Henrik Wallgrens berättelse måste verkligen som betonas sagolik och magisk. Den lyser i vällust och är förbannat bra skriven. Mannen under bron är en bok man läser snabbt, och motvilligt närmar sig slutet, de sista sidorna. Att läsa klart den känns fan inte helt okej. Boken är magisk – som en god vän med goda råd, som man inte bara snabbt vill lämna ifrån sig. Wallgrens sympatiska och samtidigt anarkistiska språk lämnar uppenbara stavfel omärkbara, pyttsan! liksom – och föder istället en sällsamt lättillgänglig berättelse. Som jag lär återvända till om ett tag.

Har väl alltid varit lite äventyrligt lagd om man säger så. Kalla det ADHD, kalla det vad du vill. Har i alla fall aldrig kunnat klara ett fast arbete och har kajkat runt i kultursvängen ända sedan jag matades ut ur gymnasiet i mitten av åttiotalet med medelmåttiga betyg. Visst betalar jag skatt och skickar fakturor som en duktig pojke, men jag har hela tiden den här känslan att allt kommer gå åt helvete förr eller senare och att jag kommer klara mig lika bra ändå.

Och det är en ”Thoreau-karaktär” som ”Henrik” möter, en gudomlig livskonstsmästare. Bland de hemlösa som härbärgerar under bron. Antimaterialisten ”Jaeger Wilson”, en forna framgångsrik aktiemäklare som förlorade sitt barn i cancer – och driven i sorg lovat sig själv att aldrig mer röra pengar. Som tydligen eldade upp en miljon euro på taket och blev tvångsinlagd på psyket för att vidare försvinna och fullständigt vända sig bort från samhället.

- Har du tänkt på hur sjuk vår kultur är egentligen?
Det var så ovanligt att det var han som bröt tystnaden att jag bara höll andan och fortsatte lyssna.
- Om du ser ett land uppifrån så ser du bara skog. Om du ser jorden utifrån så ser du bara blått och grönt. Bara hav och natur.
- Förutom kinesiska muren, hörde jag mig själv säga och ångrade att jag öppnat munnen. Han petade i glöden med en lång pinne.
- Jo det är klart, kinesiska muren ser man. Men du fattar vad jag menar. Vi människor har huvudet så långt upp i arslet på oss själva så vi tror att vi är universums medelpunkt.

Karaktären, jaget – Henrik är sig själv, på riktigt alltså – sig själv. Boken är fiktiv biografisk, eller kanske en renodlat biografisk historia (få vet). ”Henrik” äger en krog vid Röda sten, i Göteborg strax under den uppsträckta hängbron över Göta älv. Han lever ett skapligt välförankrat liv i ”kultursvängen”; så mötet med Jaeger blir inte alldeles friktionsfritt.
De börjar ge sig ut på små urbana vildmarksvandringar – den sista gemensamma vandringen i boken är ”för att möta våren”, som blir en händelserik resa söderut genom Europa. De söker och finner tillslut det första blommande körsbärsträdet – våren. Livnär sig på dumpstring och lever ganska okej på allt bortkastat. Jaeger delar vänligt med sig av sin uppfinningsrikedom och sina överlevnadstekniker. Gör små viltsnaror av cykelhjul, eller skapar en fiskebåt av uppspolad frigolit och av Henriks svindyra jacka – ett fungerande fiskenät.

- De som varit framgångsrika och nu går och pantar burkar är hjältar. Men bara om dom har kvar glimten i ögat. Det är jobbigt när allt tas ifrån en men det är jobbigt att födas också. Vi kan födas många gånger i livet. Vi föds igen och igen och igen. Om vi vågar.

Vi har ju alla tankar om hur jävla bisarrt vi beter oss, och betraktat utifrån – vilket konstigt projekt, denna vår civilisation. Men boken vill att vi tänker längre – man kan faktiskt våga skita i detta ständiga gisselspel av beroendeförhållande vi kättjas fast och tror är livet. Sluta drivas till åtlöje! tycks boken uppmana.

Berättelsen innehåller ständiga möten med främmande, lite skumma karaktärer – som Wallgren framförallt i behärskade dialoger förklarar mänskliga. De hemlösa, fanatiker – idioter – men som aldrig blir till obegripliga galningar. Utan snarare ett tvärsnitt av alla möjliga personligheter, märkligt malplacerade – nedsupna gudomligheter, människor som inte passar samhällsnormen. Med hänsyn skildras utanförskap mer eller mindre som självvalt och en personlig utmaning.

Att människan har ett behov av att utforska sin egen sanning, skapa ordning i livet. Hur skum sannngen än må upplevas av betraktaren.

- Människan är en slavras skapad av Annunakerna från planeten Nibiru. Vi skapades för ungefär fyrahundratusen år sedan för att arbeta i guldgruvorna i Afrika och Centralamerika. Vi är hälften chimpanser och hälften Annunaki.
Jag frågade om han läst Lasse Bergs bok ”Gryning över Kalahari” men det hade han inte.
- Den handlar också om människans ursprung, sa jag samtidigt som vi rullade förbi Stuttgarts norra förorter.

Berättelsen avslutas med ett slags anticivilisationsmanifest. Som skapar enfas. Och: Jag vill, jag vill, Wallgren – men hur kan jag personligen bryta mitt banala beroendeförhållande? Astma och ångest – mediciner. Jag vill som du, men kommer dö när jag försöker. Jag har min skog, Vättlefjäll – min vildmark, mina vinterfåglar – ensamheten – men inte mycket mer. Thoreau tycks mena att vi har haft koll, men finner sig först när man är vilse. Jag är vilse – är vi inte alla det? Fullständigt jäkla vilsna? Är det inte snarare tvärt om, att när man är som säkrast – när man har koll och pengar – då kan dessa tidsfördriv enkelt tillämpas. Men när man är längst ner i skiten – en av samhällets bortkastade – då är det på liv och död. Och alla kan hamna där.

Boken manar nog snarare till ett mer eftertänksamt avsteg.

Människan är en skapande varelse som ständigt måste uttrycka sig för att bearbeta sina tankar och intryck. Att isolera denna kraft och kalla den konst är en urgammal form av kontroll. Varje människa är en konstnär. Hela världen är en utställning. Ingen kan bedöma någon annans verk, bara attraheras av det eller stötas bort.

Efteråt, ja här och nu är jag lite förvirrad. För Wallgren inleder med ett citat av Thoreau – fast felstavat ”Thoreu”, dvs. det blir en aning konstigt. ”Inte förrän vi är vilse börjar vi återfinna oss själva.” – ”Thoreu”. Varför är det så? Mannen under Älvsborgsbron heter ”Jaeger Wilson” (Jag är Vilse? eller Jag är Wilson? Jag är Will soon? – men kan det vara så uppenbart?) I all fall reflekterade jag inte över det under läsningen, men nu. Skumt. (Tillåt mig nu lämna helt denna min observation och återgå till recensionen.)

Formatet blir inte för kort och knappast för långt – utan förstärker bara varje kapitel i en dramaturgi som stegras subtilt av skiftande märkligheter. Drygt 140 sidor magisk berättarkonst, Wallgren har skrivit en jävligt bra bok helt enkelt. En bok som jag rekommenderar varmt. Sympatisk och humoristisk – förbannat skoj och samtidigt underbyggd av stark kärleksfull civilisationskritik. En bok som vill berätta och kan berätta och – ja berättelsen är nyfiken och blir märkligt litterär.

Similar Posts:

• Vecka 48: Män hit och män dit, och så en efterlängtad comeback
• Medelklassmannens tysta desperation
• En filosofi för 1800-talet
• Livet en mardröm?
• Ambivalent natur

För ett tag sen läste jag Lena Anderssons omtalade bok Egenmäktigt förfarande – en kärlekshistoria, som igår också vann Augustpriset i klassen skönlitteratur för vuxna. Läs den. Det är visserligen en gravt olycklig kärlekshistoria den porträtterar, men aldrig har jag väl sett något så uttjatat beskrivas på ett så nyskapande sätt. Och så exakt! När Esther i boken på nyss nämnda sätt ständigt pratar om föremålet för sin förälskelse, Hugo Rask, flinar vännen förtjust och undrar om hon är kär. ”Vi har fått en djup kontakt och ska bli vänner”, säger Esther då.

Vännen log roat. Men Esther trodde på det hon sa. Hon insåg inte att hon passerat en gräns. Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.

Anna C har recenserar den här.

Övriga vinnare var i barn-och-ungdomsklassen Ellen Karlsson och Eva Lindström för boken Snöret, fågeln och jag. Och i facklitteraturklassen fick Bea Uusma pris för sin bok Expeditionen. En kärlekshistoria. Recensioner på dem kommer inom kort här på dagensbok!

Igår skrev Ella om Åke Perssons bok Berömda sista ord, som hon inte finner så värst nyskapande.

Idag skriver Tommy om en av höstens mest omtalade böcker, Åsne Seierstads En av oss, om Anders Behring Breivik. Han har gett den tio av tio.

Till imorgon har Björn recenserat Donna Tartts nya roman Steglitsan, som han kallar ”en klart mycket bättre efterföljare till kultklassikern Den hemliga historien, och nästan värd att vänta 20 år på”. Tyvärr är han mindre nöjd med översättningen.

På torsdag skriver Ella om amerikanska Hanna Rosins Mannens undergång, som är en debattbok om att kvinnorna håller på att ta över medan de ”oflexibla männen” hamnar på efterkälken. Den har blivit hårt hypad i hemlandet, men Ella tycker att den är ”vare sig särskilt välskriven eller väl underbyggd, tyvärr”.

På fredag skriver Christina om Maria Svealands Systrar och bröder, en spännande och melankolisk roman som skildrar hur tre barn bearbetar/påverkas av sin trasiga arbetarklassbarndom med alkoholiserad pappa. Christina hälsar att hon kommer att ge ganska bra betyg med minus för berättarteknik men plus för gripande historia.

På söndag skriver Håkan om Henrik Wallgrens roman Mannen under bron. Det är en modern Thoreau-historia, tycker Håkan. ”Verkligen bra.”

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek
• En debutroman driven av makalös berättarkonst
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Årets sista dagar fylls av topplistor, religion och tårar.
• En stilla förtrollning