Innan tv:n blev vanlig i alla hem kunde lokala varietéer och kringresande tivolin skapa ett litet avbrott till vardagen. Ryktet om en föreställning spred sig med annonser på lyktstolpar och anslagstavlor. Ofta med djungeltrummans snabbhet och med repliker som: ”Har du hört att Cirkusen kommer till stan?” Sådant kunde väcka en sällsam lust. Att se en väns ögon glittra och höra hens entusiasm gjorde mig till ett lättfångat byte till skillnad mot hur jag idag distanserar mig framför skärmen när en reklamvinjett fladdrar förbi.

På 1950-talet var Brighton en plats dit familjer och par reste för en vecka eller ett veckoslut när man var ledig. Ute på träpiren fanns ett nöjesfält inklusive en scen där artister uppträdde. Detta är miljön för handlingen i boken Här är vi. Ett sällskap om två män och en kvinna uppträder med sång, humor och trollkonster. Männen lärde känna varandra i militärtjänsten och kvinnan blev rekryterad för att ge mer glamour åt scenuppträdandet. Glamour blir det på riktigt när hon tar på sig paljettbeströdda kläder med fjädrar som vajar när hon går eller gör en piruett.

Berättelsen är i övrigt inte särskilt utsmyckad och återges ur ett allvetande berättarperspektiv. En efterkrigsstämning råder och det vanligaste sättet att resa är med tåg. Mellan de tre personerna flödar både en vänskap och en sexuell attraktion. Dragningskraften mellan personerna anas mellan raderna och tyngdpunkten i skildringen ligger närmast på att beskriva hur stora konsekvenser de små, små ögonblicken kan få.

Exempel på sådana ögonblick är många i Graham Swifts roman. Ett är när en förälder lagts in på sjukhus. Hinner sonen fram för att ta ett sista farväl? Ett annat livsavgörande ögonblick kan vara några ord som vännen säger vid havet när föreställningen är slut. Men också ögonblicken på scenen får betydelse. Det är lätt att leva sig in i den njutning som scenframträdanden kan innebära – särskilt när publiken är i artistens hand.

Jag tycker om romanens lågmälda stil som ändå antyder hur innehållsrikt livet kan bli. En av personerna fylls starkt av ett ögonblick från året 1959 när vännerna jobbade i Brighton. Tankarna flyger som en färgstark båge genom tiden. Gestaltningen rymmer ett resonemang som vrider och vänder på frågan om dåtiden berikar nutiden eller vice versa. När jag slår igen boken och ser titeln på romanen Här är vi inser jag att här finns många fler bottnar än jag anade när startade läsningen.

Similar Posts:

• På andra sidan välfärdssamhället
• Kamouflerade aktiviteter i engelsk efterkrigstid
• En dag att minnas
• Att trassla in sig och agera tvärtemot
• Downton Abbey möter Agatha Christie

Romanen Mödrarnas söndag har till det yttre likheter med tv-serien Downton Abbey som lockade så många tittare. Tidsepoken. En slottsbyggnad. Herrskap och tjänstefolk.

Men författaren Graham Swift har valt bort kollektivet och i stället fokuserat på tjänsteflickan Jane Fairchild. Den dagen då alla hennes arbetskamrater åker hem till sina mammor väljer hon att göra något helt annat.

Dagen är vikt för ett möte med Janes älskare. Han har just rest sig upp ur sängen för att ta fram cigarrettetuiet. Jane ligger kvar och ser på när han tänder två cigarretter och tar emot den ena. Strax måste mannen klä på sig för att infinna sig vid ett annat möte. Ute är en osedvanligt varm dag i mars.

Och romanens huvudperson tänker. Stolthet och livsglädje fyller hennes tankar. Däremot ger hon ingen plats åt det romantiska och hon bygger sig inga luftslott. Jane har för länge sedan registrerat sitt England där hon lever. Det är ett klassamhälle. Punkt.

Den största delen av romanen kretsar kring denna söndag när tjänstefolket har ledigt. Och det är en dag på 1920-talet. Och ja, något händer den där dagen som förhöjer livskänslan. Tragiska händelser har ofta en sådan inverkan – nämligen att pulsen går snabbare och färgerna lyser starkare – för den som klarat sig.

Men författaren har också tillgång till framtiden. Jag inser lite längre fram i romanen att det är tankarna hos den äldre Jane jag läser. På ett omärkligt vis har jag bara följt med utan att stöta på några hinder.

Den äldre Jane har gjort en klassresa. Inte genom att gifta sig med någon smartare, rikare eller ädlare man. Hon har av egen kraft och eget intellekt funnit ett sätt att försörja sig som även medför status. Att läsa detta väcker enorm glädje i mig.

1920-talet är ett decennium som fortfarande märker av den skada som första världskriget medförde. England klarade sig bland segrarna, men detaljer i romanen påminner om de många familjer som förlorade söner. Skyttegravarnas offer är oräkneliga. Romanens huvudperson har både ögon och öron som registrerar det dolda lidandet.

Författaren lyckas få mig att tro att jag träffat Jane Fairchild i verkligheten. Kanske är Jane återfödd i min väninna X? Eller i före detta arbetskamraten Y som nu är 78 år? Så går associationerna i mötet med Mödrarnas söndag. Värme och sensualitet – passa på medan du kan. Jag tror att romanens huvudfigur ville berätta om livet just på det viset.

Och de hade aldrig, under alla sina år av – vad skulle man kalla det? Intimitet? Frihet med varandra? – varit så här nakna.
Låt ditt öga njuta, vågade hon sig på att tänka, likt en insmugglad skönhet. Var hon en skönhet? Hon hade röda knogar och spruckna naglar som alla av hennes sort. Hennes hår måste ha varit ett enda trassel. Det smetade mot pannan. Ändå hade hon känt något av hans överlägsna skamlöshet – som om han var en tjänare som bar fram en cigarrett till henne.

Similar Posts:

• Perfekt sommarläsning för Downton-fans
• De jobbade ihop en sommar
• Downton Abbey möter Agatha Christie
• Drömmen om Utopia
• Om det fina folkets kalla händer