Bokens titel till trots så spelar Sucksdorff på sin höjd en (föga smickrande) biroll i den här boken. Här skildras nämligen just Toninhos uppväxt i 1960-talets Brasilien, liksom vad som hände i filmens efterdyningar sett ur Toninhos perspektiv. Det är en tragisk historia, sprungen ur en uppväxt i en fattig familj i en favela (kåkstad) i Rio. Chansen att få spela med i Sucksdorffs film föder förhoppningar om ett bättre liv hos såväl Toninho som hos de andra barnen som spelar med i filmen. Men Sucksdorffs alla löften infrias aldrig. Några pengar kommer aldrig barnen till del, möjligen eftersom en mellanhand verkar sno åt sig dem. Det är av den anledningen som Toninhos mamma – hårt pressad av fattigdom – inte ser någon annan möjlighet än att skicka iväg sonen till Sverige, när möjligheten att han ska få bo hos en svensk fosterfamilj realiseras. Med separationen från sin biologiska familj följer också en sorg och saknad, något som följer Toninho ända in i vuxenlivet.

Författaren har haft en unik tillgång till information, då hon är dotter till just Toninho, som här har låtit sig intervjuas för boken (även om författaren i en passus mot slutet av boken låter antyda att han kanske inte alltid var så pratsam om sin historia). Boken är huvudsakligen skriven i tredje person; författaren skriver företrädesvis om Toninho (och Paulinho), snarare än att låta dem själva direkt komma till tals. Det gör att boken ibland, paradoxalt nog, kan kännas mer distanserad än den kanske egentligen är. Det är synd för en potentiellt så intressant historia.

Similar Posts:

• Utvandrarna – fast till Brasilien
• Goethe!
• Dagen efter ”En dag”
• Om en mamma, och ett samhälle
• Jorden runt med andan i halsen

I boken De okonventionella möter läsaren individer som inte tillhör den framgångsrika medelklassen som shoppar i märkesaffärerna på Biblioteksgatan i Stockholm. Någon har nyligen blivit hemlös. Någon har varit hemlös fler år än läsaren varit yrkesarbetande.

Fotografen som arbetat på Stadsmissionens Center för hemlösa utvecklade med tiden vänskapsband med människorna hon mötte. Med kameran i sin hand fick hon möjlighet att följa sina vänner till de platser i Stockholm som inte är särskilt vykortslika. I stället för solnedgångshimlar kantade med äldre kåkars tornspiror träder läsaren in i omgivningar med graffitiplank och brofundament i betong. Stegen leder vidare till parkbänkar, presenningen i en skogsdunge eller en offentlig byggnad under rivning.

Fotografierna är konstnärligt arrangerade, nästan som i gamla tiders fotoateljéer, då fotografiet komponerades med hjälp av kulisser och lånekläder av elegant snitt. Människorna på porträtten är självständiga subjekt som samarbetat med fotografen. Ett gemensamt drag i hela porträttsamlingen är den poserande hållningen. Här vill alla ge form åt sin livshållning och använda sina egna kreativa idéer. Fotografens insatser syns främst i bildframställningens tekniska kvaliteter. Hon trampar inte vidare i en socialrealistisk dokumentärfotografisk tradition där det realistiska uttrycket förstärkts med rörelseoskärpa eller hög kornighet.

Svartvit fotografikonst är en egen genre som ger många friheter och i vissa fall begränsningar. Många porträtt har arrangerats i nattmörker med ett ljus från sidan. Det är noggrant utfört och går att jämföra med hur Rembrandt eller Caravaggio en gång avbildade skuggornas effekter i sina förutbestämda scener.

De medverkande har bidragit med texter som återges med enkel typografi vid sidan av bilderna. Erfarenheterna som delas kretsar förvånansvärt lite kring de materiella bristerna, snarare vill man förmedla att livet är förtätat på grund av hemlösheten. En av dem uttrycker att det är viktigt att gå utanför de vanliga ramarna:

När livet blir för fyrkantigt
Är det dags att göra nåt dumt

Stockholmare är ett utskällt folk. De har gjort trista avtryck när de besökt landsbygden och högljutt kommenterat olika företeelser som de känner att de måste kommentera. De har gjort sig impopulära när de köpt sommarställen på idylliska platser så att lokalbefolkningen fått svårt att bo kvar på grund av stigande fastighetspriser.

Men den som besöker Stockholm och söker sig bortom turiststråken blir snart varse om att här finns individer med helt andra förutsättningar. De hemlösa har sin historia och det känns som om både fotograf, medverkande och förlag funnit ett respektfullt sätt att rikta ett annat ljus på både hemlösheten och stockholmsdrygheten.

Similar Posts:

• Mörker och hopp
• Att låta hjärtat slå i kapp med skogens för en stund
• Bilder av ett svunnet Stockholm
• Att hjälpa här och nu
• Punk, anarki och 1980-tal