Inte minst globalt sett lever kvinnor naturligtvis fortfarande i underläge. Det går framåt, inte på alla fronter och inte överallt, men ändå. Vad det i sin tur skulle ha att göra med ”mannens undergång” är förstås oklart och idiotiskt – varför ska vi hålla på och odla den här bilden av ”könskrig”? – vilket förmodligen är skälet till att Hanna Rosin både inleder och avslutar sin bok med att be om ursäkt just för titeln. Till sin son och sin man.

Från Rosins snävt amerikanska synvinkel – visst, hon gör en snabb och ytlig utflykt till Sydkorea också – kan man väl säga att hennes iakttagelser har en viss bäring. Kvinnor tjänar bättre än kanske någonsin. När det gäller utbildning och betyg har de för länge sedan gått om män. De börjar också närma sig vad gäller traditionellt manliga områden som våldsbrottslighet, missbruk eller att knulla runt. Hurra för kvinnorna. Eller åtminstone, hurra för jämställdheten. Eller?

Extremt förenklat skulle man ju kunna hävda att feminismen (om man ens ska prata om den i bestämd singularform) har två, delvis helt skilda målbilder: om makten fördelas jämnare mellan män och kvinnor så blir världen bättre, eller: om makten fördelas jämnare mellan män och kvinnor så blir världen mer rättvis. Är det samma sak? Ja och nej. Antingen står kvinnor för något radikalt annorlunda, någon sorts mjukare, ”kvinnligare” värden som kan göra världen till en trevligare plats, eller också är män och kvinnor i grunden lika och det är bara inte rättvist att de inte får bestämma lika mycket. Och med ”i grunden lika” menar man förstås normalt på individnivå olika, så alla borde få samma chans att utveckla sin personliga potential.

Var står då Rosin själv? Det är faktiskt märkligt oklart. Ibland verkar hon hävda att kvinnor nog har en medfödd, eller åtminstone inlärd förmåga till simultankapacitet, social lyhördhet och framför allt anpassning, som män kanske inte riktigt har. Till slut tror jag att hon landar i att män också kan anpassa sig, men att de hamnat på efterkälken.

Detta baserar hon på en mängd möten och iakttagelser bland bekanta och främmande. Hon refererar olika studier och debattböcker, men framför allt reser hon runt och träffar människor: studenter, småbarnsföräldrar, karriärkvinnor och arbetslösa hemmamän. Urtypen är just ett par där hon utbildat sig, gjort karriär och tjänar pengarna i familjen, medan han går runt och suktar efter sitt okvalificerade industrijobb på ortens sedan länge nedlagda fabrik.

Det är förstås en realitet för många människor i framför allt västvärlden, där globalisering och ekonomisk kris slagit hårt inte minst mot de manligt kodade industriarbetena. Det förändrar säkerligen människors självbilder och maktrelationer. Susan Faludi, vars metoder inte skiljer sig så vansinnigt från Rosins, men vars resultat ger ett betydligt mer välunderbyggt och seriöst intryck, har ju till exempel skrivit mycket om det.

Rosin förmår sällan riktigt greppa de där stora samhällsförändringarna på det sättet. Det blir för mycket veckotidningar och enskilda personporträtt, för lite ”hårda fakta”. Episodisk evidens är hennes mellannamn, skulle man kunna säga. När hon diskuterar kvinnors förändrade sexuella beteende baserar hon det i stor utsträckning på ”hook up”-kulturen bland studenter på ett par handelshögskolor, till exempel.

Dessutom går hon i en del riktigt klassiska fällor, som att hon alltid, när någon kvinna hon intervjuar säger sig klara sig bra utan man, verkar känna sig tvungen att påpeka att denna faktiskt ser bra ut. Så att läsaren liksom ska fatta att hon inte är en sådan där som kallar sig feminist bara för att hon är för ful för att landa sig en karl. Antar jag.

Det finns definitivt saker man gärna diskuterar vidare ur Mannens undergång. Men när det gäller genusfrågor har vi så många betydligt skarpare svenska författare att jag ärligt talat inte ser någon större vits med att importera amerikanska debattböcker om de inte håller högre klass än så här.

Similar Posts:

• Girls rule the school
• ”Vi är i krig nu, lilla gumman”
• Kvinnors längtan
• Kärlek, moral och kommunala bordeller
• Manlighetens kris

För ett tag sen läste jag Lena Anderssons omtalade bok Egenmäktigt förfarande – en kärlekshistoria, som igår också vann Augustpriset i klassen skönlitteratur för vuxna. Läs den. Det är visserligen en gravt olycklig kärlekshistoria den porträtterar, men aldrig har jag väl sett något så uttjatat beskrivas på ett så nyskapande sätt. Och så exakt! När Esther i boken på nyss nämnda sätt ständigt pratar om föremålet för sin förälskelse, Hugo Rask, flinar vännen förtjust och undrar om hon är kär. ”Vi har fått en djup kontakt och ska bli vänner”, säger Esther då.

Vännen log roat. Men Esther trodde på det hon sa. Hon insåg inte att hon passerat en gräns. Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.

Anna C har recenserar den här.

Övriga vinnare var i barn-och-ungdomsklassen Ellen Karlsson och Eva Lindström för boken Snöret, fågeln och jag. Och i facklitteraturklassen fick Bea Uusma pris för sin bok Expeditionen. En kärlekshistoria. Recensioner på dem kommer inom kort här på dagensbok!

Igår skrev Ella om Åke Perssons bok Berömda sista ord, som hon inte finner så värst nyskapande.

Idag skriver Tommy om en av höstens mest omtalade böcker, Åsne Seierstads En av oss, om Anders Behring Breivik. Han har gett den tio av tio.

Till imorgon har Björn recenserat Donna Tartts nya roman Steglitsan, som han kallar ”en klart mycket bättre efterföljare till kultklassikern Den hemliga historien, och nästan värd att vänta 20 år på”. Tyvärr är han mindre nöjd med översättningen.

På torsdag skriver Ella om amerikanska Hanna Rosins Mannens undergång, som är en debattbok om att kvinnorna håller på att ta över medan de ”oflexibla männen” hamnar på efterkälken. Den har blivit hårt hypad i hemlandet, men Ella tycker att den är ”vare sig särskilt välskriven eller väl underbyggd, tyvärr”.

På fredag skriver Christina om Maria Svealands Systrar och bröder, en spännande och melankolisk roman som skildrar hur tre barn bearbetar/påverkas av sin trasiga arbetarklassbarndom med alkoholiserad pappa. Christina hälsar att hon kommer att ge ganska bra betyg med minus för berättarteknik men plus för gripande historia.

På söndag skriver Håkan om Henrik Wallgrens roman Mannen under bron. Det är en modern Thoreau-historia, tycker Håkan. ”Verkligen bra.”

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek
• En debutroman driven av makalös berättarkonst
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Årets sista dagar fylls av topplistor, religion och tårar.
• En stilla förtrollning