Ni tänker antagligen ”Han ljuger!” nu, men jag är faktiskt ärlig när jag berättar att jag aldrig sett någon film som världens största porrstjärna medverkat i. Porrfilm har faktiskt aldrig känns angeläget och intressant i mitt tycke. Ändå var det någonting som fick mig vilja läsa berättelsen om Jenna Jameson. Oavsett vad jag tycker om porrindustrin, så är det ju ett intressant val – och kanske ännu intressantare hur man går till väga för att bli så känd som Jenna Jameson i själva verket blev.

Jag läser väldigt mycket på bussar och tåg, och en dag märkte jag att en kvinna bredvid mig på bussen blängde lite surt och sneglade mot min bok. Jag hade just bytt sida till ett uppslag där Jenna står på alla fyra alldeles naken och ”pullar” sig själv, verkligen drar i sina rosa blygdläppar. Jag insåg snabbt att detta kanske inte passade sig som färdlektyr. I fortsättningen läste jag den hemma på mitt rum. Kvinnan på bussen trodde antagligen att jag satt och bläddrade i en porrtidning.

Boken börjar väldigt bra, redan i prologen är jag fast och kastas på ett snyggt sätt rakt in i handlingen. Det är svårt att inte läsa vidare eftersom man blir så intresserad av vad som har hänt (en kvinna har hittats död). Men här slutar ungefär allt bra med denna biografi. Jag börjar snabbt bli irriterad på spökskrivaren Neil Strauss enkla och ofta tråkiga språk. Visst är han rak på sak (därav meningen att detta är en ovanligt naken biografi) men språket känns fattigt och slarvigt; för enkelt, med andra ord.

Jennas livshistoria är en stark och sorglig historia, men under läsningens gång vill jag veta mer om hennes känslor, hur hon tänkte och kände i olika situationer som var avgörande för hela hennes liv. Istället sätts fokus (naturligtvis) på sex och snusk, och när jag bläddrar genom dessa sidor känns det som om jag lika gärna kunde ha köpt just en porrtidning. Vid flera tillfällen funderar jag på att sluta läsa helt och hållet, till exempel då det som en ”rolig detalj” kommer in serier i bokens handling, för att gestalta saker och ting i Jennas tillvaro. Men istället för att vara just en rolig detalj känns det löjligt och dumt. Jag vill läsa en biografi om Jenna Jamesons liv, inte Aftonbladets Plus-bilaga.

Jag har läst ”en förtvivlat otäck, ärlig och vansinnigt vacker självbiografi” kan jag läsa på baksidan, men jag vet inte vad det där vackra kommer ifrån. Otäck och ärlig, absolut, men jag kan inte riktigt förstå vad som är så vackert i denna hemska historia om en osäker tjej som blir våldtagen i ung ålder, har stora familjeproblem och spelar in porrfilm för att hämnas på sin otrogna kille – vilket får henne in i sexbranschen. Jag tycker att hela boken är otroligt sorglig och mår ofta dåligt under läsandets gång. Det är så oerhört synd om denna tjej och ingenting känns speciellt roligt, inte ens episoden när hon träffar Marilyn Manson och Billy Corgan som jag hade sett fram emot att läsa om. Det tråkiga språket, det dåliga upplägget, de ”roliga” serierna, nej, denna biografi håller inte måttet alls, utan hör till en av de absolut sämsta böcker jag läst på länge.

Neil Strauss skriver om saker som de flesta är intresserade och fascinerade av, som droger, sex och relationer. I den här boken skriver han hundratals gånger om hur Jenna har vilt sex med olika kvinnor och den genomsnittlige Plus-läsaren runkar väl tills han får träningsverk. I tidigare boken Spelet förklarar han spelet kring att ragga upp tjejer (porrstjärnor, strippor och så kallade tiopoängare, helst), vilket visar vilken vriden syn han har på kvinnor, och den blev naturligtvis också en försäljningssuccé. Det jag vill få sagt är att Neil Strauss kan vara den onödigaste författaren vi har idag, och han bevisar att framgång och begåvning inte alltid går hand i hand.

Similar Posts:

• Att gå hela vägen
• Åsså spolar vi…
• Galenskap i kändisvärlden
• Snusk, knark och porr – fast genomtänkt
• Den lättvindiga porren

Bananflugornas herre har smugit sig upp som en riktig snackis. Det är ju lite spännande och förbjudet, och man vill gärna kunna säga att man läst den för att på så sätt framstå som frigjord och tolerant. Förfasa sig lite över det snuskiga i att ha sex på film, och fundera ganska mycket över frågan ovan.

Varför?

Eklunds självbiografi/debutroman ger flera svar. Ett uttalat, kaxigt och ett annat man kan läsa mellan raderna.

Biografier lider ofta av att de är fyllda med detaljer som inte är särsilt intressanta för någon annan än författaren. Så är icke fallet här. Det är en kort liten bok, bara knappt hundra sidor, och fylld av action, så att säga. Det är svårt att veta vad som är true life story och vad som är påhitt.

Eklund lyckas med konststycket att lämna ut sig och samtidigt behålla sin integritet. Det är en oerhört svår balansgång. Det är fascinerande att följa de tankegångar som tar honom till Los Angeles, men samtidigt vill man veta mer om rent personliga saker. Förhållandet till familjen skildras liksom i förbifarten, men att relationen är komplicerad står klart. Liksom relationen till den mystiske man som plötsligt slår sig in i Fredriks liv (och hjärta?).

Varför?

På något sätt undgår man som kille den givna offer-diskussionen. Ingen frågar Fredrik huruvida han blev sexuellt utnyttjad som barn när han gjort sin debut, mot stjärnornas stjärna, i boken kallad Ethan Moore. Ingen ifrågasätter hans motiv eller klassar honom som en bimbo. Ingen säger åt honom att han bara är ett runkobjekt.

Jämfört med Traci Lords Nattens barn är också Bananflugornas herre en solskenshistoria. Lords hamnade i porrbranschen när hon bara var ett barn, en trasigt barn som blev en handelsvara samtidigt som hon blev världsstjärna. De flesta av hennes filmer gjordes innan hon fyllt 16 år.

Kanske är gayporrvärlden inte samma smutsiga människoförstörarfabrik som den straighta porrvärlden. Kanske är alla kompisar och ingen har drogproblem eller har hamnat där för att de är trasigare än trasigast. Det vore fint om det var så.

Eklunds historia har vissa saker gemensamma med Jenna Jamesons Att älska som en porrstjärna. Jameson har en trasig bakgrund, visst, men hon har också en affärsmässig inställning till verksamheten och hon har skaffat sig total kontroll över sin karriär. Hennes mål var att bli mest känd och bäst betald. Mitt i all glitz erkänner hon dock att att det ändå inte är allena saliggörande att vara världens största porrstjärna. Men det var den väg som hade potential att föra henne mot målet.

Någonstans kan man också i Eklund bok spåra lite av den drivkraft som fört Jameson till toppen: Behovet av att bli sedd och bekräftad.

I beskrivningarna av den välpumpade kroppen, de perfekta solglasögonen och de rätta kläderna finns en desperation. Att bli beundrad, att få höra att man ser ut som en gud, att få bekräftat att man duger. Det är därför man vill bli världens största porrstjärna. Ingenstans finns någon kritik mot porrbranschen, ingenstans några berättelser om missbruk och trasighet. Men någonstans anas ändå en skugga.

Det är det mörka stråket som gör Bananflugornas herre till en riktigt stark läsupplevelse. Ett mörkt stråk som inte är helt märkbart från början, men som växer och griper tag i läsaren. Det är det som gör att de 151 sidorna känns alltför få, som gör att man vill ha mer.

Similar Posts:

• Snusk!
• Den lättvindiga porren
• I samhällets utkant
• Självrättfärdigande skenpastoral
• Vi lever i den pornografiskaste av världar

Ändå är porr på tapeten. För några år sedan kom filmer som Larry Flynt och Boogie Nights och idag duggar de branschbeskrivande böckerna tätt. I USA ger porrikoner som Jenna Jameson och Traci Lords ut bästsäljande biografier. För några dagar sedan gick den dokumentära Inside Deep Throat (om filmfenomenet Långt ner i halsen – ”världens mest lönsamma film”) upp på amerikanska biografer och här i Sverige ligger Mattias Anderssons Porr – en bästsäljande historia på diskarna. Så nog lockar porren även som fenomen.

Denna avgörande lockelse med porren är dess faktiska verklighet. Dom gör det. Någon har kallat det för en bild eller films fakticitet, att objektet måste funnits för att den konstnärliga (nåja) slutprodukten ska kunna existera. Detta i kontrast till ett vanligt konstfotografi (manipulerbart) eller en målning, där det räcker om objektet finns i konstnärens föreställning. Sådant funkar inte inom porren; de flesta fnissar nog hellre än kåtar upp sig till tecknad sexfilm.

Med liknande fascination vänder vi blickarna mot porrindustrin och dess kontrahenter; här har vi faktiskt en bransch där folk knullar framför kameran. Det medför många problem, hur man än väljer att närma sig ämnet. För vissa är och förblir detta en i mängden av tjänster och varor som en allt snabbare kommersialism har att erbjuda. För andra står porren som oförtäckt symbol för ett patriarkalt förtryck (bortsett problembarnet ”bögporr”), en till synes evig slagpåse i striden mellan jämställdhetsdebattens olika falanger. För ytterligare grupper fungerar den som den som bevis för ett slutligt moraliskt moras. Och så vidare.

Den som i Porr – en bästsäljande historia väntar sig ett glättigt Slitzreportage med tillbörligt bildmaterial får nogsamt leta vidare. Andersson börjar sin gedigna undersökning i den svenska porrfilmsvardagens realitet, vi får följa med ”pornografen” Christer Frankell under några hektiska inspelningsdagar i Skåne. Vi möter skådisar och tekniker, unga kvinnor och lite äldre män som unisont vittnar om den omtänksamma stämning som råder på inspelningsplatsen. Andersson fortsätter sedan sin odyssé med en kort porrhistoria och en beskrivning av hur branchen ser ut idag, innan han tar sig an huvuduppgiften med sin bok; att knäcka myten om porrens lönsamhet.

Också detta sköter han i stort sett med den äran, även om jag tycker ett så här passa ambitiöst arbete gott kunde understödjas av en notapparat med källanvisning. Nu blir det litet väl många siffror som rycks fram ur skjortärmar och höga hattar, precis som de tal Andersson vill avfärda (som att porrbranschen omsätter 56 miljarder dollar årligen). Slutsatsen är dock trovärdig; både porrens medspelare som motståndare använder hausade siffror för att torgföra just sina intressen.

Så långt fungerar Porr. Den är välskriven (dock många korrekturfel) på ett sätt som i sina reportagedelar för tankarna till Nina Solomins Ok. Amen härom året.

Värre blir det när Andersson ska beskriva och analysera porrdebatten, då märks det tidigt och tydligt för vilken sida han redan dragit sin lans. Liksom i den inledande ögonblicksbilden från Skåne tycks porrvärlden förvisso vara befolkad av mer eller mindre oskyldiga lyckosökare, men oftast ordnar det upp sig i Anderssons porrvärld. Den genomsnittliga aktören framställs som en hårdarbetande kvinna på samhällets nedre trappsats, där porren snarare utgör en möjlighet till extrainkomst än en fälla för självbilden. Det smyger sig faktiskt in en doft av idyll över hela verksamheten, rättfärdigad genom taskig lönsamhet och att porren är ett rättså naturligt inslag i våra liv. ”Det är ändå inte är så många som bryr sig.”

Möjligen förhåller det sig så. Men istället för det undersökande reportage boken så gärna utger sig för att vara, efterlämar sig Porr snarare en smak av överslätning och några stänk nyliberalism (som vi hört förr). Andersson vill säga oss: Se här, porren är i själva verket en ganska marginell företeelse, inga astronomiska penningabelopp är i rörelse, ytterst få blir utnyttjade och de som upprör sig mest är klanen vita medelklasskvinnor som tror sig föra en kamp för de som egentligen bara vill bli lämnade i fred, de som säger: ”Samhället fördömer oss med ena handen och runkar med den andra”.

Snarare än att grundligt rota i dessa mekanismer så plöjer Andersson ner sin möda i att övertyga läsaren om att ägna sig åt viktigare saker. Jag är inte säker på att lösningen är så enkel.

Similar Posts:

• Att gå hela vägen
• Vi lever i den pornografiskaste av världar
• Det var bättre förr?
• Snusk!
• Jakten på den gäckande intervjun