I går skrev Oscar om Pojken som fann en ny färg och jämförde läsupplevelsen med favoritromanen Vägen.

Idag skriver jag om Jessica Kolterjahns fantastiska bok om Karin Boyes tid i Berlin. Den utspelar i början av trettiotalet när nazismen fick fler och fler anhängare. Boye såg med fasa på den politiska utvecklingen redan innan Hitler blev rikskansler och självutnämnd ”führer”. Några år senare skrev hon dystopin Kallocain.

Om du missade vår dystopiska lördag i helgen så finns det alltså all anledning att surfa runt där några timmar där bland mörka framtidsskildringar.

På onsdag skriver Anna om Kristian Lundbergs mycket uppmärksammade roman En hemstad. Efter Yarden och Och allt ska vara kärlek fortsätter Lundberg att skriva självbiografiskt och ställer frågor om klass, människoblivande och vem som äger och formar en stad.

På torsdag går Botkyrka internationella bokmässa av stapeln, givetvis är dagensbok där och rapporterar för er som inte har möjlighet att ta er dit.

På fredag skriver Kettil om Hans Ruins Frihet, ändlighet, historicitet. Essäer om Heidegger och utlovar en bok som inte är så pompös som titeln, omslaget, ämnet och författarporträttet kan lura en att tro.

På söndag skriver Björn om Atiq Rahimis Satans Dostojevskij. Rahimis roman handlar om en mördare (om han nu är det) som tror att han är hjälten i en Dostojevskijroman. I själva verket är han nog i Kafka i stället – men vem är inte det i det i ett krigsdrabbat Kabul?

Similar Posts:

• Nedräkning inför Bokmässan i Örebro
• Karin Boye-reboot
• Humorlöst och jättebra
• Smått förlagt. Bokmässa i Malmö
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok

“Jag är dränerad på liv.”

Jag fick nyligt ett litet anteckningsblock från min vän och bokbloggarkollega Emeli. Det står “Writers I met and liked” på det svarta omslaget och under tiden jag läser Jessica Kolterjahns roman om Karin Boye tänker jag på hur perfekt detta block passar för att skriva ner citat och tankar under läsningen av just denna bok.

Kolterjahn använder sig av historiskt korrekta fakta som terapi, klubbar och vänner på ett sätt som får romanens dramaturgi och ramverk att verka så självklara. Det känns som att det faktiskt är Boye själv som skriver dagbok. Kopplingarna till hennes romaner är inte bara välskrivna och snyggt subtila utan känns som en nyckel till att uppskatta verk som Kris och Kallocain ännu mer (gåshuden en får som Boyefanboy på sidan 191 är till exempel massiv).

Hon är nu inte längre bara en poet vars verk jag lärde känna under den fas i livet när jag tuperade mitt svartfärgade hår för att efterlikna Robert Smith, ritade kajal under ögonen på e x a k t samma sätt som Henrik Berggren och försvarade Linda Skugges romaner mot oförstående svensklärare.

Nu är Karin Boye en författare jag träffat, och gillat. En vän. Karin.

“Dödsmakterna”, som hon kallar sin ångest, får henne att lämna Sverige för Berlin. Hon blir rekommenderad en psykoanalytiker av en vän. Hon försöker få översättningsuppdrag för att överleva. Hon skriver kärleksnoveller för tidskrifter hon skäms för att medverka i. Hon våndas över sin sexuella läggning som under den tiden i Sverige var ett lagbrott som kunde leda till straffarbete. Berlin hade haft öppna demonstrationer redan på 20-talet för sexuellt likaberättigande och var jämfört med Sverige en fristad. Men även om hon i Berlin kunde gå på “kvinnoklubbar” så haltar hennes självkänsla kvar i det som tvingats på henne hemma i Sverige – äcklet och skammen. Hon fortsätter se sig själv som samhället sett på henne. Det är lika delar fest, sex och champagne som det är ångest och ånger. Hon kallar sin attraktion till kvinnor för “giftet”.

“Ibland känns det som att gråten är det enda språk jag har kvar.”

Psykoanalysen, ekonomin, kärleken och självhatet är krävande nog kan tyckas men under tiden när allt detta inträffar ser Boye hur Berlin sakta förvandlas. Nazisterna tar mer och mer plats i politiken. Det skrämmer henne hur lätt hon skräms av hot om våld och repressalier efter att ha känt sig tvingad att hälsa Hermann Göring med utsträckt arm vid ett torgmöte. På samma sätt som hon möter de inre ”dödsmakterna” möter hon de yttre och de ideologiska makterna.

“Jag passar lika dåligt i rollen som upprorsman men har tvingats att bli det.”

Jag kommer på mig själv med att, trots allt mörker och motgång, vara avundsjuk på Kolterjahns Boye. Hur vågar hon möta sig själv och sina känslor och hur orkar hon försöka om och om igen? Hur vågar hon stå upp för vad hon tror på?

Över huvud taget är boken en reboot av den allmänna bilden av Karin Boye som “skolavslutningspoeten” som skrivit om knoppar som brister och “självmörderskan” som gjort att många tonåringar före mig dragits till hennes verk.

Den politiska Boye är otroligt närvarande genom hela texten och samtidigt känns det aldrig styltigt. Kolterjahns förmåga att få in så mycket liv i så korta stycken är otroligt. Vid ett tillfälle säger Boye att hon är “rädd för allt”. Kanske är det just denna rädsla som krävs för att vara idealist på det sättet som Boye är i tanke, handling och även i sin litteratur. Den rädsla som krävs för att våga möta sig själv och sina brister och förtjänster i text, vilket uppenbarligen både Boye och Kolterjahn behärskade och behärskar bättre än de allra flesta författare jag läst.

Similar Posts:

• Vecka 18: Berlin, Malmö, Botkyrka, Kabul
• Karin ”Kulturellt Kapital” Boye
• Nya nyanser av Boye
• Boyes brev berör
• Den egentliga frigörelsen?