Neon, Jay McInerneys debutroman från 1986, är en berättelse om det unga amerikanska storstadslivet på åttiotalet, där lycka säljs per gram och man betalar med dollar och med sin själ. Romanens huvudperson lever ett liv pendlande mellan tristess och hedonism. På dagarna fördriver han sin tid med ett tröstlöst arbete på en tidskrift, för att snorta kokain genom hundradollarssedlar med flyktiga damer under nätterna. Tempot är högt och gemenskapen skenbar. Märkeskläder och tunga parfymer att skylla den mentala förruttnelsen.

Romanen är skriven i andra person singular, berättaren tilltalar sig själv med ett ”du”, ett grepp som åtminstone inte jag mött tidigare. Detta leder dels till komiska effekter, då berättaren tillåter sig att vara ganska sarkastisk över huvudpersonens, det vill säga sin egen, bristande självinsikt och ytliga leverne, dels till en obehaglig distans eftersom berättaren, sin insikt till trots verkar oförmögen till förändring. Inte förrän han förlorar jobbet och livsstilen därför måste överges av brist på kapital.

När Jay McInerney slog igenom var det som en författare tillhörande den så kallade ”dirty realism-skolan”, där bland andra Bret Easton Ellis räknades in. Miljömässigt finns också stora likheter mellan de båda författarna. De rör sig båda vant i de celebra kretsarna i New York och har båda en förmåga att fånga sin egen generations rastlöshet och längtan efter ständig njutning.

Till skillnad från Bret Easton Ellis så är Jay McInerney emellertid en mer klassisk prosaförfattare. De många avbrutna meningar och inslag av talspråk som Ellis använder i romaner som exempelvis Noll att förlora eller Lustans lagar är hos McInerney ersatta med ett mer lättflytande språk. McInerney låter inte språket bära spår av den ängslan och orolighet som romanens karaktärer känner. Funktionen och läsbarheten har gått före formen. Om detta kan man ha olika åsikter.

För mig känns det befriande att den sammanhangslösa och meningslösa tillvaron som skildras i boken kompenseras med ett lugnt språk som tillåter tankegångar att utvecklas och fördjupas. Inga långa katalogiseringar eller slentrianmässig överanvändning av skiljetecken. Det här är inte en bekännelseroman på samma sätt som American psycho. Där Patrick Bateman tilläts babbla på om svindyra restaurangbesök, motorsågar och kvinnostympning, så låter McInerney oss slippa de värsta exemplen på mänsklig depravation. Han stannar inte vid symptomen, utan letar efter förfallets orsaker. Patienten är tyst. Psykiatrikern har ordet.

Similar Posts:

• Att vara eller inte …
• Karbonpapper
• Bioaktuell Ellis
• Tartt har tappat tråden
• Mr DeMille, I’m not ready for my close-up

Donna Tartt blev kultförklarad efter sin debutroman. Hon tillhörde då det amerikanska Bratpack-gänget. De var unga debuterande författare från medelklassens USA som både var förmögna och välutbildade. Inspirationen till deras författarskap hämtades i de flesta fall ur konsumtionssamhällets baksida som blomstrade under åttiotalet. Bland dem finner vi bland annat Brett Easton Ellis, Jay McInerey och Tama Janowitz.

Även om handlingen i Tartts första roman, Den hemliga historien är förlagd till ett litet kyligt universitet i New England, inte en storstad, återfinns våld, mord, droger och apati som ett resultat av samhällets destruktiva utseende. Men precis som romanens titel skapar Tartt något nästintill obeskrivligt, en hemlighetsfull känsla, en mystik. Den är helt enkelt laddad, nästan övertänd, av spänning.

The Little Friend kastar dig däremot rakt in i den svettiga amerikanska södern, in i ett klasskillnadernas samhälle. Harriet, en flicka i tioårsåldern lever i en emotionellt störd familj. Hennes mamma famlar runt i hemmet i ett ständigt apatiskt tillstånd. Harriets syster sover mer än gärna förbi sina dagar. Edie, mostern, och hushållerska Ida blir över för att ta hand om hemmet. Harriets far är utflugen sedan länge, lockad av livets goda. Sammantaget har detta gjort Harriet till en envis ensamvarg. En som kan bita ifrån och ta vara på sig själv.

Harriet bestämmer sig en dag för att ta reda på vem som mördade hennes bror Robin. Broderns död är omhuldad av hemlighetsmakeri och familjemedlemmarna, utom Harriet som var alltför ung när mordet skedde för att minnas det, undviker mer än gärna att diskutera det känsliga ämnet. Robins död är på så sätt orsaken till det lama intresset från omgivningen för Harriet. Hon själv minns ingenting om broderns död och famlar till en början i mörkret efter ledtrådar. Allteftersom klarnar bilden, i alla fall för Harriet. Hon misstänker, på vaga grunder, en av bröderna i den halvkriminella white trash-familjen Ratliffs som mördaren av hennes bror.

The Little Friend känns ofta ljusår ifrån Tartts debut. Det enda som överlevt är ett dunkelt lurpassande skuldmotiv. Som snart förvandlas till en tagg i ögat. Tartt upprepar om och om igen hur Harriet upplever sin omvärld och hur hon som ett barn ständigt skuldlägger sig själv för vuxenvärldens irrationella handlingar och beslut. Den fängslande upplevelsen från debuten har gått förlorad. Förvisso flyter de första kapitlena på i maklig takt men sedan saktar tåget in och stannar vid varje station.

Visst finns det engagerande avsnitt i boken, men lika snabbt som Tartt ökar tempot slår hon av på det. Rusar in i väggen. Hennes utvikningar tar överhanden och blir nästintill kvävande. Och visst finns det intressanta bifigurer med i historien, men tyvärr ägnas mest utrymme åt Harriet och Ratliffs. Efter det cirka 400 sidor långa mittenpartiet befinner jag mig plötsligt, och faktiskt snopet, i upplösningen eller vad det nu ska kallas.

Det hela är läsbart, avkopplande, och periodvis mystiskt spännande. Men alltför ofta tråkigt och mödosamt. Jag tycker att Tartt skulle ha satsat ett eller två år på att redigera boken, korta ner den, och fokusera på handlingen. Då hade det hela säkert stuckit ut mer från mängden av duktiga författare. En nyfiken läsare ska ge sig i kast med Tartts debutroman. Om du sedan inte kan hålla fingrarna i styr, vilket jag inte tror att du kan, så kan du läsa The Little Friend. Jag för min del tänker stega vidare i rask takt utan några som helst föreställningar om vad Tartt kan tänkas publicera i framtiden.

Similar Posts:

• Donna Tartt på Kulturhuset i Stockholm
• Please, Ma’m, can I have some more?
• Lehanes hårdkokta vansinne
• Den självklara historien
• Mörkret under gatulamporna