Erling Matz och Hans Hammarskiöld "Avkrokar"

Johan Wirdelöv — Sat, 19 Dec 2009 23:00:38 +0000

Det är ett enkelt recept: leta upp ett gäng platser i landet som utmärker sig, antingen genom hur de ser ut eller vilka berättelser de bär bakom sig. Fota dem och skriv om dem. Kallar man dessutom boken för Avkrokar och låter den ingå i förlaget Arenas ”guide- och inspirationsserie” (?), i vilken ”de genuina miljöerna står i fokus” (??), heter man förmodligen Erling Matz och Hans Hammarskiöld.

Vad som är en avkrok och vad som förenar avkrokar är svårt att säga. Jag tolkar det som att man i arbetet med boken tänkt att det är ganska löst begrepp – så pass löst att man med ordet som titel kan sammanställa en spretig mängd anekdoter, historiska fakta, biografiska detaljer och spökhistorier och sälja det som bok.

Innehållet som kopplas till platserna är av växlande intresse. Här berättas till exempel att ett skepp med över hundra stackare som landsförvisats enligt 1734 års missgärningslag seglat kusterna runt och knappt fått gå i land för att hämta vatten. Eller att Emanuel Svensson på Hansagård mellan 1882 och 1922 helt ensam byggde ett stentorn för att kunna se havet från sin gård. Eller att man en gång på 80-talet i Torsby bärgade en bil som legat på sjöbotten i femtio år. 1603 var det femton säljägare från Fårö som drev runt på ett isflak i två veckor men överlevde. Wilhelmina Wahlgren (1849 – 1926) stod vid tolv års ålder tomhänt och främmande på Stockholms tågstation och kom senare att styra ett mindre hotellimperium. Och Sveriges mittpunkt utmättes första gången i samband med en tävling i nummer 7/1947 av tidningen ALLT.

Avkrokar rymmer en och annan gripande livshistoria och kan punktvis föranleda viss häpnad. Men längre än så når man inte, varken genom Matz text eller Hammarskiölds foto. Det stannar vid en harmlös katalog för mysblädder. För recensionens skull hade jag velat få till att boken har något att säga om samtid eller dåtid eller någon tidlös mänsklig frågeställning etcetera etcetera men det går ju inte alls. Dessutom infinner sig ett anslag av presentbokighet genom den rätt torftiga copywritersvenska den är skriven på.

Men så är det också den slags bok om vilken man kan tänka: jamen högre ambition än såhär hade man helt enkelt inte. Boken är vad den är och så är det med det. Okej då, okej då. För den som vill avsätta en stund för att fylla på sitt förråd av allmän kuriosakunskap, okej då – det här är boken.

Hans Hammarskiöld "Foto Hammarskiöld: Tiden och ljuset"

Tommy Arvidson — Wed, 03 Dec 2008 23:00:00 +0000

Hans Hammarskiöld är en fotografins stålfarfar. I över sextio år har han fångat verkligheten på film och papper. Och han är dag, åttitre år gammal, fortfarande igång med nya utställningar och böcker. Fortfarande arbetar han i mörkrummet.

Han började fotografera redan under fyrtiotalets första år. Tillsammans med några kamrater levererade han omslagsbilder till veckotidningar som Hela världen och Vårt hem. Detta gav pojkarna möjlighet att träffa söta flickor som gick på flickskolorna Nya Elementar och Lyceum på Östermalm. – Vi kunde välja och vraka, och ingen tackade nej till våra lockande erbjudanden om att bli cover girls, säger Hammarskiöld. Efter skoltiden fick han jobb hos en av dåtidens mest framgångsrika fotoateljéer, Ateljé Uggla. Där mötte han Rolf Vinquist, chefsfotograf på ateljén. Vinquist skulle komma att bli den som inspirerade och ledde in Hammarskiöld på en framgångsrik karriär som pågår än idag.

När Hammarskiöld, Sven Didrik Bellander och Rune Hassner 1949 tar initiativet till fotoutställningen "Unga fotografer" skrivs ett nytt kapitel i den svenska fotohistorien. Bilderna som de elva unga fotograferna visade var av ett helt annat slag än de romantiska stämningsmättade bilder som tidigare hade varit dominerande inom den seriösa fotokonsten. Nio år senare startar några av "de unga" gruppen Tio fotografer, en sammanslutning som ofta beskrivits som en svensk motsvarighet till den legendariska bildgruppen Magnum.

Redan 1952 tog Hammarskiöld den bild han kanske blivit mest känd för. Den hoppande hästen, fotograferad perfekt mitt i språnget i ett, får man förmoda, inte alltför ljust ridhus i Stockholm. Hans porträtt på kulturpersonligheter är rikligt representerade i denna bok. Carl Sandburg, Bror Hjort, Per Wästberg, Ingmar Bergman, Rudolf Nurejev och många andra är avporträtterade. Det sägs att yrkesfotografer aldrig fotograferar på fritiden. Hans Hammarskiöld är i så fall ett undantag, hans barnbilder är närgångna och poetiska utan att bli gulliga. På 80-talet var han en av pionjärerna när det gällde att fotografera och konstruera bildspel. Bildspel på den tiden var inte något litet bildcollage som visas i datorn. På Asea i Västerås byggde man upp en hel biograf där bilder visades genom 36 karusellprojektorer på en duk som var tolv gånger fyra meter. Cirka 3000 bilder visades med vackra övertoningar till klassisk musik. Bildspelet bestod mest av naturbilder och delar av det byttes kontinuerligt ut.

Det känns sorgligt att säga det, men trycket i denna vackra bok är inte helt optimalt. Lite för grått och lite digitalt grötigt. Jag jämförde den med den 1979 utgivna "Hans Hammarskiöld", Aktuell fotolitteratur/Fyra förläggare AB. Bilderna i den gamla boken har en mycket vackrare kornstruktur. Även färgbilderna är bättre återgivna. Så för den verkliga älskaren av Hammarskiölds bilder kan jag rekommendera den äldre boken. Den innehåller visserligen färre bilder, men en minst lika intressant text, skriven av fotografen och fotoexperten Rune Jonsson. Kurt Mälarstedts text i "Tiden och ljuset" är informativ och journalistiskt rapp men också en aning insmickrande. Boken ger en intressant inblick i ett framgångsrikt fotografliv under den analoga tidsåldern. Och bokens sista bild, en fantastiskt vacker blombild är fotograferad 2008.

dagensbok.com » Hans Hammarskiöld

Erling Matz och Hans Hammarskiöld "Avkrokar"

Similar Posts:

Hans Hammarskiöld "Foto Hammarskiöld: Tiden och ljuset"

Similar Posts: