Jessica Fellowes serie Mitfordmorden passar fint in i genren, och med tanke på att böckerna utspelar sig i det tidiga nittonhundratalets Storbritannien, så har de både tillfredsställt Downton Abbey-älskaren och mysdeckarfantasten i mig. Huvudpersonen är Louisa Cannon, tidigare barnflicka till Mitfordsystrarna, och nu kammarjungfru till den nygifta Diana Mitford. Tyvärr lyckas inte Skandal i svart – den tredje boken i serien – hålla någon spänning uppe. Kanske är problemet att den spänner över för lång tid. Den utspelar sig under fyra år, och försvinnandet som man gärna vill ha löst i början av boken har hunnit bli ointressant i slutet. Fellowes strösslar ut några mord här och där genom boken, men jag lyckas inte uppbåda något intresse för dem. Personerna som dör har visserligen introducerats tidigare i boken, men är rätt genomgående ointressanta och/eller osympatiska. Deras död mottar jag med en axelryckning. Man får aldrig riktigt någon känsla för att personer man bryr sig om (ytterst få, för övrigt) svävar i fara, morden är mest något lite besynnerligt som händer här och där i boken.

Resten av handlingen fyller tyvärr inte hålen som den bristande spänningen skapar. Louisa Cannon har knappt några meningsfulla relationer i Skandal i svart, mest känner hon sig avskärmad från de andra tjänarna och har en rätt trist relation till damen i huset, där hon inte riktigt är vän, men inte heller riktigt bara tjänare. Halvvägs in i boken berättar hon för läsaren att hon inte längre gillar Diana (husfrun), något som gärna hade fått illustreras i handlingen istället för att plötsligt bara nämnas.

De eviga beskrivningarna av ”det unga vackra folket” blir snabbt tröttsamma. Det är slanka figurer hit och släta frisyrer dit. Någon äter självklart inte choklad för att hon vill bibehålla sin slanka figur, en annan har vuxit upp och förlorat babyhullet som ersattas av en slank figur, en tredje har ett tråkigt ansikte men en slank figur. Jag höll inte koll på hur många gånger ordet ”slank” nämndes, men det fick mig att stöna högt av frustration några kapitel in i boken. Finns det verkligen inget annat av intresse av säga om en person? Inte? I så fall kanske man ska låta bli att skriva om personen i fråga.

Där de tidigare böckerna i serien skildrat klass på ett intressant sätt och varit spännande nog att få en att hela tiden undra Vem Som Gjorde Det, faller Skandal i svart platt. Den hade kunnat vara bra, med sin bakgrund av fascism på frammarsch i Europa och kontrasten mellan tjänstefolkets och deras herrskaps liv, men istället fastnar Fellowes i att beskriva klänningar och figurer. Eller ja, samma sorts figur om och om igen. Fascismen avhandlas genom att en karaktär i boken får säga att han hellre skulle vara nazist än kommunist om han vore tysk. Sedan nämns det inte riktigt mer.

Jag hoppas att nästa bok i serien hittar tillbaka till mysdeckarstämningen från de tidigare två böckerna, annars får det nog räcka med Mitfordsystrar för min del.

Similar Posts:

• Downton Abbey möter Agatha Christie
• Stillsam mysdeckare med mörka undertoner
• Avundsjuka, äktenskapstycke och hemligheter
• Potter-konceptet börjar kännas slitet
• Det bubblar i Brighton

När Pamela Mitford fyller 18 år bestäms det att det ska hållas en skattjakt med tillhörande festligheter på Asthall Manor. Godset fylls med vackra unga människor från den brittiska societeten, och i ett ögonblick av lojalitet mot den egna samhällsklassen går Louisa med på att göra den besökande tjänsteflickan Dulcie en tjänst, och öppnar en dörr åt henne utan att ställa frågor. De glamourösa festligheterna slutar dock i tragedi när gästen Adrian Curtis blir knuffad från taket på en närliggande kyrka och dör. Polisen slår snart fast att det är Dulcie som är skyldig till mordet, men Louisa är inte övertygad.

I London arbetar polisen Guy Sullivan, som hjälpte Louisa i första boken. Guy och hans kvinnliga kollega Mary Moon längtar båda efter att göra avtryck inom Londonpolisen, och få göra mer meningsfulla saker än att dirigera om trafik och leta efter bortsprungna katter. Guy hålls tillbaka av sin låga rang, Mary av sitt kön. I 1920-talets Storbritannien är kvinnliga poliser något man motvilligt accepterar, men mest gör löje av. Man ger dem absolut inte viktiga utredningar, för sådant är ju inte till för kvinnor, oavsett om de bär uniform eller inte. Tillsammans med Guy arbetar Mary med en frenetisk energi som bara den som har något att bevisa kan uppbåda, för att fälla Alice Diamond, drottningen av brottssyndikatet De fyrtio.

Snart visar det sig att De fyrtio och mordet på Asthall Manor har kopplingar till varandra, med Dulcie som offerlammet ingen riktigt bryr sig om. ”Det är alltid sådana som vi som blir misstänkta först” säger Dulcie till Louisa tidigt i boken, och det visar sig på sätt och vis vara temat för hela boken. Ingen i överklassen har svårt att tänka sig att en simpel tjänsteflicka skulle kunna begå ett mord, just för att hon är simpel. Det är tydligt att de inte ser klassindelningen som något som har med tur att göra (vilken familj du föds in i, t.ex.), utan något som är en självklar följd av att vissa är lite (eller mycket) bättre än andra. Det är mer logiskt för dem att en tjänsteflicka de känt länge och litat på skulle förråda dem för att hon är av ”simpel börd” än att en främmande och inte särskilt trevlig aristokrat skulle kunna vara skyldig till något grövre brott än att dricka när utskänkningstillståndet slutat gälla.

Med det i åtanke känns det inte konstigt att Louisa känner sig allt mindre hemma på Asthall. Hur ska man kunna leva tryggt bland människor som alltid kommer misstänka dig först?

 Även om mordgåtan i Mysteriet på Asthall (recenserad här) var något mer spännande, så tyckte jag fortfarande om mysdeckarstämningen. De sociala orättvisorna och den kvinnliga polisens kamp var en välkommen kontrast till den lantliga idyllen på Asthall. Fellowes är bra på att skapa trovärdiga miljöer och nyanserade karaktärer, och jag ser fram emot att läsa den tredje boken i serien.

Similar Posts:

• Downton Abbey möter Agatha Christie
• En litterär axelryckning
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Att läsa är ibland att gråta
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

Louisa börjar ett nytt liv på Asthall Manor, och trivs både med de andra i tjänstefolket och med barnen Mitford, som hon ägnar dagarna åt att se efter. Särskilt nära kommer hon den 16-åriga Nancy, som blir hennes närmsta vän hos familjen Mitford. Louisa har äntligen hamnat i en miljö där hon trivs och är trygg, men oron för hennes sjuka mamma i London och rädslan för att hennes farbror Stephen ska hitta henne på Asthall är en ständig skugga över hennes lycka.

Medan världen är upprörd över att Florence Shores mördare – trots Londonpolisens ansträngningar – fortfarande är på fri fot, dras Louisa och Nancy mer och mer in i mysteriet kring sjuksköterskans död. Plötsligt finns det allt fler hotfulla personer och besvärande omständigheter som kan störa den annars sorgfria tillvaron på Asthall Manor.

Louisas förflutna hänger som ett orosmoln över henne, och Fellowes visar skickligt i Mysteriet på Asthall även hur skuggan av det förödande världskriget hängde över Storbritanniens invånare under mellankrigstiden. Fattigdom och våld var ständigt närvarande. Soldaterna som hade turen att komma tillbaka levande från fronten levde ändå delvis kvar i de brutala minnena från skyttegravarna. Männen i Mysteriet på Asthall drabbades alla av kriget, även om vissa av dem blev gasförgiftade, medan andra kan sköta driften av gods trots att de skriker nätterna igenom. En särskilt välkomponerad karaktär, järnvägspolisen Guy, lider i stora delar av boken av skammen över att inte ha kunnat slåss för sitt land, eftersom han var alldeles för närsynt.

Fellowes skriver trovärdiga karaktärer som man blir engagerad i, och miljöbeskrivningarna av både lantliga gods och smutsiga stadsgator är imponerande. Nu har ju inte jag varit i 1920-talets Storbritannien, så jag kan inte garantera hur väl Fellowes beskrivningar stämmer med verkligheten, men jag kan i alla fall garantera att det känns som att jag varit där.

När jag började läsa Mysteriet på Asthall visste jag inte att mordet i boken är baserat på ett verkligt ouppklarat mord, eller att flera av personerna i boken är verkliga personer. I en historisk not i slutet av boken framgår det att intervjuerna med vittnena i boken är tagna från faktiska tidningsartiklar från tiden för mordet i fråga.

Jessica Fellowes blandar fakta och fiktion på ett förtjusande sätt. Mysteriet med vem som dödade Florence Nightingale Shore förblev i verkligheten olöst, men i denna charmiga deckardebut får vi både trovärdiga misstänkta, hisnande mordmotiv, och en faktisk (om än fiktiv) lösning på gåtan.

Mysteriet på Asthall är den första boken i en planerad bokserie om systrarna Mitford, och jag längtar efter att läsa om nästa syster Fellowes tar sig an.

Similar Posts:

• Stillsam mysdeckare med mörka undertoner
• Den lysande damen
• En litterär axelryckning
• Var finns arbetet i litteraturen?
• ”Jag skulle vilja se en kvinna som lämnat sin familj”