Om jag är min älskades bortval, hur stor valfrihet har jag då?

Till en början ser det ut som om karaktärerna i Inger Alfvéns roman Berör mig inte Berör mig bara har haft oturen att bli ensamma till följd av sjukdom, skilsmässa eller olika former av svek. Men ganska snart förstår jag att de innerst inne alltid varit ensamma. Och att ensamheten i själva verket ofta är ett resultat av deras egen eller någon annans ovilja, eller oförmåga, att betala det pris som närhet förutsätter.

En ny kvinna betydde nytt engagemang, nya förpliktelser, förväntningar och krav, besvikelser, förr eller senare blir människor alltid besvikna på varandra.

Inger Alfvéns titel fångar hur romanens karaktärer i en slags ständig pendelrörelse är på väg bort ifrån – eller till – någon. Vägandet för och emot en relation är också ett återkommande tema i de inre monologer som vi får ta del av.

Lärdomen av förhållandet med Lena var att kärlek inte var för sådana som han, ingenting för en fri ande. Han måste arbeta hårt på att bli sin egen, oberoende. Ingen skulle någonsin mer få bestämma över honom.

Romanen består av fem olika delar där de fyra första ägnas åt att teckna porträtt av huvudpersonerna: Laurence, Bea, Gunnel och Niklas. Två av dessa porträtt är skrivna i jag-form (Laurence och Gunnel) och de andra två i tredje person, men så nära karaktären att jag först inte tänker på att där finns en skillnad. Karaktärerna återberättar händelser och redogör för sina känslor, beskriver hur de ser på sig själva. Resultatet blir en sorts monologer som kanske hade fungerat bättre som dramatik. Framförda på en scen hade texten kunnat luta sig mot skådespelarnas gestaltande förmåga, scenografin och publikens gensvar. I detta utförande förblir karaktärerna platta och förutsägbara och som läsare får jag inte mycket hjälp alls att gjuta liv i dem. Detaljer i karaktärsteckningarna som kanske är tänkta att spegla samtiden bidrar istället till att forma stereotyper. Här finns den framgångsrike och kylige företagsledaren, den unga kvinnan med ett anorektiskt förflutet, den rollspelande pojken som sedermera blir stjärnkodare på Apple samt kvinnan som i sin övre medelålder äntligen blir frigjord och försonas med sin kropp.

Du i spegeln som är jag, en återgivning som ständigt rättar på sin min för att duga. Som vill se bra ut, sympatisk, snygg, någon värd att lära känna. Och älska!

I den sista femtedelen av romanen sammanstrålar karaktärerna i Indien. Här blir berättelsen rakare och rappare, förstärkt av skildringen som sker i presens med ett tredje persons perspektiv. Nu släpper Inger Alfvén äntligen ut karaktärerna ur sina monologburar för att delta i scener och dialoger som ofta känns trovärdiga, men ibland en aning för sorglustiga. Slutet är öppet, och en något ljusare än resten av berättelsen. Karaktärerna har kanske inte genomgått någon större förändring men mötena med de andra har ändå rubbat deras banor en aning.

Människans existentiella ensamhet och ambivalenta längtan efter närhet är ett tidlöst tema som jag hoppas att Inger Alfvén kommer att återvända till, men med en större tilltro till sin egen förmåga och till läsaren än den hon visar i Berör mig inte Berör mig.

Similar Posts:

• Minnen i amygdala
• Det blir aldrig som man tänkt sig
• Skört och vackert
• Håller halvvägs
• Tankfull thriller om långsinta tanter

Som tolvåring tvingas Laura resa till sin okände svenske pappa i Stockholm för att operera benet. Mamman har cancer. Kanske vill mamman vara ifred och dö. Pappan, en envis man, tafatt i mänskliga relationer och ovan vid barn, är neurobiolog och forskare. Det är han som undervisar Laura om hjärnan och amygdala – det mandelformade centrum i hjärnan där minnen av skräck, smärta och övergivenhet lagras. På vinden håller han långa monologer om hjärnans funktion, om förutsättningarna för liv. Sakta utvecklas deras far och dotterrelation.

Könsroller dissekeras. Laura är ingen "flickig" flicka, vilket gör pappan osäker. Laura blir tonåring. "Jag tror inte att det är någon fördel att vara för intelligent, om man ska få nån kille", säger bästa kompisen Lisa. De startar en förening som kämpar för djurens rätt och fastän Laura är den som kommer med idéerna tar Kevin, Lisas pojkvän, åt sig äran. Laura kommer in på läkarlinjen, engagerar sig nu i miljörörelsen och bestämmer sig för att själv börja forska. Hon vill inte vara en traditionellt "kvinnlig" kvinna, men längtan efter barn växer sig allt starkare. "Kvinnor som väntar barn blir som förryckta", säger Lauras nu åldrande pappa. "De tappar sin intellektuella spänst och sitt intresse för såväl forskning som världen omkring sig." Än en gång måste Laura kämpa för att slippa stå i skuggan av männen.

Det slår mig att ett oerhört researcharbete måste ligga bakom romanen. Lika fascinerad av hjärnan som Laura blir, blir även jag som läsare.

Alfvén manövrerar skickligt intrigen, skildrad ur Lauras perspektiv. Berättelsen pendlar mellan de inre och yttre världarna. Vad är det som skapar våra tankar? Vad händer i kroppen, i hjärnan? Hur påverkas vi av minnen från barndomen? Vilka mekanismer styr våra val och handlingar? Vad är det som gör oss till dem vi är? Ibland blir jag dock irriterad på att Alfvén inte tycks lita på läsarens förmåga att dra egna slutsatser, på att Lauras tankar ofta följs av långa och ibland övertydliga orsaksförklaringar, som stundtals ligger farligt nära banalitetens gräns.

Som helhet är det här ändå en intressant utvecklingsroman. Texten känns omsorgsfullt genomarbetad och det är en njutning att läsa denna tänkvärda undersökning av det mänskliga – av gåtan som kallas livet.

Den mänskliga hjärnan är en fantastisk skapelse, man skulle nästan ha lust att kalla den ett mirakel, det ger jag din mamma rätt i, men det är ingen Guds skapelse utan följden av en lång och delvis slumpartad utvecklingskedja. När vi kartlagt allt kommer vi också att förstå allt, det knepigaste är att komma åt själva kärnfrågan, vad liv egentligen är.

Similar Posts:

• Ambivalent längtan efter närhet
• Det blir aldrig som man tänkt sig
• Skamligt närgånget
• Existens är i presens
• Varför kan bli därför

Roland har farit illa i livet och det går ganska lång tid innan han berättar att han är konstnär. Dock går det strax upp för mig som läsare att han har problem men spriten. Det har inte Lova. Hon är bra på sitt jobb och kan med lätthet ge en yrkesmässig bedömning av allt från det billiga vinet i tetra till champagne. Däremot så kan hon inte sätta gränser för sig själv eller se till sina behov.

Hela historien är en mardrömsresa mot missbruk och ruinens brant. Vad är ett förhållande värt? När övergår kärleken i utnyttjande? Kan man älska någon som bedrar en även om det bara är för att han är full? Är det bättre att leva ensam än att hela tiden bli besviken? Hur sorgligt är det att ingen skulle sakna en när man dör? Är det så sorgligt att det är bättre att stå ut med alkoholisten som äter en ur huset?

Alla förväntningar som finns på tvåsamheten faller snett i detta missbruksmörker. Det är svårt att se en vits med att leva i en tvåsamhet när den finns på lika villkor. Alkoholism är en sjukdom men vilken skyldighet har partnern i fråga att stanna kvar och stötta när allt är på väg utför. Att dessutom varken Lova eller Roland erkänner missbruket gör det svårare för mig som läsare att hantera. Det gör visserligen boken mer trovärdig å ena sidan men å andra sidan så skulle en större medvetenhet hos Lova göra det lättare att känna empati med henne.

Till detta ska sägas att boken inte är riktigt välskriven. Dialogen känns lite hafsig och historien berättas lite oengagerat vilket gjorde att jag efteråt var mest äcklad. Jag har svårt att känna sympati för människorna i boken och jag kan inte för mitt liv fatta varför Lova inte bara går sin väg. Jag tror att det är just här det fattas något i berättelsen. En mer inlevelsefullt berättad historia skulle ha kunnat förmedla kärleken men också problematiken som ett alkoholmissbruk innebär och därmed ge svaren på varför hon inte går.

Jag läste Livets vatten i förrgår, en gråkall söndag i januari. Det var en dålig idé. Min söndagsångest växte lavinartat i takt med att Lova blev mer och mer indragen i Rolands missbruk. Jag tror inte att jag har läst något av Inger Alfvén sedan S/Y Glädjen men det var så länge sedan att filmatiseringen av boken ligger närmre i minnet. Jag måste nog helt enkelt läsa den igen för jag har en känsla av att Inger Alfvén skriver mycket bättre än så här.

Similar Posts:

• Minnen i amygdala
• Ambivalent längtan efter närhet
• Skval, tammefan
• En eländesroman
• Att använda sin röst för andra