För under de tidiga morgontimmarna den 16 juli sitter de samlade; alla med svetsglasögon för ögonen och med armar och ben insmorda i solkräm, ute i den New Mexikanska öknen och inväntar den smäll som också kommer att skilja andra världskriget från det kalla kriget. De är USA:s ledande fysiker som under några år levt isolerade i den, enbart för bomben konstruerade, staden Los Alamos. Ett samhälle som lika mycket är ett intellektuellt centrum för vetenskapsmän med pacifistiska övertygelser som ett gated community hårdbevakat av den amerikanska armén. Projektet, som kommer att kallas för The Manhattan Project, syftar till att skapa fred och ett slut på andra världskriget genom att uppfinna världens mest förödande vapen (som dock bara kallas grejen, aldrig bomben) och som naturligtvis även kulminerar med att sätta de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki på kartan i det allmänna medvetandet.

Bokens centrala person Robert Oppenheimer leder projektet med en blandning av äregirighet och idealism, vilket inte behöver stå i kontrast med varandra så länge bomben skall användas mot nazisterna. Arbetstempot är högt: från början för att avsluta kriget så fort som möjligt, men när Tyskland kapitulerar i maj ´45 blir arbetstakten än högre samtidigt som syftet blir mindre ädelt: att hinna använda bomben mot den enda kvarvarande fienden Japan innan även de kapitulerar. När andra drabbas av moraliska dilemman har Oppenheimer lämnat idealismen och är enbart fokuserad på uppgiften.

Om grundhistorien inte innehåller nog med kontraster, så blandar Anita Goldman berättandet med redogörelser av det historiska skeendet, egna ögonblicksbetraktelser (men nej, hon satt såklart inte där själv, solkrämsinsmord och med svetsglasögonen på den där julimorgonen utan har besökt området i nutid), intervjuer och genom att använda de historiska personerna i projektet som romanfigurer. Det är inte heller bara vetenskapsmännen (i Manhattanprojektet var det just vetenskapsmän) som skildras utan även livet för familjerna: relationerna inom och mellan dem, men också relationen till det som skall skapas. Goldman gör dessutom allt detta med ett språk fyllt av vackra naturbeskrivningar och med egna associationer till Harry Martinson såväl som Oppenheimers associationer till Bhagavad Gita.

Visst låter det schizofrent, men det är som sagt ämnet också och denna splittring av berättande skall snarare ses som ett vidgat perspektiv än en psykisk sjukdom. För helhetsintrycket blir så mycket starkare än om detta hade varit en ren faktabok då atombomben är så mycket intressantare som filosofi än som fysik. Häri ligger också bokens styrka: den blir personlig och får läsaren att fundera kring de stora frågorna om liv och död och rätt och fel istället för att redogöra för de tekniska detaljerna. Dessa kan man ju lika gärna kan läsa om på wikipedia.

Similar Posts:

• Bomber och atomer
• Ett mycket påtagligt ”Aldrig mer!”
• Inga raka svar
• Afrikas förste Nobelpristagare växer upp
• De stora visionerna möter Amazonas

Boken i sig själv skildrar ett myller av händelser ur författarens bardomsår, mellan två- och tioårsåldern ungefär, eller tiden före och under andra världskriget. Familjen Soyinka är också onekligen myllrande. Här finns ett obestämt och växlande myller av barn och vuxna, tjänstefolk och fosterbarn, släktingar och vänner. Samhället i sig, Aké och byarna däromkring i västa Nigeria, tycks också utgöras av ett myller av gamla traditioner och nya fenomen, av koloniala institutioner och lokala hövdingar, av kristendom, islam, folktro och magi.

Det tar alltid lite emot att sätta etiketten Självbiografi på sådana här böcker. Jag har bara så svårt att tänka mig att någon skulle kunna minnas sin barndom så här kristallklart och levande. För det är det här. Soyinka skildrar vardagslivet i Aké med omnejd otroligt konkret och färgstarkt och lyckas både hitta tillbaka till barnets starka känslor och logiska men ibland lustiga slutledningsförmåga och sätta in dessa i sitt större sammanhang.

Precis som hos familjen Singer, i vars absoluta närhet jag levde bara häromdagen, är Soyinkas hemmiljö på en gång traditionell och religiöst präglad och – inte minst på grund av den filosofiskt lagda fadern; kvinnorna får bära det större praktiska ansvaret – en mycket öppen, diskussionsvänlig miljö, fylld av intryck från yttervärlden.

Soyinkas föräldrar, som går under smeknamnen Essey och Vilda Kristna, är överlärare (S.A.) på skolan respektive butiksföreståndare och så småningom engagerad i kvinnorörelsen. Deras kontaktnät innefattar både vad man kanske skulle kunna kalla kultureliten och människor som lever betydligt mer knapert och traditionellt på landsbygden. Överallt får vi som läsare smyga med, tätt i hälarna på lille Wole, och det är både spännande, lärorikt, roande och drabbande.

Inte minst intressant är det att få se andra världskriget ur nigeriansk synvinkel. I Europa glömmer vi som vanligt gärna att också detta krig till stor del var ett kolonialkrig (och Nigeria var under den här tiden fortfarande underställt Storbritannien). Ett samtal som hänger kvar i medvetandet är det där Mrs Kuti, en vän till familjen och en av kvinnorörelsens ledargestalter, på telefon skäller ut den brittiske distriktschefen efter atombomben över Hiroshima:

- Ja, ni vet förbannat väl vad ni borde ha gjort om ni verkligen ville att de skulle kapitulera. Ni kunde ha släppt bomben på ett av deras berg, till och med i havet, var som helst där de kunde se vad som skulle hända om de fortsatte kriget, men i stället valde ni att bomba befolkade städer. Jag känner till den vita mentaliteten: japaner, kineser, afrikaner – vi är alla lägre stående människor. Ni skulle släppa en atombomb över Abeokuta eller någon annan av era kolonier om det passade er!

De starka kvinnorna som gärna går till politisk direktaktion är några av många spännande bekantskaper i Aké. Den bjuder också på hårda, men tydligen inspirerande skolmiljöer, traditionella riter och högtider, förnedrande offentliga bestraffningar, hjärtskärande förluster och lustigt besvärliga bekantskaper. Vi får följa med på snigel- och ormjakter och fantisera om förfädernas andar. Och när barnen i hushållet Soyinka överfaller en aspackad främling i uniform som kissar i familjens vattenkruka och av denna ofattbara ondska drar slutsatsen att de måste ha fångat in självaste Hitler, ja, då känns det på något sätt lite som att vara på äventyr med den nigerianska varianten av familjen Pip-Larsson.

Similar Posts:

• Äventyret med de nitton Nobelpristagarna
• Länge leve kungen
• Systerskap och psykopati i Lagos
• Mellanförskapets mästarinna
• Allt går sönder, allt gror

Om det i Europa efter kriget talades om hur man kunde skriva efter Auschwitz utgjordes traumat framför alla i Japan av bomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945. För Masuji Ibuse tog det drygt 20 år innan han kunde publicera Svart regn, en roman som bygger på människors vittnesbörder från Hiroshima.

Berättelsen utgörs av en ramhandling där Shigematsu försöker få sin unga släkting Yasuko bortgift. Alla friare vänder i dörren när de får höra rykten om att hon befunnit sig i Hiroshima efter bombningen, och för att bevisa att Yasuko inte lider av strålningssjuka går Shigematsu igenom hennes och sin egen dagbok från händelserna. I deras berättelser inlemmas också historier människor de möter berättat. På så sätt kan Ibuse både skapa en smula distans till de fruktansvärda händelserna och förmedla direkta intryck från precis när det hände.

Bland det allra mest gripande är just människornas ovetande om vad som drabbat dem. Först ett bra tag efter händelserna får Shigematsu lära sig namnet på hemskheterna: atombomb. Men han kan inte begripa effekterna. En massa saker är totalförsörda, andra har klarat sig eller flyttat på sig på konstiga sätt. Ingen vet hur man ska behandla skadorna, hur liken ska tas om hand, vad som smittar, vad som kan bryta ut i efterhand, eller vad som är giftigt att äta och dricka. Inte heller vet de hur farligt det svarta regn är som Yasuko fått på sig och som inte går att tvätta bort från huden.

Underligt nog är Svart regn inte så plågsam att läsa som man skulle kunna tro. Mitt i denna förstörelse, alla raserade byggnader, lik och hemska sår finns ändå en känsla av att livet går vidare. Människors uppfinningsrikedom, anpassningsförmåga och vägran att släppa taget är fantastisk. Ibland bisarr, ibland rörande, ibland till och med komisk. Och ibland är det just i den komiska vardagligheten som det vansinniga och ofattbart grymma blir som allra tydligast.

Jag fortsätter att hävda att skönlitteraturen mycket väl kan vara vår bästa chans att någonsin förstå andra människor och historiska händelser. Det bevisas gång på gång av en stor skara fantastiska berättare. Masuji Ibuse kan definitivt räknas in i den skaran.

Similar Posts:

• Ett mycket påtagligt ”Aldrig mer!”
• Jorden runt på 80 romaner
• Som en odöd chokladask
• På plats men ändå på distans i katastrofens Japan
• Kylig japansk intensitet

I samma veva gavs Keiji Nakazawas seriebok Gen – pojken från Hiroshima ut. Project Gen ville lära alla världens unga människor om de verkliga fasorna i krig och atombomber. Och serien som ligger till grund för projektet stammar ur reella erfarenheter.

Nakazawa gick i första klass när den första atombomben föll över hans hemstad Hiroshima. Hans far och syskon brändes till döds. Gen skildrar Nakazawas upplevelser från krigets Japan före och efter bomben. Det är hans uttalade syfte med serien att den ska informera och varna resten av världen för atombomber och krigshets.

För Gen och hans familj i 1940-talets Hiroshima målar inga fredsduvor. Istället deltar de i träning och beredskapsarbete. Överallt finns propaganda mot ”de brittiska odjuren” och ”de amerikanska djävlarna”. Men Gens pappa tar ställning emot kriget. Därför arresteras han och misshandlas av polisen. Barnen trakasseras av kamrater och lärare (av vilka en av någon anledning ser ut precis som Hitler). Familjens veteåker saboteras och ingen vill låna dem lite ris för dagen. Och det är bara vad som drabbar dem Innan.

Som antikrigspropaganda är boken pedagogiskt tydlig. Det haglar av slagord om fred och frihet, och berättelsens karaktärer är mycket lätt delbara i onda och goda. Ändå lyckas de på något sätt skapa nyanser. Den japanska krigshetsen plockas ner i fjära makthavare och lismande kappvändare, i ofantligt skrämmande dogmatism och i vardagligt fegt beräknande.

Också den enkla stilen på teckningarna och de nästan naiva dragen får sin effekt. Man sätter fullkomlig i halsen när dessa söta teckningar plötsligt frossar i sönderbränd hud och uppsvällda lik. (Även om här också finns plats för exempelvis en japansk fjärthumor med långa anor.)

Detta är ett barns upplevelse, om än kompletterat med vyer över krigsutvecklingen, och dess stora förtjänst är skildringen av krigets vardag, hur den vanliga medborgaren drabbas eller gör sig vinst på. I övrigt känns temat med den lilla människan som vågar resa sig i lönlös protest mot en destruktiv övermakt väl svartvitt och välanvänt vid det här laget. Det är svårt att låta bli att göra en något orättvis jämförelse med exempelvis Art Spiegelmans mer sofistikerade Maus.

Men mardrömsfaktorn är inte att ta miste på. Och även om kalla kriget är slut har fler länder än någonsin atomvapen, bomberna större förstörelsekraft än någonsin. Så det måste ju vara motiverat att fundera på vad det faktiskt kan innebära. För högst reella människor.

Similar Posts:

• Det obegripliga begripliggjort
• Beroendeframkallande krigsaction
• Mästerverk i alla kategorier
• En bättre råttfälla
• Tusenårig flirt som fortfarande roar