Det är utan tvekan en kulturhistorisk gärning att publicera de här gamla fotona 40 år efter att de togs. Här figurerar nämligen en annan del av punkrörelsen än de band och artister som ofta brukar uppmärksammas, några andra än de som senare kom att bli kända inom den svenska punken. Här har vi istället en bunt mer eller mindre anonyma tonåriga 70-talspunkare – den yngsta bara 13 år gammal, och den äldsta den då 22 år gamla Lena Endre. Alla visar de prov på hur kulturen såg ut innan den blev allt för standardiserad och – paradoxalt nog – stereotyp. Det är också roligt att fotona publiceras i ett så stort format, och att de verkligen ges det utrymme som de förtjänar.

Fotografen har, med hjälp av journalisten Håkan Lahger, lyckats spåra ett antal av människorna som är med på bilderna, och intervjuat dem om punken och om hur livet sen blev. Tråkigt nog så känns intervjuerna aldrig särskilt levande. Det är som om Lahger använt sig av ett gäng standardfrågor, och känner ett behov av att redovisa svaren på dem, även om det snabbt blir repetitivt. Det gör att man snart känner igen flera teman: raggarna, banden, uteställena… jaså, ännu en person som hade varit i London och tagit intryck av punken där? För att inte tala om att Lahger verkar ha vissa egna käpphästar – som exempelvis frågan om huruvida ”punken är död”, som flera av de intervjuade tydligen har tvingats svara på. Det känns nästan lite fånigt eftersom bilderna ju handlar om en tid när punken precis hade fötts, och skulle bli riktigt stor först långt efter att alla de intervjuade förefaller ha upphört att själva kalla sig punkare. Efterordet av creative directorn Claes Britton känns också som en ganska malplacerad, nästan lite dryg och smått föraktfull betraktelse över punkens öde. Riktigt levande och intressanta blir texterna därför bara när två av de gamla punkarna skriver egna texter själva, istället för att bli intervjuade.

Synd på så rara ärtor, för fotona – för att inte säga punken – förtjänar bättre.

Similar Posts:

• När punken levde och frodades
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Punkjävlar snackar punk
• Punk, anarki och 1980-tal
• Musikvecka: Fullt ös medvetslös

Progressivt eller reaktionärt. Retoriken blir lätt lite överspänd, men frågorna som ställs är inte desto mindre grundläggande och ständigt aktuella. Vad är kultur egentligen bra för? Och för vem?

1962 hade en undersökning av teaterpubliken i Malmö gjorts som visade på hur den statligt subventionerade kulturen nådde ut bara till en liten, bättre bemedlad och storstadscentrerad del av befolkningen. Det blev en av gnistorna som tände många unga kulturarbetare. Fler måste ha rätt till kulturen, och särskilt då den som subventionerades med skattemedel. Men hur skulle man nå dem? Med vad?

Demokratiambitionen återfinns på flera plan. Dels skulle alla vara med och skapa och delta och diskutera. Konsten skulle ut på platser – arbetsplatser, skolor, sjukhus, fängelser – där människor fanns, och man skulle lyssna till och gestalta också dessa människors tillvaro och problem. Dessutom sökte kulturarbetarna själva omforma sin egen arbetssituation i mer demokratisk riktning. I synnerhet de fria teatergrupperna sökte leva efter deviser om lika lön och direktdemokratiska arbetsformer. Mest kända är säkerligen den grupp skådespelare som bildade Fria Proteatern sedan de fått sparken från Dramaten när de mot institutionens instruktioner rest till Norrbotten och spelat NJA-pjäsen för strejkande arbetare.

I Kulturfolk eller folkkultur? 1968, kulturarbetarna och demokratin undersöker historikern Johan Bergman 1960- och 70-talens kulturdebatt med fokus på tre olika kulturorganisationer: Teatercentrum, som organiserade fria teatergrupper; Musikcentrum, som organiserade musiker; och Textilgruppen, en mindre sammanslutning av textilkonstnärer. Dessutom diskuterar han en politisk gruppering, Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna/ Sveriges kommunistiska parti, som väl närmast är ökända för att på olika sätt vilja lägga sig i de olika 68-rörelsernas verksamheter.

Nu var det inte fullt så enkelt, menar Bergman, och kritiserar (eller ”problematiserar”, han är ju trots allt akademiker) bland andra musikjournalisten Håkan Lahgers bild av politiken som något som pådyvlades musikrörelsen utifrån. Snarare var kulturarbetare och politiskt aktiva ofta samma personer och ibland gick dessa olika intressen att sammanfoga. Ibland kom de på kollisionskurs.

För samtidigt som alla skulle vara delaktiga i kulturen ville ju kulturarbetarna som alla andra kunna leva på sitt arbete. Samtidigt som man ville nå ut med sin konst så behövde man ju på något sätt få in pengar. Den problematiken känns igen även i nuvarande kulturdebatt, exempelvis i antologin Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor. Vad är det för kultur vi ska ha? Vilka krafter ska bestämma? 68:orna hade en hel del svar på det, men de ställde minst lika många frågor. Och om svaren kunde bli en smula tidsbundna så kan vi nog ändå inte låta bli att leva med frågorna.

Similar Posts:

• Radikalisering att dra lärdom av
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Dagen efter 1968
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”

Mänsklig verksamhet följer dock sällan fyrkantiga tidsindelningar – och så får vi begrepp som Eric Hobsbawms ”det långa 1800-talet” (från franska revolutionen 1789 till första världskriget 1914) och ”det korta 1900-talet” (från 1914 till Sovjetunionens fall 1991). På samma sätt tycks en rad historiker och skribenter mer eller mindre överens om att det finns något som heter ”1968″ (eller ”60-talet” eller ”70-talet”) och som sträcker sig över ungefär andra hälften av 1960-talet och första hälften av 1970-talet. En exotisk period att se tillbaka på med skräckblandad förtjusning, förakt eller dyrkan.

Jag har alltid varit svag för den där perioden. Jag älskar helt enkelt estetiken, jag älskar färgerna, klädsnitten, musiken. Och framför allt älskar jag glöden och framtidstron, den här känslan av att det gick att förändra världen som känns milsvitt långt ifrån min egen uppväxt på 1990-talet. Den tidsperioden finns skildrad i böcker som Gustav Fridolins Blåsta! och Gellert Tamas Lasermannen, och den ägnades för mitt vidkommande till stor del åt att sukta efter 1968. Det senaste decenniet har fina skildringar som Gunilla Thorgrens, Håkan Lahgers, Kjell Östbergs och Salka Hallström Bornolds nyanserat bilden, men knappast dövat intresset.

Såhär inleder Per Wirtén sitt förord till antologin Vi som inte var med. En orättvis betraktelse över sextiotalet:

Nästan allra sist i Göran Palms bok En orättvis betraktelse från 1966 kan man läsa följande för boken typiska mening: ”Vi lever inte i en ond värld. Vi lever på sin höjd i en ond världsdel.”
Det är en mening som inkapslar det bästa i sextiotalets radikala samhällsdebatt. Kanske är det just såna meningar som gör att jag skriver det här. Man vände på det allmänt omfattade, man vände ut och in på en världsbild runt vilken det rådde konsensus. Plötsligt fick ljuset falla på de mörkaste delarna, de som utelämnats ur den tidigare berättelsen om samhället, historien och världen.

Men är det verkligen så att det vi förknippar med det radikala sextio- och sjuttiotalet tog slut med den borgerliga valsegern 1976? Att alla de där idealen svävar i något nostalgiskt moln någonstans, fjärran från vår egen tid? Jag tror ändå inte det.

När jag börjar skriva på det här sitter jag någonstans i skogen i södra Närke, omgiven av en brokig skara människor med det gemensamt att de reagerat på människans kortsiktiga, antagonistiska och ohållbara framfart i naturen.

En bit ifrån mig sitter en skäggig och piercad ung man i kilt och broderar. Det blir en hel radda med Super Mario-svampar. Framför sitter en kvinna och täljer på en gammal rot. Någon tar en öl, någon har med sig portvin och någon ”tror inte på stimulantia” och dricker inte ens kaffe. Alla lyssnar vi uppmärksamt på diskussionen som leds av ekofilosofen Pia Skoglund från Karlstads universitet.

Det är en vecka i en ekologisk tältby, en festival med föreläsningar, exekutioner, spelningar och teater. Det är några mil hemifrån mig och alltsammans går på några hundralappar, vilket är ungefär vad min semesterbudget sträcker sig till.

Större delen av sommaren har jag läst just på temat 1968 och på Skogsfestivalen kommer jag hela tiden på mig själv med att le åt alla små glimtar av det där jag romantiserat och längtat efter. Hade jag haft århundradets semesterbudget skulle jag ändå inte kunna komma på någonstans jag hellre skulle vara.

För det handlar om det där som Per Wirtén skriver om, om att tänka utanför de ramar som massmedia och den allmänna debatten erbjuder. Det Pia Skoglund kallar vårt förståelserum, våra grundantaganden om världen och våra möjligheter i den. Om att få syn på att det vi gör nu kanske inte är det enda eller bästa alternativet.

Jag åker hem med känslan att mycket av det jag förknippar med 1968 faktiskt lever kvar ibland oss. Det får kanske inte lika mycket uppmärksamhet som då, men allvarligt talat: vad skokartongen med ”1968″ på rymmer är en ganska liten del av den mångfald som varje mänsklig verksamhetsperiod egentligen är.

Mycket av det som frodades då har också utvecklats, nyanserats och växt in i det allmänna medvetandet. Miljö- och klimatfrågorna är ett exempel. Ett annat är ifrågasättandet av könsroller och heteronormativitet – frågor som kanske ”slog igenom” då, men där vi nog tusan på många sätt har kommit längre idag.

Så jag tror inte alls att det är över. Jag tror fortfarande att allt egentligen är möjligt.

Similar Posts:

• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Det tjänar till; det måste
• Ett nytt sätt att leva?
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• En kärleksförklaring. Om utbildning

Proggen skildrar hur olika människor och tendenser inom svensk musik- och kulturvärld under några år på 60- och 70-talen kunde samsas under musikrörelsens tak och beteckningen progg. Progg som i progressiv musik, men minst lika mycket som i progressiva idéer och organisationsformer. Håkan Lahger beskriver en kreativ brytpunkt mellan amatörism och professionalism, direktdemokrati och elitism, frihet och dogmer, där allting var möjligt och ingenting oproblematiskt.

Lahger skriver en sorts outtalad mikrohistoria där fenomenet progg fungerar som prisma för en hel tidsanda. Det myckna anekdotsamlandet blir ibland på gränsen till kitschigt, men det är klart underhållande och faktiskt också illustrativt och tankeväckande. En tids mentalitet, på en gång nära och långt ifrån vår egen, beskrivs genom enskilda händelser och konkreta berättelser.

Proggen är en intervjubok där olika framträdande deltagare får ge sin syn på rörelsen, inte minst författaren själv. Skildringen är personlig, men på ett tydligt och uppriktigt sätt, och de olika utsagorna ställs emot varandra och diskuteras, inte som absoluta sanningar, men som just olika upplevelser. Fokus ligger på ett antal band och inte minst skivbolag. Varje kapitel har sitt tema, vilket inte ger någon vidare kronologisk känsla, men å andra sidan gör det möjligt för den mindre proggorienterade läsaren att hänga med bland bandnamn, bolag, skivor och låtar. Lahgers prosa är journalistisk, lättsmält och personlig och han gör gärna små minirecensioner av de skivor han nämner. Därför fungerar boken också utmärkt som guide för den som är nyfiken på tidens musik.

Som musikjournalist är Lahger framför allt intresserad av kulturhistoriska linjer och paralleller, medan jag kan sakna ett mer idé- och allmänhistoriskt sammanhang. I Lahgers skildring är politik främst det som smyger sig in och förstör i form av sekteristiska små vänsterpartier, ”politruckerna”, ”dessa blodiglar som hade infiltrerat musikrörelsen [...] och likt senkomna inkvisitionspatruller tvingade dem att legitimera sin verksamhet”, och det är dessas verksamhet som, enligt Lahger, leder fram till musikrörelsens död. Men politik är också de mer vardagliga försöken att omsätta teori i praktik, något som inte alltid är det lättaste.

Arbetsrotation och likalönprincip såg vi som viktiga demokratifrågor. Alla jobb på en arbetsplats är inte lika roliga – alltså bytte vi jobb med varandra en gång om året ungefär. Att alla människor inte föds till kreditbevakare upptäckte vi när musikern Per ”Cussion” Tjernberg roterat sig fram till den befattningen.

Men trots att vissa tafatta försök att leva som man lär kan locka till skratt, är det svårt att inte också uppskatta rörelsens försök att skapa alternativ. Musikrörelsen må vara ett ganska typiskt barn av sin tid, men det den ifrågasatte är minst lika aktuellt i dag. Eller som Mikael Wiehe ironiskt svarar på frågan om det inte är lite larvigt att fortfarande sjunga samma sånger: ”Det är jättelöjligt att sjunga om arbetslöshet, orättvisor och sånt för det finns ju inte i dag. Att sjunga om diktaturer som torterar folk är också fånigt för allt sånt är borta numer.”

68-rörelsens historia är något som håller på att skrivas. De senaste åren har gett flera litterära exempel på det, och Håkan Lahgers bok är ett. Och även om det innebär att de romantiska visionerna om tiden onekligen får sig en törn, så är nog ändå den mer nyanserade verkligheten intressantare.

Similar Posts:

• Vad är kulturen bra för?
• Ett nytt sätt att leva?
• Jag tror inte det är över
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• När punken kom till Stockholm

Herr Stenbeck nämns givetvis med jämna mellanrum, detsamma gäller för Hyland. Det blir ganska tröttsamt i längden, man undrar ju om det verkligen inte har funnits (eller finns) andra innovatörer i svensk tv. Men även anekdoter om välkända tv-personligheters succésagor, som t.ex. Kristian Luuk och Leif ”Loket” Olsson, får utrymme i denna lättsmälta granskning av dagens mediasverige – en bransch som Gud nog allra helst skulle vilja glömma.

Därmed inte sagt att man som nyfiken frossare av lite tv-skvaller vill ta avstånd från boken. För en vanlig dödlig person som växt upp med tv:n som sin bästa polare är detta nämligen en glasspinne som man slickar i sig i ett nafs, hur syndigt det än må vara. De tjugotal kapitel som Blåsningen består av är ett stycke mycket roande och delvis intressant nutidshistoria. Precis som historien om boo.com var en gång i tiden.

De två författarna, Håkan Lahger och Love Svensson, kompletterar varandra bra, de fungerar ungefär som radarparet Sundgren och Wiklund i Fyrans Bionytt. Gammal möter ung, liksom. Språket och upplägget i Blåsningen känns aldrig tungt och ansträngt, boken är med andra ord läsvärd även för den som inte har ambitionen att göra en djupare research om hur mediabranschen fungerar. Det är aldrig på tal om grävande journalistik à la Dan Josefsson eller Maria-Pia Boëthius. De olika intervjuoffren (bl.a. Robert Aschberg, Stina Lundberg och Annie Wegelius) ställs på ett ganska harmlöst sätt mot varandra och däremellan kläcker författarna ur sig en och annan kommentar som ger ett svagt, men märkbart, utslag på ironimätaren.

Den stora besvikelsen för mig är just det faktum att författarna inte går hårdare fram i sina intervjuer, det är nästan lite fjäsk över det hela. Men som sagt, jag tror inte heller att ambitionen har varit att göra något scoop. Lahger och Svensson ger läsaren en möjlighet att få en inblick i den här skitbranschen, om än ytligt. Sedan får man söka sig vidare till de riktigt tunga elefanternas alster om man vill fördjupa sig i ämnet.

Sammanfattningsvis: Stort underhållningsvärde men kanske väl snålt med kritiskt innehåll för att helt och hållet falla mig i smaken.

Similar Posts:

• Illusionen är mer effektiv än censur
• Information eller propaganda?
• Hybriskritik
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Övergripande bok om förlag