Då är det länge sedan Lilly var fröken Høy. Hennes make, doktor Vigand Bagge, ligger för döden. Han har egentligen ordnat allting så bra för henne. Praktiskt.

Känslomässigt är Lilly sämre förberedd, och ju mer hon ser tillbaka på sina decennier som äkta maka inser man som läsare att det är något som genomsyrat hela äktenskapet. Doktor Bagge är ingen känslomässig person. Han är modern, rationell. En upplysningsman. Långt efter att han har avlidit kan Lilly höra hans krassa ifrågasättande medan hon försöker resonera sig fram till vad hon ska göra med resten av sitt liv.

Men om du visste, Vigand, att jag går omkring i mitt nya fina hus och säger högt: Ditt Dumma Svin. Vad skulle du säga då?

Svaret erhålles: ”Ärligt talat är det upp till dig.”

Hans röst är inte arrogant, utan trött.

Han är död. Han har anledning att vara trött.

Det är svårt att sammanfatta En ny tid. Det är en oerhört lågmäld roman, på ytan inte särskilt händelserik. Därunder omfattar den däremot ett helt liv, det som blev och inte blev. Lillys liv, men också människorna omkring henne, det lilla samhället i en ganska karg, ofruktsam och fattig trakt. Precis som Lilly själv skulle man kunna säga att den präglas av ett stillsamt egensinne.

För frågan är väl om fru Bagge verkligen vill ha det precis som doktor Bagge i sin vishet organiserat sitt frånfälle för henne. Det här att han har sålt bilen, till exempel. Nej. Lilly köper tillbaka den.

Jag har suttit tillräckligt många gånger bredvid Vigand för att veta hur man startar en bil och var bromsarna och kopplingen och gaspedalen sitter. Först körde jag en liten bit på vägen mot Riis, sedan vände jag tillbaka till Give och parkerade på gatan nedanför poliskontoret.

”Jag har kommit för att få ett körkort”, sa jag till Jonassen, som också är fordonskontrollant och tog honom med till burspråksfönstret och pekade ner.

”Hur har den bilen kommit hit?” ville han veta.

”Jag har kört den”, sa jag.

Det var tillräckligt för att han skulle sätta sig vid sitt skrivbord och skriva ut ett körkort till mig. Jag betalade fyra kronor och fick en stämpel. Jag är nu innehavare av ett körkort.

Så kunde det kanske gå till att få körkort 1927, och det är väl ganska charmerande att läsa om? Det historiskt specifika blandas med de livshändelser och val som alltjämt präglar människotillvaron. Liv och relationer påbörjas och avslutas.

En ny tid är den första av två romaner om makarna Bagge, vilket kanske kan låta förvånande med tanke på att herr Bagge dör relativt tidigt i denna. Nästa del, Doktor Bagges anagram, är dock ingen kronologisk fortsättning utan skriven ur makens perspektiv, och kommer på svenska i höst. Det ska bli spännande att läsa.

Similar Posts:

• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Platsen omformar dig
• Bli med barn och bli gift
• Stillsam skildring av kvinnlig frigörelse
• Downton Abbey möter Agatha Christie

Det är en absurd värld som Jessen visar. Boken består av fem delar, alla med varsin berättare. En mystifikation i den ena kan få sin förklaring i den andra och så vidare. Det är ett kul grepp, som förstås har för avsikt att driva historien om Fox framåt. Men jag har svårt att riktigt komma in i fiktionen.

För när Jessen nästan hade mig i sitt grepp tappar hon mig hårt i golvet. Det är meningen ”sedan vaknar jag och upptäcker att jag bara har drömt” som gör att jag misstror det gestaltade. Kanske jag är överkänslig, men min bula vill inte går ned. Vet ärligt talat inte om någon text någonsin har blivit bättre av det-var-bara-en-dröm-tricket. Så även om Jessen här leker fritt med sagans form, vilket är kul, hamnar jag utanför.

Sagans form återspeglas också i det mustiga och överdrivna. Många scener är både roliga och burleska. Det underhåller. Men jag blir fort mätt på det överlastade språket.

Hela huset skakade och skramlade och darrade. Det var ett trampande och ett dovt brummande och höga skrik, och under allt detta toner som av klirrande glasbjällror eller skvalpande isgröt, och efterhand tilltog ljudet, och folk tystnade medan isgröten svällde och reste sig i en våg som växte och växte tills den till slut gick över styr och vällde in över byggnaden.

Samtidigt vill alltså inte Jessen att vi ska veta hur Fox har kommit till eller hur dess omvärld är beskaffad. Jag har svårt att förstå varför. Det förblir en dröm och berättelsen vaknar aldrig riktigt till liv. Det är synd, för jag tror den vill något mer. Kanske vill den visa människans blindhet för omvärlden och oss själva? Kanske vår ständiga åtrå efter bekräftelse? Nej, det är något annat:

Som man ofta ser när många kvinnor är samlade på ett enda ställe, händer det alltid oförklarliga och oväntade saker. Det ena oförklarliga förklaras av det andra. Vi skapar en historia vars titel lyder: Så gåtfullt är livet. Och under tiden går skvallret vidare.

Från bokmässan i Göteborg i höstas har jag kvar en anteckning efter ett seminarium där Jessen var med. Det står: ”Är det verkligen meningen att man ska förstå när alla förstår olika? Det handlar om individuella läsupplevelser. Någon universell förståelse finns inte.” Hm, vad kan man säga emot det?

Similar Posts:

• Livet efter döden
• Ett mord, ett liv, ett utsnitt
• Inget danskt hygge
• När hämnden blir till livsluft
• Den lilla världen och den stora