Det är kanske ett lite tyket sätt att inleda en recension av en bok jag tycker är viktig. Men hur mycket jag än gillar båda böckerna är jag lite tveksam till hans grundargument när det dras till sin spets. I förra boken hävdade han – mycket övertygande – att fascismen, som under de senaste 75 åren ofta reducerats till ett innehållslöst skällsord marginellt mer deskriptivt än ”jävla skitstövel”, faktiskt är en ideologi, med väldigt tydliga dogmer och mål som inte nödvändigtvis kan reduceras till snygga uniformer och gaskamrar, och att den som sådan är på uppstigande igen. Då följer att han i uppföljaren kan definiera demokratin som detsamma: inte ett statsskick som oåterkalleligen vann den 3 oktober 1989, utan en ideologi med vissa dogmer och mål som kan uppfyllas i högre eller lägre grad. Och att precis som med fascismen är det lätt att stirra sig blind på utanpåverket och helt missa poängen med den.

Enligt Arnstad är den grundläggande tanken i demokratin inte rösträtten, yttrandefriheten eller jämlikheten, utan inkluderandet. Allt det andra är logiska följder av den tanken: att allas röster måste höras och räknas. Sedd som sådan kan all debatt runt demokratin utvärderas utifrån frågan: syftar detta till att inkludera så många som möjligt i samhällsbygget? Om svaret är ”nej” kan alltså även, lite paradoxalt, ett demokratiskt val motarbeta demokratin om det leder till att fler stängs ute. Det är en fascinerande tanke, demokratin som en faktiskt aktiv, kämpande ideologi som hela tiden måste ta ställning och kolla sig själv i spegeln i stället för att lite pissljummet bräka att jaja, alla får väl tycka som de vill. Eller som statsminister Nils Edén uttryckte det den där dagen för 100 år sedan:

Den fulla demokrati i kommuner och folkrepresentation, som drager in så många hundra tusen hittills utestängda män och alla svenska hittills icke röstberättigade kvinnor, den vidgar det offentliga livets mänskliga ram i vårt land, som utan fråga lämnar rum för förirringar och icke endast för säkra framsteg. Men det är dock först genom denna vidgade ram, som Sveriges rike i statens och i kommunernas arbete kan tillgodogöra sig hela den tillgång av livsdugliga krafter, som ligger innesluten i vårt svenska folk utan skillnad till klasser eller kön (…) Landet behöver alla dessa krafter, och de ha alla rätt att göra sin röst hörd.

När man väl kommit förbi öppningssalvan – en ganska teoritung första del av boken – följer en historik från stenåldern fram till idag, från feniciska stadsråd till Trump, från stadsmöten mellan fria män till modern feminism och antirasism, som verkligen är läsvärd. Det är här Arnstad får bli både historie- och historiaberättare, illustrerar sina exempel och låter oss följa en mångtusenårig ideologisk debatt som spänner över mycket mer än bara enstaka regeringsbildningar. Det är en helikoptersyn som svindlar, och strålande (och väldigt tidsenlig) läsning.

Men det är när han sedan kommer in på utmaningarna mot demokratin idag som jag, med ett öga på nyheterna, blir alltmer olustig. För visst har han en viktig poäng i att demokratin hotas av populister, av rasism, och olika sorters extremism. Men för att få sitt ideologibygge att hänga ihop måste han definiera även dessa som ideologier, vilket de självklart kan vara, men långtifrån alltid faktiskt är. Jag önskar att jag kunde tro att, t ex, alla som röstar på SD eller Trump eller Bolsonaro faktiskt är övertygade fascister eller rasister. Det vore åtminstone ett ideologiskt argument som gick att föra. Men om det snarare är så att de flesta är sådana som kanske inte köper hela deras ideologiska argument utan bara inte tror att den politiska makten någonsin kommer att vända sitt vi-mot-domande mot just dem? Om t ex Kinas och Rysslands helt nakna, alltmer ideologibefriade maktspråk blir normen, och demokratin inte blir hatad utan bara irrelevant, bara ytterligare ett fint ord man sätter på visitikortet och som inte förbinder en till något alls?

Demokratin har alltid handlat om kompromisser; fråga Edén och Branting (ty detta utspelade sig på en tid när liberaler och sossar kunde samarbeta i de stora frågorna). Demokratin är ett strävande, inte ett mål, perfekt blir den aldrig. Det som oroar mig, och som varken Arnstad eller Monbiot lyckas lugna mig om, är att konflikten kanske inte är ideologisk utan semantisk. Att i slutändan är det, per definition, majoriteten som bestämmer vad som kallas demokrati, och så länge vi har mat på bordet, nittifem oktan i tanken, och två resor till den fina demokratin Thailand (utan flygskatt, tack) varje år är demokratin precis lagom.

…Bekväma apokalyps, kanske, eller Paranoida alarmism…

Similar Posts:

• Jag är inte rasist men …
• Vem förändrar världen?
• ”Vi behöver henne”
• Jakten på demokrati
• En annan demokrati är möjlig?

1894 gör Kata Dalström skandal. Hon är trettiosex år, uppvuxen i en förmögen familj och gift med en konservativ man – ändå blir hon socialdemokrat!

Jag överdriver nästan inte alls om jag säger att det är meningar som dessa som gör att jag vill hålla på med historia. Förändringarna! Dramatiken! Blotta tanken på en socialdemokrati fjärran från trött statsbärande, kanslihushöger och slentrianmakt.

Inte för att det direkt var bättre när en socialdemokratisk agitator som Kata Dalström hotades med fängelse och skrevs ner i den borgerliga pressen som ”en fara för den allmänna friden och moralen” och inte sällan fick hålla sina anföranden utomhus för att ingen ville eller vågade låna ut lokal. Nej, det vore ju att romantisera väl ordentligt. Men åh, vad det var annorlunda! Vad människor ändå har förändrat sina villkor!

Ja, det är något med den där tiden och rörelserna som får till och med en skeptiker som mig att strössla med utropstecken. Och Kata Dalström levde mitt i det – eller ställde sig mitt i det. Hon hade ju kunnat välja en helt annan tillvaro. Ägnat sig åt ett borgerligt hem, de sju barnen, maken och kanske en smula välgörenhet eller kultur. Någon litterär salong kanske, på sin höjd.

Det gjorde hon inte. Istället bröt hon med förväntningar på både klass och kön. Hon blev en offentlig person, en megakändis före moderna massmedier. Hon reste runt, hon talade och skrev. Hon tog plats och hon provocerade.

I Kata Dalström – agitatorn som gick sin egen väg tecknar Gunnela Björk hennes liv från vaggan till graven. Det är ett ganska stormigt liv, ett ständigt sökande efter, ja, vad är det? Någonting större? Där finns det politiska drivet, absolut, men också ett andligt sökande – bland annat ett intresse för mysticism och buddhism – och en törst efter kärlek och passion. Det omvälvande.

Som fjortonåring blir hon relegerad från Risbergska flickskolan i Örebro, där hennes olydnad och inte minst flirtande anses alltför depraverat. Som första kvinna i den socialdemokratiska partiledningen kommer hon snabbt på kant med Hjalmar Branting och gänget. Hon är med och bryter sig ut i Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, blir kommunist, men kommer inget vidare överens med de alltmer inflytelserika och hårdföra ryska revolutionärerna heller. Feminist vill hon inte kalla sig. Klass går före kön. Fast nog måste det svida när den kvinnliga rösträtten kompromissas bort?

Det är dramatiska decennier i historien som Gunnela Björk och Kata Dalström bjuder in till. Ett samhälle där spelreglerna på många sätt kastats upp i luften – var ska de landa? Det är en anda av att allt är möjligt som är lätt att romantisera, men det var människor som åstadkom den andan. Människor som Kata Dalström.

Similar Posts:

• Spårvagnsfärden du inte glömmer
• Att tänka utanför det politiskt ”realistiska”
• ”The lady’s NOT for turning”
• Farfars flicka
• Dramatisk dagbok från 1600-talet

Henning Mankell har sedan 1990-talet då och då satt samman små pjäser om August Strindbergs liv. Broderat ur verkliga möten i enaktare, inspirerade av nationalskaldens egen dramatik, men naturligtvis också av hans stormiga privatliv.

Några av pjäserna har spelats på scen, de flesta inte. Till Strindbergsåret samlas de i en volym, och även om de kan läsas också oberoende av varandra går små trådar mellan dem, små blinkningar sinsemellan här och var. I kronologisk ordning, som de är placerade i boken, utspelar de sig mellan sent 1860-tal, när en ung Strindberg bryter med sin dominante fader och brådstörtat flyttar hemifrån, till 1886, när Strindberg besöker vännen och den blivande fienden Heidenstam på ett slott i Schweiz.

Det är en ung och äregirig Strindberg vi möter, en Strindberg som pendlar mellan osäkerhet och storhetsvansinne. Redan från början skryter han om hur han genomskådar världen och människorna. I ett stycke uppsöker han en prostituerad tonårsflicka bland träden på Djurgården och vill ha bekräftelse på att hans penis är fullt normal.

Jag har svårt att bestämma mig för om de nio pjäserna kompletterar varandra eller om de blir alltför mycket tårta på tårta. På egen hand verkar de väl begränsade. Tillsammans är de möjligen väl lika. Strindberg kommer ihop sig med alla. Han ömsom smeker, ömsom skäller. Han skrämmer och han fascinerar.

För det gör han ju. På så sätt är Mankells pjäser nog en god ingång till författarens liv, men för den som läst någon eller några biografier tillför de inte särskilt mycket. De är slagfärdiga, men ibland alltför uttalade, rättframma. ”Jodå, jag lyssnar”, låter Mankell Strindberg bedyra:

Mina öron är enorma. Jag har samma fina hörsel som ett djur som jagar om natten. Jag hör inte bara det som sägs. Jag hör också det människor inte säger. Det dom tänker.

Det är möjligen en bra beskrivning av Strindberg, men ironiskt nog en något sämre av Mankell. Hans pjäser hade mått bra av att ibland lämna något outtalat.

Similar Posts:

• Strindberg åt folket?
• ”Du vet vad jag menar, August!”
• 7,5 hp Strindberg för dig som har bråttom
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• August Strindberg 2012