Nino Haratischwili är född i Georgien men lever sedan många år i Tyskland och skriver sina omfångsrika romaner på tyska. Genombrottet kom 2014 med Det åttonde livet (Till Brilka), på svenska 2021 på samma förlag, och där berättar hon om åtta personer ur samma familj i Georgien. Vi får hänga med i Georgiens svindlande historia från år 1900 fram till våra dagar. Det är omöjligt att inte beröras av de liv som levs i Tsarryssland, i Sovjet och i den sönderfallande unionen och efter det i det självständiga Georgien.

Även Bristen på ljus handlar om Georgien, men nu börjar historien på 80-talets slut och tar oss fram till typ idag. Berättaren är Keto och handlingen kretsar kring henne och hennes tre vänner Dina, Nene och Ira. De växer upp i ett vacklande självständigt Georgien där den starkes lag gäller, där krigshandlingar, vapen och heroin bestämmer hur livet ser ut. Keto och hennes vänner försöker navigera mellan dessa parametrar och de har gudeskelov varandra att hålla i när det svajar, för de vuxna är inte mycket att lita på. De flesta vuxna har tappat kompassen och vet inte vart de ska vända sig. De unga har aldrig haft någon, så de tar ut nya vägar allteftersom livet kränger. Det frestar på att leva på det sättet, det kostar kraft och all energi de kan uppbåda.

En del av romanen utspelar sig i nutid där Keto, Nene och Ira ses på en retrospektiv utställning av Dinas fotografier i Bryssel. Det var länge sedan de sågs och de har en hel del ouppklarat mellan sig. Det var komplicerat att växa upp i Tbilisi under 90-talet och man skulle kunna säga att de fyra vännerna valde olika överlevnadsstrategier. Dina var den frihetsälskande kämpen som försökte hålla världens grymheter på avstånd genom att betrakta dem genom en kameralins. Nene fick sin rörelse- och handlingsfrihet begränsad av sin farbror, den allsmäktige gangstern Tapora, men med charm och list skapade hon sig sina egna nischer. Ira var extremt duktig i skolan och bestämde sig för att studera juridik för att hjälpa till med att få hemlandet på fötter. Keto ritade, ritade och ritade men lärde sig att renovera konst istället för att skapa egen. För att göra det hela än mer komplicerat, var Ketos bror Rati och Nenes bror Zotne inte bara konkurrenter i maffiosovärlden, utan båda besinningslöst förälskade i Dina. Keto var kär i Lewan, Nene var kär i Lewans bror Saba och Ira, hon älskade Nene.

Som ni förstår är det ingen enkel historia. Det finns mycket att berätta och Nino Haratischwili gör inget hafsverk utan berättar lugnt och metodiskt. Hon växlar mellan Bryssel och Tbilisi, går tillbaka och fram igen i tiden och tappar aldrig tråden. Och som läsare tappade jag inte heller tråden, men kom på mig själv med att önska att berättelsen skulle vara mindre smärtsam, att historien skulle vara lite snällare mot Keto, Dina och de andra. Men jag tyckte att slutet innehöll hopp – och det är jag oändligt tacksam för!

Similar Posts:

• Östern är en känslig sak
• Det avslutande väderstrecket
• Bara Tanja blev kvar
• Debutantvecka: Tonår och flyktingskap
• Från Sovjet till Putin – tio boktips

Och om det låter som om det här kunde filmats av Sam Peckinpah eller John Ford är det inte konstigt. ”Vilda östern” har berättelser i den här världen kallats ibland. Det låter lite fånigt, som en sovjetisk efterapning av något av det mest hyperamerikanska man kan tänka sig. Och visst gjordes det en gång en del sådana filmer, med John Wayne utbytt till en modig ung rödgardist, indianerna till muslimska banditer och de korrupta godsägarna till kulaker. (En del av dem är i och för sig riktigt bra, leta upp Öknens vita sol t ex.) Men samtidigt är ju historien äldre än så. Den ryska koloniseringen av Ost- och Centralasien pågick under århundraden, och redan Tolstoj skrev den kanske definitiva ryska skildringen av det i Hadji-Murat. Det är en väldigt utdragen process av krig, politik, kulturimperialism och folkflyttningar som pågick fram till 1991 och knappast försvann över en natt efter det. Fråga Sofi Oksanen. Däremot kan ju berättelsen nu skildras ur de erövrades perspektiv också; hur mycket den gamla propagandan än ville framställa dem som vildar var det ju uråldriga riken med mångtusenåriga traditioner som erövrades, och för att sätta ihop den historien, lura ut vem man var då och vem man är nu, krävs författare.

Just därför kan jag, som utomstående, sakna ett lite mer episkt anslag i Spegelriket. Aka Morchiladze är en av det moderna Georgiens mest populära författare, och det är lätt att förstå. Vi kastas rakt in i handlingen – en duell, mitt på huvudgatan, med en ung kvinnas dygd och två mäns stolthet på spel, och sedan rullar det på; två huvudhandlingar som får udda respektive jämna kapitel, två män som försöker leva upp till någon form av plikt och heder i en värld där alla väljer sida, där de smarta redan hängt på ett ”-ov” på efternamnet, där de nya herrarna skiter blankt i att här finns vägar från romartiden, medan våra två antihjältar jagar mot havet och en konfrontation som måste komma och måste bli blodig. Mellan actionscenerna väver Morchiladze in bilder av dåtidens Georgien, som kanske inte är så olikt dagens, sönderslitet av inbördeskrig och maktkamper. Då och då återkommer han till tanken om en gigantisk spegel uppställd mitt i landet, mitt emellan öst och väst, som alla stirrar på och tror sig se de andra, men bara ser sig själva. Här flimrar förbi gamla groll och vänskaper som knappt hinner göra mer än noteras på de 202 småsidorna. Kan vi få mer sådant, 2244?

Men ändå, det här är inte en Great American Russian Georgian Novel, snarare en spaghettiöstern. Då är det blod och tårar som ska fällas på sand, och sedan, när kropparna burits undan, går historien vidare.

Similar Posts:

• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Litterärt besök i Georgien
• En kibbutz i Dalarna
• Släpp upp bromsen, Holm!
• Det är komplicerat