Men för att ta det från början. Henrik Saxgren har åkt omkring i Norden och fotat invandrarfamiljer. 253 människor har ställt sig framför hans kamera och dessutom berättat sitt livs historia. Om livet så som det är i Åbybro, på Lofoten, på Färöarna, på Island och i Eskilstuna. Om livet som det är för malaysier på Grönland, för israeler i Hilleröd, för tamiler på Lofoten och polacker på Island.

Saxgren har ställt familjerna eller personerna rätt upp och ner, satt dem i en soffa eller på en säng. Han har fotat dem i deras egen hemmiljö och helt osentimentalt. Bilderna andas en nästan besvärande vardagsrealism och trots att de är i färg känns det som om de är i gråskala. Blandningen av människor är gedigen, det finns ingen stereotypisk invandrare utan poängen med blandningen verkar vara att visa att våra invandrare kan vara inflyttade från Barbados eller Somalia men möta samma utmaningar.

Tillsammans med bilderna arbetar alltså texterna som alla är livsöden. De berättar historier om kärlek och krig. Om hur de hamnade där de är. Om sorg och glädje. Om rädsla och utanförskap men också om tacksamhet och mod. Men kanske allra mest om just kärleken som följer med över kontinenter, som man möter på nya platser eller som kanske är det enda man har i ett nytt, kallt land. Precis som bilderna är texterna mycket osentimentala i sin uppbyggnad och verkar vara ett rakt referat utan alltför mycket omskrivningar av människornas egna historier. Men inte desto mindre gripande.

Det här är en fantastisk bok. Det enda jag har att invända är att det halvbestrukna pappret känns lite fnasigt under fingertopparna. Men det känns ju som en petitess i sammanhanget. Man kan läsa den i vilken ordning som helst. Man kan bläddra lite snabbt och titta på de mättade bilderna. Eller läsa varje ord med eftertanke. Men bäst fungerar som sagt ordet tillsammans med bilden. Och när man läser den på det sättet så får man väldigt mycket att fundera över. Det tycker jag konstituerar en bra bok.

Similar Posts:

• Imponerande svartvita brobilder
• Öppna landskap i Norden
• Tidlös Parisskildring i svart-vitt
• Vår ättlingar var migranter
• Tårarnas ö

Boken är också en slags broarnas historia, från de förhistoriska stenblocken som bara lagts ut över en flod till dagens dinosaurieliknande halsar som slänger sig ut över landskapet. De svartvita bilderna är framställda i tre olika tekniker, silver-gelatin, fotogravyr samt gummitryck. De två sistnämnda härrör sig från fotografins barndom och ger en bild som påminner om ett grafiskt blad.

De senast tagna bilderna är naturligtvis från Öresundsbron, samma bro som Henrik Saxgren skildrar i sin bok Pylonia. Där Olsson ibland har reducerat broarna till tecken försöker istället Saxgren beskriva en bro som ett fantastiskt byggnadsverk skapat av människor. Människor på en farlig men också oerhört vacker arbetsplats. Suggestiva bilder visar upp det hårda arbetet, men det finns också bilder som visar den fröjd det måste ha varit att ta en stilla lunchrast högst uppe på en av pylonerna när vädret är lungt och solen skiner.

Brons storhet understryks av att han har använt sig av en panoramakamera. Detta ger också boken ett format som gör att den alltid kommer att sticka ut lite ur din bokhylla. Författaren Klaus Rifbjerg har skrivit en inledande text och boken avslutas med fakta om bron. Man får bland annat veta att det gått åt 32000 m3 betong samt att bron bemålats med 260 000 liter färg.

Similar Posts:

• Är allting tillåtet
• Svartvita minnesbilder.
• Imponerande fotografiskt livsverk
• Stolthet och solidaritet i Istanbuls slum
• Stor fotografi i liten förpackning