Det är inte en roman som stryker medhårs, utan tvärtom kräver uppmärksamhet och tålamod. Läsaren får ytterst lite serverat och förklarat men det är bara att följa med och se om och när det kommer att klarna. Rörelsen i tiden är också bitvis oklar – rör det sig om år, veckor, dagar?

Det är några år framåt i tiden, som nu men ändå inte riktigt. Världen har blivit ännu hårdare och kallare, med beväpnade gränskontrollanter och olika krav på medborgarna. Högsta militär beredskap mot hoten inifrån och utifrån och en ännu tydligare polarisering.

Det är välbekant och främmande, nutid och ålderdomligt samtidigt. Mobiltelefonerna med sitt ständiga videoflöde å ena sidan och den självförsörjande fårbonden å den andra. Tekniken och naturen, staden och landet.

De olika delarna i sig är inte på något sätt unika men kombinationen av dem leder mina förväntningar till ett undantagstillstånd. Jag vet inte vad som kommer att hända. Jag kan faktiskt inte ens föreställa mig vad som kan komma att hända och jag konstaterar att oavsett om jag kommer att tycka illa om slutet är det en läsupplevelse jag kommer att bära med mig.

De små glimtar från det förflutna som dyker upp leder både till klarhet och fler frågor. Det jag själv fyllt i luckorna med visar sig inte stämma. Små saker gör mig förvånad och jag påminns om en del av mina egna fördomar.

Ibland är det som skildras väldigt obehagligt; även minnen som avväpnats med tiden och nämns som i förbigående gör ont att läsa om. Den här världen, som bara tycks bli värre och värre. Utanförskapet. Men också de som hjälper – och de som älskar.

Similar Posts:

• ”Jag förstår inte riktigt varför alla låtsas som ingenting”
• Vad händer med den förälskade hjärnan?
• Hur man får pacifister intresserade av krig
• Krig och flykt
• Hur är det med er?

En genomsnittlig förälskelse varar i 18 månader.

Andra varar ända in i döden.

Så står det på baksidan av Hanna-Linnea Rengfors roman Candy. Ett lockbete som snärjer vilken läsare som helst. Vem vill inte veta vad det är för förälskelse som pågår så länge? Och framför allt: vad är det för människor som hamnar där?

Redan på omslaget ställer den här boken alltså frågor. Ordet förälskelse och den omgärdande meningen implicerar att det rör sig om något annat än lågmäld kärlek. Något abnormt. Ett undantag. Jag läser på Psykologiguiden.se: ”I förälskelsen luckras gränserna mellan det egna jaget och den andre upp. Man blir mottaglig för en annan människas väsen, ofta rent av uppslukad.”

Det visar sig efter ett tag att även bokens berättarjag Janni har sökt svar om förälskelsen i artiklar. Men det är inte bara förälskelse den här romanen kretsar kring. Det handlar också om att föda ett barn men aldrig riktigt bli förälder. Om att vilja bli sedd, om ensamhet och om att vänta. Kanske också om hämnd.

Förutom Janni finns här ett slags andra huvudperson i hunden Candy, vars persona på många sätt speglas i Janni. Svår, orolig och med ett komplext förhållande till sina barn. Janni bor med Aylin, Marco och Emil. Tillsammans har de barnen Ella och Simone. Ella är Jannis biologiska barn, men vem den biologiska pappan är framgår först senare i boken.

Livet är relativt stabilt när journalisten Gina en dag dyker upp och vill intervjua Janni för en biografi hon håller på att skriva. Intervjun rör upp det mesta i Jannis liv och långsamt vecklas historien om Sasha ut. Förälskelsen.

De träffas på en föreläsning på Carolina Rediviva i Uppsala. Janni faller och jag kastas tillbaka till en tid där sekunder, gester och intron till poplåtar betydde allt. Ett hypertillstånd, ständigt balanserande högst upp på rampen. Jag minns att det kändes som att det skulle pågå för alltid. Hanna-Linnea Rengfors skildrar i större delen av romanen allt detta med relativt enkla medel, utan att avslöja några inre skeenden hos Janni. Och hon gör det väldigt bra. I en av bokens finaste scener biter Sasha av en flisa av sin tand mot ett cigarettpaket. Janni behåller tandflisan och trycker den mot sin handflata. Flisar åker in i huden. Och stannar där.

Janni hamnar väldigt nära mig som läsare trots att jag aldrig får veta vad hon tänker. Hennes person blir i stället synlig genom handlingar. Sasha är däremot ingen person. Han är en typ, varken mer eller mindre. Snubben med gitarr från alla utbildningar och folkhögskolekurser jag någonsin gått på. Han är ständigt på väg och förblir konturlös och frånvarande, även när Janni och Sasha är fysiskt nära varandra. Det är helt rimligt med tanke på att han hela tiden skrivs fram genom Janni. Möjligen är det också författarens sätt att säga att Sasha egentligen inte är så viktig. Kanske borde vi rikta blicken någon annanstans.

Hanna-Linnea Rengfors debuterade förra året med diktsamlingen Närhetsprincipen. När jag läste den upplevd jag en sällsynt närvaro i texten, något som gör den väldigt svår att bortse från. Där fanns också en växling mellan det nära livet och det större, mer strukturella som satte dikten i en ständig rörelse. Både närvaron och perspektivskiftningarna återfinns i Candy, om än inte alltid på samma sätt. Här framträder både närvaron och perspektiven i stället i form av tonsäker dialog, men också genom Jannis vaksamma blick och röst. En röst som rör sig längre och längre inåt och mot slutet framkallar ett slags tunnelseende hos mig med olika minnesfragment och poetiskt laddade rader som ibland står helt ensamma på sidorna.

Candy lämnar mig med ungefär lika många frågor som innan läsningen. Rengfors skriver: ”En förälskelse varar mellan tre till arton månader, stod det. Längre än så klarar inte hjärnan att producera de nödvändiga hormonerna.” Så vad händer med hjärnan efter de månaderna? Vad händer med människan om hon inte kan gå vidare? Jag har inga svar, men trivs rätt bra i ovissheten.

Similar Posts:

• Undantagstillstånd
• Jägerfeld gör det igen
• Oväntad vänskap
• Intensivt och lyriskt om förälskelse
• För dom som älskat