Så blir jag utskälld, mitt i den lokala matbutiken. Jag har jobbat lördag, det är äntligen helg, jag behöver bara lite mat. Men jag råkar parkera bredvid fel person, det är ganska trånga parkeringsplatser, och jag råkar snudda vid hans bil med min bildörr. Inte så att det blir några märken eller så, men jag snuddar vid hans bil.

Det tycker han är tillräckligt respektlöst för att följa efter mig in i butiken, skälla ut och hota mig. Jag lyckas bara stammande fråga om han menar att jag skadad hans bil på något sätt, men det menar han inte. Jag ska bara passa mig jävligt noga.

Efteråt går jag igenom tusen scenarier i huvudet. Jag ger kökslampan den utskällning tillbaka som jag var för rädd och överraskad för att få ur mig i stunden. Efteråt i mitt huvud talar jag om vad som hänt för butikspersonalen, fast det gör jag ju inte, för jag är bara fokuserad på att inte börja gråta mitt i affären. Jag leker med tanken på att polisanmäla – man får väl faktiskt inte hota folk? Det där var väl ett hot?

I slutänden gör jag inte så mycket alls, mer än skäller på lampan, då. Att polisanmäla känns mest som ett sätt att försäkra mig om att den här läskiga personen får mina personuppgifter, om han inte redan har dem. Jag önskar mig ett förtroende för att rättssamhället skulle ta kvinnors rädsla och mäns aggressivitet på allvar, men jag har inte sett alltför mycket som pekar på att det vore befogat. Det finns ändå så många betydligt värre saker som kan hända.

Jo, jag slår såklart på bilens registreringsnummer. Inser att den åtminstone är skriven på mannens mamma. Att den är tjugo år gammal. Han kan såklart älska den ändå. Eller vara rädd för vad mamma skulle säga, om hon fick tillbaka den med något märke. Han kanske är skiträdd för sin mamma, vad vet jag. Jag bestämmer mig för att det ändå är rätt sorgligt, att känna att man vill ta chansen att känna sig mäktig genom att skrämma en liten rultig bibliotekstant i mataffären.

För jag kan inte tänka mig att han hade gjort samma sak om jag varit en musklig man. Han såg nog mest sin chans att få ur sig lite ilska på ett för honom alldeles tryggt sätt.

Det är den där ilskan som får mig att plocka upp Krakowskis bok om män som lever ensamma, i ofrivilligt celibat, och som hatar både kvinnor och världen på grund av det. Sig själva också, för den delen. Vad är det med den där manliga ilskan?

För jag är ju också ensam. Många av mina närmaste väninnor lever ensamma, men det finns ju inte på kartan att vi skulle reagera med samma ilska. Snarare är det väl tvärtom, att det är själva rädslan för mäns ilska som gör många av oss mer ensamma än vi kanske skulle önska.

De där männen känner sig övergivna, och inte minst berövade sex. Krakowski tycker uppenbarligen synd om dem – och det är synd om dem – och tycker att samhället borde vidta åtgärder för att underlätta för dem. Eventuellt genom att legalisera ”sexköp”. Fast om sex är en mänsklig rättighet, vem är det som har skyldighet att tillhandahålla det? Sex är ju faktiskt inte vad det där ordet ”sexköp” antyder. Inte en vara som smidigt byter händer. Det involverar människor.

Ingenstans i Krakowskis intervjuer ser jag någon egentlig längtan efter en annan människa. Inte som en person, någon som skulle tillföra en egen personlighet, egna erfarenheter, kunskaper och åsikter. Bara någon att spegla sig i, någon som kan trösta och framför allt bekräfta.

Jag tror verkligen att det finns en ensamhet som breder ut sig, en känsla av brist på mening i livet, som är ett större samhällsproblem. Vi vet att det finns en enorm psykisk ohälsa. Där behöver samhället göra saker. Där behöver vi kanske tänka om radikalt.

Men sex? Hur skulle vi kunna reglera och tillgodose det, ur ett samhällsperspektiv? Utan att det sker till någons fördel och på någon annans bekostnad?

Jag kunde gott tänkt mig att ha mer sex, men jag vet inte om det i så fall skulle vara med män. Jag är så less på att förhålla mig till mäns störda kvinnosyn, till deras behov av övertag, till deras medvetna eller omedvetna utnyttjande av sitt våldskapital. Nej, inte alla män. Gud, som jag älskar männen omkring mig som lyckas uppföra sig som vanliga, hyggliga människor! Men tillräckligt många för att det knappt ska kännas värt besväret – värt risken – att försöka lära känna någon ny. Min sexualitet är fanimej närmast ihjälskrämd av män.

Jag borde vara argare. Jag är mest ledsen och trött. Och till skillnad från de där männen har jag aldrig riktigt fått lära mig att jag har rätt till en massa saker. Herregud, det tar all min energi att hävda ens de mest grundläggande mänskliga rättigheter. Att få handla min mat utan att bli hotad och skrämd till tårar, till exempel.

Männen i Krakowskis bok däremot, de pratar om att de bara vill bli älskade, och så långt kan man ju identifiera sig. Men incel-retoriken handlar knappast bara om det. Den handlar om att vilja ha status, vilja vara en alfahanne, vilja ha inte bara tjejer, utan de snyggaste tjejerna. (Det är en oerhört utseende- och statusfixerad värld.) Inte bara vilja, förresten. Det handlar om att anse sig ha rätt till det, om att bli besviken och förbannad när man inte får det.

Det är därifrån ilskan kommer. Hatet mot kvinnor, hatet mot feminister. Hatet mot en värld som man känner har tagit ifrån en något man har rätt till.

Någonstans är det väl det vi måste prata om? Vad är det som gör att vi har så radikalt olika förväntningar?

Similar Posts:

• Är sex en mänsklig rättighet?
• En våldsam mor
• Jag är din man, Geir
• Incels och influencers
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld

I psykiatrikern Stefan Krakowskis bok Incel: Om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris är det dock svårt att hitta något att bli särskilt hoppfull av. Den tar mig faktiskt veckor att komma igenom, mest för att jag fastnar efter prologens en och en halv sida och helt enkelt inte pallar att läsa vidare. I efterhand har jag svårt att förstå varför – det är trots allt inte det mest svårsmälta i boken.

Prologen är ett utdrag ur en intervju, och intervjuerna är en bärande del av Krakowskis bok. Mannen som blir intervjuad mår dåligt över sin relation till kvinnor. Han vill bara bli älskad, gråter han, men upplever samtidigt att kvinnor är ”onda helt enkelt. De tycker om att se män lida.” Sitt senaste förhållande hade han för tretton år sedan:

När hon sa att det var slut tänkte jag: jag dödar henne! Jag gjorde inte det men jag vet inte om det var ett bra beslut att låta bli. För hon förtjänade det eller nånting ännu värre.

Det här är långt ifrån den obehagligaste tanken den här mannen, eller de andra som blir intervjuade i boken, uttalar. Och alla så kallade incels har inte stannat vid ord. Rörelsen (som på inget sätt är en sammanhållen, enhetlig rörelse) har sina egna hjältar, män som faktiskt begått de där morden och massmorden många av dem tycks fantisera om.

Ordet incel är en sammandragning av ”involuntary celibate”, ofrivilligt celibat. Redan i begreppet finns alltså en fixering vid sex, eller bristen på sex. Krakowski tycks också i mångt och mycket köpa denna verklighetsbeskrivning. I sina intervjuer återkommer han ständigt till frågan om den intervjuade inte kunde köpa sex, och mitt i boken spränger han in en intervju med en prostituerad kvinna, öppen och nöjd med ”sitt yrkesval”. Hon beskriver det hon gör som ”spännande” och ”eggande”, och är full av sympati för de ensamma män som anlitar henne. Dessutom får hon fontänorgasmer som gör att hon hellre är hemma hos ”kunden för då slipper jag tvätta lakanen efteråt!”

Så handlar det om sex? Jag har svårt att se det som mer än en liten del i vad de intervjuade männen beskriver. Deras ensamhet verkar snarare allomfattande. De saknar vänner, ibland arbete, en känsla av meningsfullhet i livet. Av betydelse. De tycks ofta ha neuropsykiatriska problem i grunden, men också fruktansvärda upplevelser av exempelvis mobbning.

Hur mycket av det skulle egentligen försvinna med en orgasm eller två? Samtidigt är såklart den här fixeringen vid sex intressant. Har de här männen lättare att prata om sex än om känslor? Vad händer egentligen med ett samhälle när mer och mer av våra mellanmänskliga relationer lämnas över till kommersiella aktörer, vars själva grund är att få oss att känna oss otillräckliga och därmed i behov av större konsumtion?

Incelvärlden tycks på många sätt som en uppskruvad version av det patriarkala, senkapitalistiska samhället i stort. Det handlar om status, om vem man är i hierarkin. Längtan efter en kvinna låter aldrig, hos de här männen, som något intresse för en annan individ – möjligen delvis som en längtan efter en moders tröstande famn – och framför allt som ett behov av bekräftelse. En åtråvärd kvinna är inte så mycket i sig själv, får jag intrycket av, som en bekräftelse på att man duger något till som man.

Det här är ett oerhört intressant problem: ensamheten som samhällsproblem. Vad är rimligt att vi gör gemensamt för att motverka att människor känner så här och drar de här ibland helt horribla slutsatserna? Handlar det om att legalisera ”sexköp”? Eller om någonting helt annat?

Similar Posts:

• Rätt, lust och olust
• ”Manlighet är en blytung mytologi som alla män bär på axlarna”
• Girls rule the school
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”

Vad som slår mig när jag läser Råttkungen är dock att jag mestadels hållit mig till, och särskilt när det gäller spänningslitteratur, kvinnliga författare med en uttalat politisk agenda, som Katarina Wennstam och Kicki Sehlstedt. Det är författare som erbjuder en stadig, välbekant hand, ett sammanhang, mitt i det hemska. Här är jag ute på mer okänd mark.

Jag känner inte till Pascal Engman sedan tidigare, och jag har inte läst hans första bok om polisinspektör Vanessa Frank, Eldslandet. Råttkungen är den andra i ordningen – sedan dess har Änkorna och Kokain hunnit tillkomma – och får alltså bli min introduktion. Jag hinner tänka att den 43-åriga mordutredaren verkar ganska cool, innan hon efter några sidor stöter på sin exman på krogen och, mitt i ett civiliserat samtal, greppar tag i hans hand och för den till sitt nyopererade bröst. Där tappar han mig lite.

Det är på många sätt skickligt skrivet, kanske framför allt skickligt konstruerat, med växlande perspektiv och spännande intrig. Det finns också framför allt bikaraktärer som jag gillar, som en grupp hemlösa och missbrukare i intrigens utkant. Huvudrollerna har jag lite svårare för, och dialogen känns inte alltför realistisk. Karaktärerna får aldrig särskilt egna röster. En tolvåring uttrycker sig alltför likt en medelålders, välutbildad vuxen.

Mestadels är det på ett ideologiskt plan jag har lite svårt för den här romanen. Den är stenhård. Vill man ha rättvisa får man ta den i egna händer. Kanske är det så?

Öppningsscenen rycker i alla fall tag. Katastrofen har inträffat. Någon eller några har mejat ner deltagare på en kvinnoseparatistisk musikfestival. Vanessa står omgiven av döda och skadade kroppar, när hon upptäcker någon hon känner igen.

Tillbaka i tiden: Till en ung kvinna som försöker göra slut med sitt lilla barns far, en våldsam, just nu fängslad man. Till den unga journalisten Jasmina, som precis fått sin chans på den stora kvällstidningen i Stockholm, när hon drogas och utsätts för en gruppvåldtäkt. Till mannen som bara upplever förakt från kvinnorna omkring sig, och fantiserar om att hämnas.

Mellan avsnitten finns citat av anonyma män och signaturer insprängda, hämtade, gissar jag (det framgår ingenstans), från någon form av incel-forum. Det är vad vi har att göra med här, män som upplever sig vara avvisade, som inte lyckas få de kvinnor och den status de tycker sig förtjäna, och vänder sin besvikelse i kompromisslöst hat, till och med våld. Som radikaliserar sig själva och andra på nätet.

Incels har blivit ett fenomen på allas läppar, som så många hatiska män före dem. Råttkungen gör inte precis något för att nyansera den bilden. Den plockar snarare upp en otäck figur och använder den för en välfungerande och riktigt obehaglig spänningsintrig. Mer kan man kanske inte heller begära.

Similar Posts:

• Incels och influencers
• Vasst och blänkande
• Grooming intill perfektion
• Det bubblar i Brighton
• Ytterligare en dussindeckare med vackra, mördade unga kvinnor

Linn och Julia är två sådana lyckade tjejer. Influencers med stora följarskaror. Linn lägger ut sminktips, och Julias träningsprofil är så framgångsrik att hon och pojkvännen kunnat köpa hus. I sitt fina träningsrum och i omgivningar som blir snygga bakgrunder till träningsbilderna är Julia dock hårt hållen. Pojkvännen kontrollerar alltmer hennes minsta rörelse. Och Linn, tja, Linn försvinner på väg hem från sin artonårsfest.

När Sehlstedts brottsbekämpande duo, frilansjournalisten Aida Svantesson och kriminologiprofessorn Kajan Berglund, kommer in på fallet har det gått ett halvår sedan Linn försvann. Aida har hunnit få en liten dotter, och efter ännu ett misslyckat försök att få det att fungera med barnets minst sagt strulige far får de båda flytta in lite tillfälligt hos Kajan. Hon har å sin sida blivit ombedd att hjälpa polisen, och därmed sitt ex och hans nya sambo, med utredningen av Linns försvinnande.

Gillade du Sweet Lolita kommer du med stor säkerhet att gilla Oskuld lika mycket. Huvudpersonerna ges lite nya djup, Aida framför allt genom den nya mammarollen och Kajan genom att hennes förflutna på flera sätt gör sig påmint. Intrigen är väl konstruerad med flera parallella historier som på ett eller annat sätt hänger samman. Jag är kanske inte fullt så tagen som av Katarina Wennstams kriminalromaner, som det är väldigt lätt att dra paralleller till, men så har Sehlstedt inte heller hållit på lika länge.

Det finns detaljer som jag inte riktigt köper, som det rimliga i att en högprofilerad polisutredning skulle ledas av tre personer med ett sårigt triangeldrama mellan sig som de inte precis lyckas professionellt släta över. Kajan är, båda romanerna igenom, den karaktär jag har lite svårt för. Det mesta kring henne verkar lite väl uppskruvat, lite larger than life romaner som annars strävar efter realism.

Sammantaget är dock Oskuld just en verklighetsnära, ytterst aktuell deckare om unga kvinnor på nätet och om männen som älskar att hata dem.

Similar Posts:

• Utsatthet och utnyttjande
• Män som hatar kvinnor
• Platt om hett ämne
• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Rätt, lust och olust