Frågar man 18-åringar så får man höra olika historier om hur det var på högstadiet, frågar man 40-åringar har alla – från högstatusmobbare till lågstatusfreak – haft det ungefär lika svårt.

Den historia man kan berätta om sig själv blir för varje år allt mer lik alla andras och med gemensamma krafter formar vi våra liv till en berättelse som håller ihop, som blir till text, till roman.

Vill man skriva en roman om sig själv finns det inte så många berättarperspektiv att välja på. Litteraturens hus har många fönster men bara två ingångar. Man går in genom första eller tredje persons-dörren, antingen ”jag” eller ”han/hon”. Så skriver James Wood i sin intelligenta och underhållande How fiction works (2009).

Ingrid Elams bok Jag – en fiktion handlar om den första dörren. Ämnet är såklart omöjligt stort, inte minst när man vill teckna hela historien från antikens Sapfo till nutid och dessutom säga något relevant om den tilltagande jagfixeringen i vår absoluta samtid. Elams lösning är att närläsa ett antal viktiga böcker och se hur ”jaget” fungerar i dessa.

Som jag ser det kan man välja att läsa Elams bok på två sätt.

Det första är att se det som en samling fristående analyser som i bred mening fokuserar på ”jaget” i enskilda dikter och romaner. Som sådan funkar boken ofta bra. Kapitlen om svensk, samtida litteratur – ungefär halva boken – tycker jag bäst om, här har Elam full koll på sammanhanget och är en egagerad läsare.

Hennes friläggning av Jan Myrdals allvetande ego samtidigt som hon förklarar varför Myrdal är så viktig är upplyftande, också kapitlet om Kerstin Ekmans Knivkastarens kvinna får mig att vilja återvända till Ekman och läsa om. Ja, det är många av böckerna Elam skriver om som jag vill läsa om, vilket är det högsta betyg jag kan ge en litterär analys.

Ett andra sätt att läsa är att se det som en kedja av texter där vi får följa jagets historia från antiken och framåt. Som sådan funkar boken inte lika bra. Det finns ju hela bibliotek om hur jaguppfattning har ändrats från antiken till idag, så när Elam skriver att det jag som syns i Sapfos dikter är sant och autentiskt och att ”jaget” framstår ”som vem som helst” så hänger jag inte med. Kan man läsa en 2600 år gammal dikt och tycka sig se nån som är som en själv, ”som vem som helst”?

Sveriges konung kan prata om sig själv som ”Vi” eller som ”Han/Kungen”, men för de flesta andra av oss så gäller regeln att ordet ”jag” signalerar att vi pratar om oss själva. Det finns en direkt koppling mellan ”jag” som pratar och det ”jag” som jag pratar om. Det är denna modell som självbiografin härmar.

Men så funkar inte skönlitteraturen.

Det finns otaliga självbiografiska romaner som är skrivna i tredje person och det finns lika många jag-romaner som inte har någonting med författaren att göra. Berättartekniskt kan man skriva en roman i tredje person och endast låta läsaren får del av en persons medvetande. Romanen kommer då att uppfattas som en klassisk jag-roman och många läsare kommer på en direkt fråga vara osäkra på om det stod ”jag” eller ”han/hon” i texten.

När nu Elam menar att det finns ett ”inbördes beroende” mellan det fiktiva jaget, alltså när det står ”jag” i en vanlig roman, och det jag som framställs i självbiografier så hänger jag inte med. Handlar jagromaner om ett ”jag” och tredje persons romaner om, ja, om vadå, och varför inte om ett ”jag”? Handlar inte P.O. Enquists självbiografi Ett annat liv (2008) om ett jag eftersom han valt att gå in i litteraturens hus genom ”han”-dörren?

Som alternativ till jag-berättare i romaner för Elam fram den allvetande berättare i tredje person och menar att den blir alltmer undanträngd. Det är säkert sant, men trängdes inte den undan redan på 1800-talet? En författare har ju tusen alternativ mellan det strikt självbiografiska och den allvetande berättaren. Och vilken form man väljer hänger väl inte alltid samman med om man vill prata om ett jag eller inte?

Jag hade önskat att Elam lagt till ett kapitel av mer teoretisk karraktär, då hade det varit lättare att följa med i de olika djuppdykningarna i enskilda romaner. Med detta sagt så slumpar det sig så att jag har läst de flesta böcker Elam pratar om och som analyser av enskilda romaner gillar jag boken. Men har jag förstått mer om hur det fiktiva jaget har ändrat sig genom århundradena eller förstått mer om mitt liv som roman? Jag är inte säker på det.

Similar Posts:

• En inte helt obetydlig beundran
• Roman om romaner
• Ditt liv som litteratur
• Poetisk essä om jaget
• Eros triggar till läsning

1. Releasefest för Kristina Sigunsdotters poetiska debutbok Sjöpojken på Högkvarteret, Närkesgatan 8 i Stockholm. Klockan 19.

2. Livsfarlig romantik – Ett samtal om emos och livsfarligt romantiska böcker med Martina Lowden, Håkan Bravinger och Stefan Ingvarsson. Stockholms Stadsbibliotek, Odengatan 55. Klockan 19.

3. Ingrid Elam möter den irländske författaren Hugo Hamilton på Kulturhuset, Sergels torg. Klockan 19.

Dessutom: Kulturhuset kör fullt program hela dagen med ”Rum för barn”, mystiska boktipsare, lyxhögläsning med mera.

Har du mer tips på vad som händer under dagen och kvällen runtom i landet? Skriv!

Similar Posts:

• Mitt liv som roman
• Författarsamtal på Stockholms bibliotek
• En inte helt obetydlig beundran
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Litteraturen naturligtvis – ett samtal

Scenen, där den för sig själv tyst läsande kvinnan förundras över den manliga brevskrivarens förmåga att fästa ord vid känslor, skulle kunna fungera som en sammanfattning av Ingrid Elams bok om Martina von Schwerin – Min obetydliga beundran.

Martina von Schwerin föddes vid tiden för den franska revolutionen 1789 och dog 1875, några år innan Strindberg med utgivandet av Röda rummet skulle inleda den epok som i efterhand skulle kallas ”det moderna genombrottet”.

Med utgångspunkt i Martina von Schwerins brevväxlingar med främst Carl Gustaf von Brinkman, en av tidens viktigaste kulturpersonligheter och den inte helt obekante Esaias Tegnér, samt annat opublicerat material, så berättar Elam om en tid när de romantiska strömningarna på allvar äntrar Sverige: Kulturen lämnar hovet och förankrar sig i de borgerliga och akademiska miljöerna istället, kravet på stilistisk stringens faller för en längtan efter det sanna poetiska geniet, högläsningen förskjuts till förmån för en personlig och tyst läsning. Vid denna tid blir också kvinnor en viktig kulturell publik, främst som läsare, men i Martina von Schwerins fall även som litteraturkritiker.

I just Martina von Schwerins fall var det kanske inte fråga om den ”obetydliga beundran” som bokens titel antyder. Hon kände väl sin position som kulturbärare: hon brevväxlande med flera betydande kulturpersonligheter och tog ofta emot författare i sitt hem i Sireköping. Allra oftast Esaias Tegnér. Hon var väl skolad i litteraturhistorien och skötte den största delen av sin korrespondens på franska – hovets språk. Hennes läsning var inte obetydlig, inte för andra och inte för henne själv. Som när hon torpederar Fredrika Bremer, hennes verk och läsare i ett brev till Brinkman:

Tro ej att alla nagelfara [Bremers verk] såsom vi. Det saknar ej beundrare bland de menlösa själar som icke ser längre än bokstaven och vars oerfarenhet med världen och människorna man snarare har lust att avunda än klandra, ty om [deras beundran] visserligen bevisar hur lite de tänkt, ger den även till känna hur föga de lidit.

För en modern läsare framstår kanhända inte Martina von Schwerin som någon större framåtsträvare i jämställdhetsavseende. Hon var exempelvis fast övertygad om att kvinnans roll i litteraturen var mottagarens – inte avsändarens.

Hon kan nog ha många bra idéer, men ”de dansa kring i våra stackars Fruntimmershuvuden ungefär som atomerne i solskenet och förbliva vanligtvis som dessa idel stök”.

Ändå är det svårt att inte se hennes betydelse, både för kvinnans roll i litteraturen och för litteraturkritiken. Där kritiken tidigare uppehållits vid ytliga, stilistiska analyser, så frågade Martina i sina brev efter dikternas betydelse och vad de gav för intryck hos den enskilde läsaren. Med detta banade hon, och andra för den delen, väg för en mer personlig kritik. En kritik som bättre svarade mot de mottagande, tolkande förmågor som kvinnor då hade i det närmaste ensamrätt på.

Ingrid Elams bok Min obetydliga beundran är ett utmärkt exempel på hur en författare utifrån en enskild individ kan lyckas skapa en bild av en hel tidsperiod. Elam målar med den breda penseln och berättar om hur klassicismen övergick i romantik, för att i nästa avsnitt teckna en fascinerande beskrivning av hur soffan som möbel kom att förändra människornas förhållande till läsandet. Språket är en journalists klara och samtidigt precisa.

Lika träffande är de många brevutdrag som Elam nyttjar för att få personen Martina von Schwerin att träda fram. Jag finner inget att anmärka på. Mer än att jag inte helt uppskattar bokens huvudperson. Men hennes självuppskattning räckte nog. Inget av detta har emellertid med Ingrid Elams bok att göra. Åt henne och boken hon skrivit uttrycker jag min egen, obetydliga beundran.

Similar Posts:

• Mitt liv som roman
• Bokevents på Världsbokdagen!
• Adelssatir med badresa till Strömstad
• ”Till sist blir allting litteratur”
• Pappa, folkets diktare!