Visst finns narrativet där, en berättelse och karaktärer som utvecklas – fördjupas och förändras – över sidorna. Men redan första intrycket av boken tycks säga ”poesi”.

Först är det formatet, rent fysiskt. Det är en både liten och tunn bok. Omslagets färgglada fågel och snirkliga gröna blad verkar också vara inne på det poetiska. Och sedan det gröna minnesbandet, som tycks säga att även om sidorna är små och få och luftiga så kan läsaren behöva pausa.

Det här är inte en bok att skumstressa igenom. Varje ord, varje mening, varje stycke är som avvägt på guldvåg. Även om det här är en roman så har varje formulering utformats med samma omsorg som om det vore poesi.

Allt i den här boken är skört. Karaktärerna och deras relationer. Verkligheten. Jaget. Minnena som huvudpersonen försöker fånga (eller hålla ifrån sig) gestaltas genom bilder som blandar skärpa med konturlöshet.

Jag skriver i den nya skrivboken. Det händer nu. Berättelsen, hur den liksom kränger en aning. Slår sönder kvarten som är kvar innan trädgårdsprogrammet börjar. En kvart kvar att slå sönder. Jag upprepar mig och upprepar mig. Det är så det måste vara. Det räcker så.

Kapitlen, oftast bara två eller tre sidor långa, varvar mellan olika platser och tidplan. I nuet befinner vi oss på ”Psyket”, dåtiden berättar om ”Kärleken” och den där andra platsen, den där ”Huset” finns, det som är ”Hemma”.

På psyket med dess manualer och regler kämpar Grace med att behålla sin värdighet trots alla förbud. Att be om lov för att kunna använda en nackspegel eller en duschslang. Att be om lov för att kunna stryka sin blus. Att stå ut med längtan efter en mänsklig närhet som inte står till buds. När hon är hemma kämpar hon för att ha något att hålla fast vid trots att allt redan rämnat.

Grace slits mellan platserna. När hon är på psyket längtar hon hem, när hon är hemma längtar hon till psyket. Kanske slits hon också mellan dået och nuet. Dået då framtiden kanske kändes självklar, eller i alla fall säker. Och så nuet där det är svårt att förhålla sig till ett då som visade sig inte stämma, som var förskjutet.

Det här är en bok om att inte höra hemma någonstans, inte ens i sin egen livshistoria:

Jag heter Grace och jag behöver vila från mig själv. Är det för mycket begärt? Att få vila från mig själv. Att känna hur tabletterna långsamt verkar, hur de sprider sig, bubblar som ett par Alvedon brus i ett för litet glas; via benen, armarna, bröstkorgen. Hur allting äntligen slappnar av.

Similar Posts:

• Relation över gränserna
• Väl avvägda tolkningar i ”light verse”
• Det går aldrig som man tänkt sig
• Kartriterskan och alla känslorna på en och samma gång
• Låt de tysta få höras

Men detta är en allvarlig bok också. En bok om konsumtionssamhällets krav, ålderdom som längtar efter att leva, relationen mellan mor och dotter, mor och son. Vardagstankar växer till en kritik mot mobiltelefonpratande i bilköer, lediga dagar i shoppingcentrum. Karusellen.

Vissa avsnitt griper tag mer, jag vill veta mer. Jag vill veta mer om den nittioåriga fastern som väntar på en plats på ålderdomshemmet. Som vill träffa människor. Som inte vill äta mat ur hemtjänstens svarta låda, utan tillsammans med andra.

Samtidigt har jag svårt att svepas med. Jag kanske funderar för mycket. På äggskalsfärgade parasoller. Barn som är hemtama på egna hotellrum. Som lägger servetten i knäet. Jag funderar på hur olika det kan vara. Jag funderar på den bildade klassen som besöker moderna museer från skolåldern, där rosévin på terrassen är vardagsmat. Jag kanske funderar för mycket eftersom jag samtidigt har börjat läsa Aftonbladets omdebatterade Fattigbloggen. Och då skaver det lite när jag först tänker att detta är vardagsbetraktelser, och sedan, ja, kanske det, men vems vardag? Jag blir störd av min egen läsning.

Så läser jag vidare, fler avsnitt griper tag, får mig att humma.
Jag läser:

”Mamma, du tror fortfarande att jag är ett barn, jag är inte liten längre!”
Hård smäll i dörren, kylan faller in –

Jag läser:

Jag sorterar halvnoga – böcker ska inte sorteras för strikt – de dör då.

Och jag läser:

Det är lätt att glömma blankstegen.
För att de inte syns.
Det är lätt att glömma människor också, för att de inte syns.

Styrkan med Jorden snurrar bara framåt är vardagstankarna. De som säger mer än vid en första anblick. Och de som leder in på stickspår. Och som inspirerar. von Hofstens raka, samtidigt underfundiga språk lockar till funderingar. Lockar utåt och inåt. Inåt de egna tankarna, utåt hur världen egentligen ser ut. Men inte till köpstaden, utan till skogsdoft, lugn, eftertanke. Dags att leta efter krokusar.

Similar Posts:

• Skört och vackert
• Inget att akta sig för
• Vettiga medelklassvykort om klimathot och hopp
• Den ena måste dö
• Lovande debutant