Franska flanörer börjar med Honoré de Balzac och avslutas med Patrick Modiano. Däremellan får Charles Baudelaire, Victor Hugo, Gustave Flaubert, Edmond de Goncourt, Émile Zola, Guy de Maupassant och Georges Simenon sitt utrymme.

Varje författare ges gott om plats i boken och Kåreland beskriver detaljerat tidsandan, familjeförhållanden och miljöerna som påverkat respektive författare i deras verksamma era. Beskrivningarna delas med inlevelse och engagemang och det är en ren fröjd att läsa. Varje författare hade sitt sätt att se Paris och genom Kårelands öga blir beskrivningarna levande och äkta.

För Balzac var, enligt honom själv, flanerandet en vetenskap, ett ögats gastronomi. Han byggde sitt skrivande på att fånga kulturlivet, folket och byggnader och njöt av att insupa atmosfären i staden.

Victor Hugos politiska engagemang (som dock inte var speciellt lyckat) skildras, och ger honom ett djup som jag var ovetande om.

Kårlands djupdykning i Patrick Modiano är så fin. Modiano är nämligen en stor favorit hos mig och Kåreland lyckas med sina ord fånga på pricken vad det är jag älskar så mycket – nämligen tidlösheten, den drömska känslan och att dåtid och nutid knappt kan urskiljas utan flyter ihop till en ibland komplex men fascinerande helhet.

Franska flanörer är inte bara en bok om författarna utan lika mycket en berättelse om hur Paris utvecklades som stad – bland annat de stora skiftningarna som Haussmann gjorde när Paris skulle omskapas under 1800-talet, och som bland annat påverkade Charles Baudelaires skrivande.

Franska flanörer är språkligt en fullträff – Kåreland är ett proffs och bokens upplägg gör den lättläst och spännande. Det är en fantastisk tidsresa läsaren bjuds på i boken. Det enda som stressade mig med Franska flanörer är att det finns så oerhört mycket mer att lägga till på min Att läsa-lista.

Similar Posts:

• Minne och identitet i Modianos Paris
• Minnen från 1960-talets Paris
• Nobelpriset i litteratur 2014
• Ren och skär kunskapsglädje
• En litterär passion

Många böcker nämns vid namn och är kära, nästan religiösa för jag-berättaren. På första sidan nämns boken Le temps des rencontres (Mötenas epok) vars titel kunde vara en undertitel för hela romanen. Från första sida ända till sista fokuseras på olika möten med människor som han gör i ett Paris med noga angivna gator, kaféer, kyrkor, kajplatser och metrostationer. Vitt och brett rör sig personerna i staden; från ruffiga kvarter i Pigalle, Montmartre till dyra adresser vid Champs-Elysées. Tidpunkten för mötena är ofta tidig morgon – som berättaren säger sig föredra – men också sena nätter eller tomma, ödsliga augustieftermiddagar i ett sommartomt Paris.

Förhållandevis många av de tillfälliga mötena handlar om kvinnor. Regelrätta förälskelser är det inte. Personerna kan vara förenade av intressen för vissa böcker eller gemensamma bekanta. Ibland står han i timmar på gatan utanför ett hus eller ringer samtal som går fram. Eller inte.

Speciell är historien om kvinnan som skjuter en man och ringer jag-berättaren strax därpå. Tillsammans tar de in på ett hotell, på andra hotell. Kvinnan undviker att berätta vad som hände innan hon kom att döda mannen. Eller gjorde hon? På skilda håll söker de bland tidningarnas brottsnotiser. Mannens död förblir märkligt ouppklarad men jag-berättaren säger sig ha använt händelsen i flera av sina senare romaner. Kvinnan och jag-berättaren skiljs åt men årtionden senare söker han hennes namn och adress med hjälp av telefonkatalogen. Döm om hans förvåning, eller egentligen hans säkra förvissning, när hans väninna från ett tidigare liv kommer gående mot honom med en resväska som han liksom förra gången tar upp och bär. Men nu är resväskan lätt. Mycket lätt.

Tematiken med planlösa, oändliga vandringar, med för länge sedan (o)uppklarade brott och hemligheter är bekant från tidigare böcker av Modiano. Det är minnen men samtidigt kan det handla om drömmar, fragment av drömmar. Som läsare vet man inte riktigt var man har intrigen, tiden …

Samtidigt är stilen fascinerande, mystisk. Ibland tänker jag på olika Maigretdeckare av Georges Simenon. Portvakter, kaféägare, hotellreceptionister, torgförsäljare, taxichaufförer passerar revy i ett Paris som inte längre finns – vem såg något, vem angav vem? En annan bok jag tänker på där minnen dissekeras är Tomas Tranströmers Minnena ser mig (1993). Tranströmer rör sig i ett Stockholm på 1940-talet men minnena av gator, möten, platser har gemensamma drag med Modianos detaljerade miljöbeskrivningar. Liksom det enkla språket. Gemensamt är också att både Modiano och Tranströmer tillhör den skara av – mest manliga – författare som tilldelats Nobelpriset i litteratur.

Similar Posts:

• Minne och identitet i Modianos Paris
• Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg
• Mörk och drömsk stämning i Paris
• Promenad längs minnenas esplanad
• Tidsresa till Paris

Detta är upptrappningen till deckarhistorien Maigrets jul av Georges Simenon med en hel del förvecklingar under ett par dagar mitt i jultiden i ett femtiotalets Paris. Här skickas telegram, beställs samtal och telefonister förenar vid polishögkvarteret på Quai des Orfèvres. Ute i det gråa och råakalla Paris rör sig Maigrets yngre polisförmågor på skumma hotell vid Bastiljen, förföljer misstänka kring Gard du Nord-stationen och åker med taxichaufförer längs stora stråk som Boulevard Voltaire eller Richard-Lenoir. Många detaljer skildras, både vad gäller miljöerna och människors sätt att vara.

Onekligen är något av läsningens stora behållning just alla miljöbeskrivningar och tidsstämningar. Har man någon gång tillbringat jul- och nyårstiden i ett halvruggigt och grått Paris så är det lätt att leva sig in i handlingen.

Maigret röker sin pipa, dricker sin slånbärslikör och funderar över sina grannar vars familjehistoria blir allt mera bisarr. Lägger ledtråd till ledtråd för att till sist arrangera en fälla och ställa den skyldiga till svars. Utan större åthävor men med en markant auktoritet får Maigret den skyldiga att erkänna.

Nästan lika viktig som kommissarie Maigret är för intrigen är madame Maigret, urtypen för en kvinnofigur som numera mest finns i fiktionen. Hennes stora mission är att passa upp sin make med till exempel frukost på sängen eller skynda ut tidigt för att köpa färska gifflar trots att han ogillar frukost i sängen och aldrig vill ha något annat än två koppar kaffe och en pipa. Madame Maigret sitter undangömd i sovrummet medan han tar emot medarbetare och misstänka för ovanlighetens skull i deras hem – det är ju jul och helg. Däremot kommer hon med sina åsikter om fallet och känner starkt för den tolvåriga moderlösa flickan. I några bisatser vid ett par tillfällen kommer madame Maigrets sorg över barnlösheten fram. Kvinnoporträtten är för övrigt schablonaktiga – antingen handlar det om en yngre, sexuellt aktiv blondin (”snygg kråka” med ”snygga ben”) eller så en äldre, mera moderlig och tantig kvinna som lägger egna behov åt sidan.

Brottshistorien i Maigrets jul är oblodig. På så vis är den här boken på hundra sidor – som kom ut första gången 1951 – nästan en kuriositet bland dagens deckare där våldtagna, skändade och lemlästade (kvinno)kroppar är mera regel än undantag. Fräsch läsning i sin oskyldiga framtoning. Och som sagt: miljöskildringen är väldigt autentisk och ger extra touch åt en liten gåtfull historia i jultid i Paris.

Similar Posts:

• 2 x deckarklassiker
• Minnen från 1960-talets Paris
• Inget för den äckelmagade
• Tidsresa till Paris
• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt

Maigrets första fall var dock inte det första som skrevs. En av Simenons egenheter var att inte skriva i kronologisk ordning. Den här lilla prologen till Maigrets lysande karriär publicerades så sent som 1949.

Det Paris som möter oss skiljer sig mycket från senare böckers myllrande moderna storstad. Det är ett Paris som inte fanns längre när boken skrevs, förutom i Simenons minne. Ett samhälle mycket tydligt skiktat, där samhällsklasserna förväntas uppträda på ett visst sätt, och där brottslingar alltid söks bland hallickar och småtjuvar. Det är strax före första världskriget och överklassen lever enbart för nöjen. De lägre klasserna verkar existera enbart för att möjliggöra dessa nöjen.

Det finns väldigt många Maigretböcker och tyvärr är det så att många av dem är ganska lika. De följer lite samma mönster och efter ett tag är intrigerna inte så spännande längre. Men en sak gör dem läsvärda, och det är Simenons underbara Parisskildringar. Han lyckas på ett enastående sätt fånga pulsen och skönheten i staden, samtidigt som han demonstrerar en stark avsky för alla de sorgliga följder storstadens synder för med sig.

Den unge Maigret är respektfull, osäker men målmedveten. Hans (och de andra polisernas) vördnad för överheten och insikten om att en mördare är en mördare är en mördare, även om han är adlig och att alla har hemligheter är berättelsens ledande tema.

Den andra delen är, i mitt tycke, inte lika bra. Handlingen är alltför slätstruken och förutsägbar. Jag hade gärna sett att redaktören valt en annan berättelse, kanske Maigret i New York eller Maigret och den hängde i Liège. Men vad vet jag? Ingenting. Jag gillar bara att läsa deckare ibland. Redaktören vet säkert mycket bättre. Så det så. Här är alltså Maigret väl etablerad på mordkommissionen, han är respekterad och har en väldig massa pondus. Själva historien är snuskig och ganska rasistisk, det handlar om några vilda, djuriska, mörkögda bestar från öst.

Similar Posts:

• Maigret löser brott i jultid
• Minnen från 1960-talets Paris
• Tidsresa till Paris
• Inget för den äckelmagade
• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt