Vinnaren av Nordiska rådets litteraturpris Merethe Lindström har en självklar plats på årets bokmässa som har den nordiska litteraturen som tema. Hon har fått äran att inviga mässan på torsdagsförmiddagen. Men redan på torsdagseftermiddagen kan du lyssna på henne under ett längre seminarium om sin prisbelönade roman Dager i stillhetens historie. 14.00-14.45 pratar hon tillsammans med Gaute Heivoll som fick förra årets Bragepris för debuten Innan jag brinner om minne och glömska.

Ett av de seminarier som jag ser fram mest emot är det som äger rum 15.00-15.45 på torsdagen med rubriken Bilderbokens poetik – kan den formuleras?. Medverkar gör Ulla Rhedin, bilderboksforskare och kritiker, norska författaren Gro Dahle, illustratören Gunna Grähs och den danske författaren Ole Dalgaard. De kommer att prata utifrån frågeställningen: Vad är det unika med bilderboken som konstnärligt medium?

Det är mycket norskt på torsdagseftermiddagen, är man inte intresserad av bilderböcker finns det istället möjlighet att lyssna på norsk författarstafett. Annina Rabe träffar författarna Merethe Lindström, Gaute Heivoll, Harald Rosenløw Eeg och Linn Ullmann i 15 minuter vardera 15.15-16.30 i monter C02:19, alltså även för dig utan seminariekort!

Om du vill fördjupa samtalet med Linn Ullman finns hon även på plats för samtal på fredag förmiddag 11.00-12.00 på Internationella Torgets Scen. Det utlovas familjehemligheter, lögner, sårbarhet och sorg.

På fredag eftermiddag får vi svar på frågor om nordiska språk under rubriken: Vad heter hockeyfrilla på norska och andra viktiga frågor. 15.00-15.50 i monter C04:20.

Erlend Loe har skrivit en ny roman med Norges stadsminister Jens Stoltenberg i huvudrollen, hör honom berätta om den i förlagets monter B08:01 16.00-16.15 på fredagen.

Anne B. Ragde berättar om det norska 60-talet utifrån sin roman Jag ska göra dig så lycklig. Det blir ett samtal om skvaller, barnpassning, klädsel och att tjuvkika bakom gardinerna. Lördag 14:00 – 14:45.

Lite senare på lördagen 15.30-15.50 kan vi följa med Anne Holt till hennes deckarvärldar. Hon är en av få som har flera deckarserier igång samtidigt. Samtalet utgår ifrån frågeställningen: Hur väljer hon mellan sina fiktiva hjältar i skapandet av kriminalromanerna?

Full fart med andra ord!

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Isländskt på bokmässan
• Danskt på bokmässan
• Nordiska rådets litteraturpris går till Merethe Lindström!
• Camillas 10 i topp från bokmässan 2012

Det är en bok som är så färgad av det som hände den där dagen på Utøya, och i Oslo. Det är en bok som är skriven innan, men utgiven efter. Jag ska bara dö först målar upp en mer klassisk bild av ett terrordåd än det terrordåd som skedde på Utøya. Såklart. När den första biografin Jag lever pappa, nu kommer kan vi bara, återigen, konstatera att det som hände var något vi aldrig ens skulle kunna ha fantiserat ihop, innan. I Jag ska bara dö först exploderar det en bomb i tunnelbanan. Och även om den inte är riktad mot just unga människor så är det de unga människorna vi får följa.

I tunnelbanan åker Sherpa, Anjo, Bruno, Albert och Ida. De är klasskamrater som av olika anledningar är försenade till en skolutflykt och därför åker med ett tåg efter alla andra. Sherpa bar på en ryggsäck som han skulle leverera till någon han inte vet vem det är, han gör ofta sådana typer av leveranser åt sin bror. Sherpa vet aldrig vad det är i ryggsäckarna, inte den här gången heller, men med tanke på att han precis innan det small fick ordern, via mobilen, att lämna ryggsäcken och springa skulle det kunna… Mer antydningar än så görs inte till vem eller vad eller vilka det är som utför dåden i tunnelbanan eller med vilka motiv. Men precis som det var innan Utøya går de första tankarna till den islamistiska terrorn och så även här.

Anjo har under sin simträning kommit i kontakt med en ung, smal man som sitter intill bassängen och läser i Koranen. Han lär henne läsa på arabiska, berättar för henne om allmaktens natt och ger henne också sin bok på hennes födelsedag. Anjos föräldrar blir bestörta av födelsedagspresenten, ger henne utegångsförbud för att stäva sin rädsla. När Anjo går hem till mannen för att tacka är hans lägenhet övergiven. I Koranen står 2.11, dagens datum, skrivet. Och det räcker som hot.

Med i tunnelbanevagnen finns också stadsministerns son Albert, som är övertygad om att hans mamma ska komma och rädda dem, kanske inte personligen, men ändå. Vattenledningarna i tunneln har brustit, så även de elektriska ledningarna och vatten leder elektricitet och vattnet stiger hela tiden in i vagnen. Men ingen kommer.

Trots att Jag ska bara dö först handlar om terrordåd som ungdomar blir drabbade av, med död och svåra skador som konsekvens är det ingen sorglig bok. Vi får ta del av varje karaktärs innersta hemligheter och svagheter, men jag kommer de ändå inte så nära att jag börjar känna med dem. Deras fasader rämnar aldrig. Visserligen kissar klassens kontrollfreak Ida på sig, men det räcker inte för att skaka om dem i grunden. Kanske är karaktärerna så upptagna med att upprätthålla den där distansen mellan sig att den också sträcker sig till mig som läsare. Själv läser jag vidare och hoppas på att katastrofen ska riva murarna och avståndet, men det blir inte så.

Similar Posts:

• ”Ska bara dö först”
• Ligistkille söker kärlek
• Vecka 15 på dagensbok.com: Påsklov = barn- och ungdomsboksvecka
• Norskt på bokmässan
• Terrordåden i USA – vems är felet?

Anna N skriver idag om Lisa Bjärbos nya ungdomsbok Allt jag säger är sant. Där vi får träffa Alicia som hoppar av gymnasiet, börjar jobba på ett café och flyttar hem till sin mormor. Under veckan kommer vi att lotta ut två exemplar av Allt jag säger är sant med tillhörande anteckningsblock. Läs mer här hur du gör för att delta.

Dessutom blir det norska ungdomsböcker som Ella har läst. I Gyldig fravær av Harald Rosenløw Eeg får vi möta fem tonåringar som hamnar i en tunnelbaneolycka. Romanen väckte stor uppmärksamhet när den kom ut i Norge i höstas eftersom den handlar om ungdomar i ett potentiellt terrordåd och gavs ut så snart efter massakern på Utøya i somras.

Senare i veckan har jag läst ett helt gäng med hästböcker, det blir bland annat fortsättning på serien om Sigge i Äntligen Sigge, fler böcker i serien om Klara och en fristående hästbok i Men ta tag i tyglarna då!

Det kommer även att handla om döden i Lauren Olivers Resten får du ta reda på själv, en roman om hur man skulle leva sin sista dag om man fick möjligheten att leva om den. Klimatförändringar i Mitt klimatkatastrofala liv av Saci Lloyd som utspelar sig i London 2015. Det är extrem hetta och kyla om vartannat, fruktansvärda stormar, översvämningar och torka.

På lördag skriver vår återkommande gäst Charlotte Qvandt om Anna Charlotta Gunnarssons ungdomsroman Utan titel. Charlotte tycker att det är en viktig bok, eftersom den primärt inte handlar om att hångla eller inte hångla. Om att knulla eller inte knulla. Den handlar inte om hästar och inte om att vara utanför. Den handlar om att vara.

Dessutom mycket fler böcker att drömma sig iväg med, böcker att läsa lätt, andra världar att lära känna, vänskap, svartsjuka och förälskelser.

Vi hoppas självklar att du vill följa med oss genom läsningens bästa ålder i veckan!

Similar Posts:

• Ligistkille söker kärlek
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• Distanserat terrordåd
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Veckan på dagensbok.com

Explosionen isolerar dem från resten av världen. Långt nere i underjorden omges den tillknölade tunnelbanevagnen av vatten från brustna ledningar. De fem vet inte vad som har hänt, när de kan få hjälp eller vad som kommer att hända om de alls kommer därifrån. För hur kommer det sig egentligen att just de befinner sig just där, just då?

Bit för bit rullar Harald Rosenløw Eeg upp de fem tonåringarnas historier. Där är Sherpa, som är bra på att springa och göra sig osynlig, och som springer minst sagt juridiskt tveksamma ärenden åt sin dyrkade storebror. Där är den religiöst sökande Anjo, som rusat hemifrån sedan hennes föräldrar gått i taket över upptäckten att hon läser Koranen, och den högpresterande Ida som en gång på en fest skakat av sig tvångstankar och kontrollbehov och gjort något oväntat. Där är Bruno, som varit i tunnelbanan hela natten för att måla en födelsedagstag till Anjo, och Albert, som är son till Norges statsminister och som var den som hade den där festen där hans livvakt spårade ur.

Fem liv som hänger samman som linjerna på en tunnelbanekarta. Att följa hur de möts och skiljer sig åt är spännande, och ett intrikat romanbygge, med två tidsplan och fem olika perspektiv. Därtill lägger Rosenløw Eeg ytterligare en aspekt: den mystiska underjorden och dess invånare.

Vad är det egentligen som händer? Fantasi eller verklighet, liv eller död? Det är ett osäkerhetselement som åtminstone för mig stör. Det osäkrar alltsammans och jag hade hellre fokuserat på det realistiska, på relationerna mellan de fem ungdomarna och deras liv.

När Gyldig fravær kom ut i Norge i höstas väckte den uppmärksamhet inte minst för att den handlar om ungdomar i ett potentiellt terrordåd och gavs ut så snart efter massakern på Utøya i somras. Närheten till den händelsen har också lett till att romanen omarbetats (jag skulle gärna vilja veta exakt hur). Bland annat ändrade man titeln, från ”Skal bare dø først” (som i det bisarra svaret många föräldrar får dagligdags av sina tevespelspelande barn) till Gyldig fravær (”Giltig frånvaro”), en titel som äger giltighet inte bara för att de fem huvudpersonerna resonerar kring giltig och ogiltig frånvaro från skolan, utan också för att romanens tema skulle kunna sägas vara, på flera olika sätt, frånvaron eller närvaron av livet självt.

Jag gillar Rosenløw Eegs språk, hans sätt att hitta drastiska bilder i precis lagom mängd och hans sätt att fånga de olika karaktärernas helt olika referenssystem. Bruno har till exempel ett sätt att scanna av sin omgivning i jakt på användbar information eller hjälpmedel på precis samma sätt som han gör när han spelar tevespel och han hittar sin motivation genom att se sig själv i framtiden berätta om upplevelserna för Skavlan eller någon annan talk show-värd.

Det hade räckt så bra. Fem människor, fem liv, relationerna däremellan och en akut situation som ställer allting på sin spets. Författaren hade verkligen inte behövt göra det krångligare än så.

Similar Posts:

• Distanserat terrordåd
• Vecka 15 på dagensbok.com: Påsklov = barn- och ungdomsboksvecka
• Ligistkille söker kärlek
• Norskt på bokmässan
• Sätt på mig eller se mig åtminstone

-Du får noll poäng, storebror, säger Gustav rättskaffens. Böjer sig ner för att notera min nolla, då tar jag hans pekfinger, böjer det bakåt så det knakar i leden och tårarna formligen sprutar ur ögonen på honom. Han dunkar huvudet i väggen bakom sig och tappar blyertspennan. Och du har sett det i Tom och Jerry-filmer. De gråter tårar i fina bågar, som om de hade vattenslangar i ögonvrårna.
-Du kallar inte mig storebror en gång till, säger jag.

Daggi har blivit utplacerad i ett fosterhem. Han kommer dit fientligt inställd men möts av avväpnande fosterföräldrar som vill att han ska kalla dem Mamma och Pappa och han får en beundrande lillebror Gustav på köpet. Daggi vill absolut inte vara någons storebror och inte ens hans riktiga föräldrar har han kallat för annat än vid förnamn. Mamma ger honom en digital videokamera och norskläraren i nya skolan säger åt honom att göra en film om den sista tiden i skolan, varpå Daggi börjar filma allt han ser.

Författaren talar på ett känsligt sätt med Daggis röst och låter läsaren förstå att Daggi döljer något för oss, och för alla han möter. Det finns en hemlighet som är för stor för att han ska kunna prata om det: orsaken till att han är på fosterhemmet i första hand. Det ger förstås historien ett driv: jag vill veta hur det slutar men jag vill kanske ännu mer veta vad som har hänt innan. Språket är väldigt filmiskt: jag kan tydligt se bilderna och scenerna för mig när jag läser. I och med att Daggi alltid filmar känns det naturligt samtidigt kan jag känna att det filmiska tar lite över handen ibland, och jag kan inte undvika att tänka att det kanske vore bättre att skriva en film direkt istället för att ta omvägen kring en bok (filmrättigheterna till boken har redan sålts).

Men Yatzy är framför allt en historia om en pojke som har fått allting emot sig. I fosterhemmet möter han en värld där knivar och tändstickor inte låses in, och där man får ha hemligheter utan att någon tvingar dem ur en. Hans nya familj litar på honom och visar det men om man, som Daggi, är övertygad om att man är skit är det lättare att leva upp till det än att riskera att göra någon besviken senare.

Den här historien har förstås blivit berättad tusen gånger tidigare: hela sjuttiotalet vimlade av ungdomsböcker om den ostyrige ligisten som egentligen är en snäll kille bara han får lite kärlek och respekt av någon lämplig fritidsledare eller annan vuxen. Det är svårt att inte låta klyschig när jag skriver om den eftersom hela konceptet är så klassiskt. Men att historien inte är ny betyder förstås inte att den inte kan berättas igen. Och trots att temat är välbekant känns inte boken gammal. Kanske för att problemen alltid är aktuella: det finns alltid barn som hamnar vid sidan om, det finns alltid outsiders som försöker hitta ett sätt att höra till. Och deras historia behöver alltid berättas, om och om igen.

Similar Posts:

• ”Ska bara dö först”
• Distanserat terrordåd
• Norskt på bokmässan
• Vecka 15 på dagensbok.com: Påsklov = barn- och ungdomsboksvecka
• En bror att använda som vapen