på omnämnda personer. (Förvånansvärt få recensenter har emellertid ställt frågan om den paranoida huvudpersonen två andetag från foliehattarna verkligen rakt av bör uppfattas som den pålästa, skamlöst finurliga författaren till originella Pompeji.) Fjolårsdebutanten Johan Wensheim däremot hängde ut sitt förhållande med den berömda och betydligt äldre författarinnan ”Thora Wall” och Strindberg (inga jämförelser i övrigt) lär ha haft för vana att hämnas på verkliga människor genom karikatyrer i romanform.

Andra namnkunniga exempel utgörs förstås av Oates Blonde (om Marilyn Monroe), Ahndorils Regissören (Ingmar Bergman) och Stridsbergs Drömfakulteten (Valerie Solanas). Steve Sem-Sandbergs Theres hör till de allra intressantaste (titelvalet är kanske inte ett av genidragen, när nu boken handlar om Ulrike Meinhof) och listan kan förmodligen göras hur lång som helst.

Själv funderar jag mest på följande: om verkligheten är den nya fiktionen, vad blir då den nya verkligheten? Jag hoppas på något riktigt spännande.

Similar Posts:

• Shakespeare intoxicated
• Sökte en kvinna och fann en själ
• Det är ingen slump att man skriver det man skriver
• Fiktiva fakta-personer
• En terrorist nära dig

Johan Wensheim skriver en aggressiv, inte särskilt bländande prosa. Tilltalet är konstigt nog riktat mot berättarjaget själv. Romanen är alltså som en lång monolog skriven till berättarjaget, som verkligen också är extremt självupptagen. Allting speglas av hans, och bara hans perspektiv. Johan Wensheim har i "Lilla du & jävla jag" skrivit om tjugofemårige Jonas förhållande till författaren Thora Wall, och vem det är – är ju inte särskilt svårt att lista ut. Och därmed blir karaktären Jonas alltså Johan Wensheim själv.

Det finns två sätt att läsa den här boken på, antingen köper man att det är en roman, en fiktion rakt igenom – det borde det ju vara eftersom vi inte känner till någon stor svensk författare som heter Thora Wall som har skrivit "När man skjuter demonstranter". Romanen handlar då om en helt illitterat och feststinn kille som inte intresserar sig för något särskilt mer än att läsa slitz och förstrött tänka på att han borde flytta hemifrån, är allmänt irriterande och ynkligt självupptagen. Ensam. Passiviserad.

Man vill sparka honom på smalbenen. Kom igen, väx upp, väx upp, väx upp!

Men så börjar Jonas att intressera sig för Thora Wall, inte författaren Thora Wall, inte direkt heller personen Thora Wall, utan den sfär av avstånd, avsky och generad tystnad som möter honom så fort någon tillfrågas om henne. Samhällets obekvämhet inför denna dam är vad som fängslar honom. Han blir som besatt och börjar skriva långa makabra beundrarbrev till henne, ringa henne, ringa henne igen – igen och igen, söka upp henne.

Så småningom mynnar ansträngningarna ut i att Thora Wall faller till föga och släpper in Jonas i sin lägenhet, i sitt kök, i sitt sovrum. Jonas får också, efter vissa påtryckningar följa med på kändistäta galor, föreläsningar och låta sig med flämtande tillfredställelse begapas av media och andra nyfikna, avsmakande blickar. Han ger inte bara sin två oroliga föräldrar utan också hela kulturetablissemanget ett tonårsomoget fuck you, samtidigt som han tycks älska att få ingå i dess krets, vara om inte på scen, så åtminstone sitta på första parkett.

Ja, det är en ganska intressant och sorglig historia det här, om en allt för omogen kändiskåt kille som på ett destruktivt vis desperat söker efter uppmärksamhet och äventyr. Och om en äldre, destruktiv författare som helst av allt alltid vill ha någon vid sin sida – vem som helst, för hon är så ofantligt rädd för ensamheten, panikattackerna och att inte längre vara beryktad, dyrkad. Att hon ska bli bortglömd. Bli bara en vanlig gammal dam. Två mestadels osmickrande karaktärer som utnyttjar varandra, och förstör för sig själva är vad den här romanen handlar om.

Och vad vinner romanen på att bli en sanning? En berättelse om Kerstin Thorvall och Johan Wensheim? Ja, betydligt högre försäljningssiffror, förstås. Men också en alldeles uppskruvad variant av framförallt Johan/Jonas, som framstår som än mer osympatisk, manipulativ, egenkär, omogen och "begåvad" med en riktigt, riktigt sorglig kvinnosyn. Och vare sig författaren nu är det, eller var det på riktigt eller inte så är det faktiskt fantastiskt modigt att våga beskriva sig själv som en sådan slusk. Om han vet om att han är en slusk, om han nu är en slusk vill säga. Det är bara att hoppas att den insikten är så sann som någonting kan bli.

Similar Posts:

• Verkligheten är den nya fiktionen
• Full fart genom evigheten
• Tyst triangeldrama
• Detaljrikt äckel
• Ett familjedrama