Thomas Arnroth "Livets ord. Mina tio orimliga år som frälst"

Björn Schagerström — Mon, 05 Jun 2017 22:00:36 +0000

Samma dag som jag sträckläser Thomas Arnroths serieromansdebut lägger min vän Anders upp en rekommendation av samma bok på Instagram. Jag startar en chatt:

- Såg att du tipsade om Livets ord-serien. Vad gillar du med den?

- Jag gillade boken för att den var en träffsäker skildring av en typisk sökande tonåring. Vi har alla varit där, men Thomas gick ett steg längre. Sedan är det också en bra påminnelse om hur skogstokiga Livets Ord var. Som jag har förstått det tar de avstånd från det mest extrema (synen på sjukdom t ex) idag, när Ulf Ekman har lämnat.

Ja, bilden jag och säkert många med mig har av Livets Ord sedan innan är präglad av tidningsrubrikerna från 80- och 90-talet, om Carola, Runar och ett auktoritärt styre. Det har skrivits några kritiska böcker av avhoppare men undertecknad har inte läst dem. För ett par år sedan kom också Johan Heltnes uppmärksammade och starka roman Det finns ingenting att vara rädd för, om sextonåriga Jonatans tillvaro i Livets Ord. Boken innehåller en del självbiografiska inslag, Heltne var tidigare själv medlem i det omdiskuterade samfundet, och följer huvudpersonens kamp tätt inpå i den hårt kontrollerade miljön.

Thomas Arnroths serieberättelse ger chans till en ny vinkel, med den uttalade ambitionen att skildra ”hur en rätt vanlig kille som jag kunde hamna där” och hur de stora problemen med samfundet, bortanför mediabilden, såg ut.

I serieromanens början riktar Thomas Arnroth blicken mot sig själv för trettiofyra år sedan. Läsaren kastas i princip direkt rakt in ögonblicket då han blev frälst, liggandes i badkaret. Sedan backar bandet och en bild av en ganska vilsen ungdom som grubblar över de stora livsfrågorna visas fram. Thomas skriver dikter, tecknar, börjar sedermera med meditation, mantran och intresserar sig för buddhism men det räcker inte till. Han frilansar för lokaltidningen och gör ett reportage om den intensivt frälsta Lars. Intervjun visar sig bli en avgörande händelse för Thomas och hans fortsatta väg mot Livets Ord.

Det rena serieformatet växlas med collage av tidningsurklipp och uppspaltade textsjok som fyller ut livsberättelsen. Det ryms en hel del utvikningar, vissa ganska komiska om till exempelvis vilken typ av dans som är lämplig på Livets Ord-träffar och en del lite långrandiga om Ulf Ekman och baskethallar. Thomas Arnroth driver en hel del med både sig själv och Ulf Ekman i boken. I en scen där Thomas påstridiga iver för att sprida sin frälsningspropaganda verkligen skiner igenom försöker han övertyga en skeptisk person om Jesus kärlek. Han jämför Jesus med en chokladkaka: ”Om jag har en chokladkaka men inte du, då vore det väl jättetaskigt att inte bjuda? Så är det med Jesus. Man vill bjuda!”

I en intervju berättar Arnroth om hur han återupptäckt artiklar han skrivit under sin tid i Livets Ord, texter som han beskriver som moralpaniska och skämmiga. Det är förståeligt och ofta effektivt att angripa sin historia med humor och ironi. I Thomas Arenroths berättelse funkar greppet ibland men det blir lite för mycket i längden. Det blir därför svårt att riktigt få grepp om huvudpersonen Thomas, trots den detaljerade framställningen. Jag ser fram emot del två och hoppas att den fördjupar bilden än mer, att den kryper ännu närmre.

Johan Heltne "Det finns ingenting att vara rädd för"

Christina Skagert — Thu, 04 Sep 2014 22:00:56 +0000

Det finns ingenting att vara rädd för är Johan Heltnes debutroman och handlar om hur det är att växa upp inom det religiösa samfundet Livets ord. Handlingen är hämtad ur författarens egna erfarenheter även om romanen inte ska betraktas som självbiografisk.

Huvudkaraktären Jonatan är 16 år och mitt i den känslostormande brytpunkt det innebär att vara på väg in i ett vuxenblivande. På ett sätt skildrar romanen med en vanlig tonårings fokus: den första kärleken och utforskandet av sin egen sexualitet. Men tillvaron för Jonatan är särpräglad eftersom han samtidigt tvingas handskas med svåra och återkommande epileptiska anfall.

Den påstådda epilepsin och Jonatans förälskelse i Nina, vars familj är nykomlingar inom den religiösa rörelsen, är tätt sammanlänkade. Det förstår läsaren inte minst i bokens kapitel som beskriver en sjukhusvistelse som mynnar ut i läkares konstaterande att det inte finns några indikationer på epilepsi hos Jonatan, utan att anfallen istället orsakas av grav psykologisk stress. Samtidigt känns ingenting säkert; läsaren smittas av Jonatans och Livets ords misstänksamhet mot omvärlden.

Det som länkar förälskelse och anfall samman är den skam och rädsla det innebär för Jonatan att behöva kännas vid sin egen kropp och sexualitet och hur driften att vara kroppslig ibland övermannar honom. Hela hans tankesätt och förhållningssätt mot sig själv och sin omvärld är så djupt präglat av Livets ords budskap att man under romanens drygt 270 sidor upplever ett ständigt, hetsigt och kraftfullt inbromsande, tyglande av alla upplevelser Jonatan inhämtar. Det är dels Jonatan själv som bromsar, dels församlingens pastorer som verkar vara omöjliga att undgå.

Den centrala konflikten i romanen är den att pastorer och föräldrar är övertygade om att Jonatans anfall kan botas av Gud om Jonatan lever rent och tror tillräckligt mycket. Anfallen blir därför dubbelt skamliga för Jonatan, eftersom ansvaret över deras upphörande läggs på honom själv samtidigt som det uteblivande tillfrisknandet vittnar om bristande tro och karaktär. Att anfallen inte upphör blir ett bevis för Jonatans felande.

Romanen är välskriven på så sätt att den aldrig viker från sitt inifrånperspektiv. Eftersom det är ur Jonatans inre texten berättas präglas varje beskrivning av Livets ords värderingar och tankesätt. För honom finns inga alternativ och han har svårt att se bortom sin egen övertygelse om hur världen är formad. Därför blir romanens upplösning både talande och gripande.

Det finns ingenting att vara rädd för skildrar psykologiskt insiktsfullt speciellt i dialogerna mellan Jonatan och Nina. Det är i dessa texten blir levande. Förutom att romanens psykologkaraktär inleder varje ny fråga med ”men” vilket tvärtom inte känns särskilt psykologiskt insiktsfullt lämnar inte formen något väsentligt att önska. Den är funktionell och tar inte fokus från skeendet, vilket gynnar texten.

Heltnes roman är en lovande debut och jag ser fram emot eventuella kommande romaner.

dagensbok.com » Johan Heltne

Thomas Arnroth "Livets ord. Mina tio orimliga år som frälst"

Similar Posts:

Johan Heltne "Det finns ingenting att vara rädd för"

Similar Posts: