Arvet gäller ett hyreshus i det gamla Östberlin som nu efter murens fall skall återbördas till sin rättmätiga ägare, vilken är Eduards farfar. Eduard återvänder för att ordna upp arvsaffären men det visar sig vara långt ifrån lätt.

Det är ett annat Berlin han återvänder tillän det han lämnade. Huset är ockuperat och förfarandet runt arvet kaotiskt. Eduard har ingen fast punkt i den stad där han förut var hemma. Ingen är tillförlitlig och turerna runt det ärvda huset absurda.

Boken försöker förmedla den skuld som tynger efterkrigstidens tyska generation. Eduard vet inget om sin farfar men tycker att det kanske är bäst för vem vet på vems sida han stod i kriget. Dock är arvet inte det ända problem Eduard brottas med. Han har en vacker men sexuellt otillfredsställd fru, en arbetskamrat som sympatiserar med ockupanterna av hans hus, en disillusionerad poet till bästa vän och en fet, opålitlig advokat.

Utan dessa sanslösa karaktärer skulle nog boken ätas upp av sin inre skuld och sitt tungrodda maskineri men med personernas galghumor och med fiktionens hjälp så blir den mer än uthärdlig. Det är så svåra ämnen som kommer fram. Det är inte bara skulden för vad som hände under kriget som kommer upp till ytan, också svårigheten att integrera Öst med Väst och vice versa är tydlig.

Boken är lite tung i början men det lättar. Den öppnar mina ögon för nya perspektiv. Jag var så ung när återföreningen skedde att jag inte insett de många praktiska problem som också måste ha följt i dess fotspår. Det är en fantastisk berättelse men som har en sann förankring. Eduard är en vanlig man med både vanliga och ovanliga problem.

Jag recenserade Inka Pareis bok Skuggboxerskan i våras på denna sajt. Då levde jag mig in i husockupantens avsky för husägaren. Nu inser jag till min förvåning att jag även hyser en viss symati för husägaren, om än mest för hans person.

Similar Posts:

• Den som har kontroll den vinner
• Längta hem
• Roman utan fix idé
• Unsere Papiere, bitte
• Kriget som surrealism

Det visar sig att jaget är en hon, närmare bestämt heter hon Hell och det i efternamn. Berättelsen rör sig svajande fram och tillbaka mellan olika ögonblick i Hells liv. Hon bor i Berlin, i ett hus som varit bortglömt ända tills nu. Nu har alla flyttat och byggfirman har satt upp sin skylt för att äntligen ta i tu med detta fallfärdiga ruckel. Det finns bara två hyresgäster kvar. Det är Hell och hennes granne, Dunkel. De har aldrig talat med varandra men i kampen om att få bo kvar i detta rivningshus står de enade. Dock är det en mycket tyst kamp. Det gäller att överlista indragen sophämtning och isande kalla golv. Annars finns det inte mycket att göra. Det är bara att vänta. Den som rör sig först mister kontrollen.

Det finns saker som inte stämmer i de korta inblickar jag får. Rättare sagt stämmer ingenting. Allt är underligt och kargt. Jag känner igen bostadsförbistringen men allt det andra är mig främmande. Varför får jag som läsare veta så lite? Varför är blicken fästad på så små punkter att jag måste lägga pussel för att finna mening? Det som dock visar sig är att detta pusselläggande lönar sig. Jag läser på helspänn hela tiden för att inte missa ett ord. Alltså skärmar jag som läsare också av och boken igenom beter jag mig precis som Hell. Jag är koncentrerad till max. Jag fokuserar på de små detaljerna och jag låter mig för inte en sekund luras att sänka garden.

Språket är en upplevelse. Översättaren skall ha en eloge. Dock är det kanske inte orden i sig som är fantastiska utan det författaren säger med dem. Hur skriver man så att läsaren känner att neurosen finns under ytan? Inka Parei har lyckats. Jag vet hela tiden att det är något som utlämnas. Någonting är mycket fel.

Det var dock som jag befarade. Sidorna var för få. Boken tar slut innan den knappt har börjat och jag som precis har fått en bild av verkligheten står här stum. Men en smakbit är alltid godare än att äta sig övermätt. Jag väntar med spänning på ett återseende.

Similar Posts:

• Hem, ljuva hem?
• Baklängesberättelse som ändå når målet
• Välskriven deckare med lagom spännande mordgåta
• ”Vart ska du gå?” ”Uh…”
• Bergtagen av Bergtagen?