Det är svårt att förstå den stora upprördhet som språkmaterialismen har väckt under det årtionde, som nu snart är över. Ett intressant fenomen är det dock. Det har blivit tydligt att en romantisk föreställning om litteraturen och författarrollen fortfarande lever starkt, åtminstone i kritikerkåren. Även de som har välkomnat den samtida poesin har haft svårt att dölja sin förvåning. Som att språkmaterialismens uppgörelse med den självexpressiva, symbolladdade och transcendentala diktens vertikalitet skulle vara något nytt. Redan den tidiga modernismen materialiserade ju språket och dikten. Marinetti och hans futuristkompisar ville förstöra syntaxen, återge orden deras frihet – parole in libertá – och bannlysa jaget ur litteraturen: ”all psykologi måste bort”. Även dadaisterna betonade språket som materia i egen rätt, som mål och inte medel (den cut-up-teknik som William S. Burroughs praktiserade, och som OEI gjort ett temanummer på, lanseras faktiskt redan av Tristan Tzara i ett av dadaisternas manifest). För att inte tala om den konkreta poesi som Öyvind Fahlström under parollen ”språket som konkret materia” var först i världen med att formulera. Där hittar man samma vilja som hos språkmaterialister och language-poeter att decentralisera dikten och koppla bort subjektet; samma syn på språket som i sig meningsfullt – som ljud, typografi och trycksvärta, och inte bara som ett transparent medium för en separat innebörd; samma aversion mot den gängse synen på poesi, som Sklovskij kallade ”den skapande energins ekonomisering”, utgör ett centralt ideal, alltså att poesin ska utvinna så mycket som möjligt ur så få ord som möjligt, en reduktion som i sin förlängning innebär en förskjutning av diktens mening ut i tystnaden, i den vita uttrycksfullhet där raderna slutar.

Detta, såväl som de häftiga diskussionerna om den språkmaterialistiska language-poesins litteraturhistoriska kontext, nämner Nurbo bara som hastigast. Lika hastigt tar hon sig förbi det paradoxala i att med ett konventionellt språk bena ut idéer, som underkänner detta konventionella språk (”det language är, är tron att språket inte förmår leva upp till sitt syfte”). Man skulle alltså enkelt kunna avvisa Sprawl som ytlig, förenklande och i formuleringar som ”[i] den ultimata language-dikten bestämmer du allt själv!”, väl naiv.

Jag skulle snarare säga att Sprawl är intelligent uttryckt och utformad. I sprawl bestämmer du inte allting själv. Det sprawl är, är tron på att språket förmår leva upp till sitt syfte, och i det här fallet är syftet att vara en rätt förutsättningslös introduktion till en ofta snårigt teoretisk poesi. I en sådan introduktion finns det inte utrymme för utvikningar, tyngande fördjupningar eller de långt drivna resonemang som tillåts undergräva ett antagandes premisser. En introduktion ska vara övergripande och ge de viktigaste nycklarna, belysa de centrala idéerna. Det fixar Sprawl bra.

Så. Om man betraktar boken för vad den är, så förvandlas dess svagheter plötsligt till dess största styrka. Den drivna, och ibland naiva, optimism och lätthet med vilken den är skriven (som när Nurbo menar att det är ”extremt enkelt” att läsa language-poesi, ”det är bara att läsa. Man kan jämföra med livet. Livet är väl ingen enkel sak att förhålla sig till, ingenting man direkt kan lära sig. Men ändå är det väldigt lätt, att bara leva”) blir ett effektivt motgift mot den kulturkonservativa opposition som inte tröttnar på att svartmåla samtidspoesin som elitistisk, oläslig, och negativt uppbygglig. Det är avväpnande.

Nu finns det alltså en bra introduktion till den samtida, språkmaterialistiska language-poesin, enkel och grundläggande. Nästa steg kunde kanske vara en lite tjockare bok, som tillåter sig en fördjupning och problematisering, och som eventuellt också placerar riktningen i den litteraturhistoriska tradition som, om inte börjar med den avantgardistiska modernismen (man skulle tillspetsat kunna argumentera för att Stiernhielm är vår förste språkmaterialist, eller ”språkknådare” i Fahlströms mening), så i alla fall genom den radikaliseras. En sådan bok skulle ge lite välbehövliga perspektiv på det som Sprawl behandlar. Jag hoppas att Sigrid Nurbo skriver den, om inte annat för hennes optimistiska tro på språkets förmåga.

Similar Posts:

• Öyvind Fahlström tillbaks från de döda för att uppdatera sig på samtidslitteraturen
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten
• Att göra saker med ord
• ”Jag tänker ett ljus”
• Om skrivandets mystiska gåta?

Listan:
1. Ett drömspel, August Strindberg
2. Fredmans epistlar, Carl Michael Bellman
3. Drottningens juvelsmycke, Carl Johan Love Almqvist
4. Röda rummet, August Strindberg
5. Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf
6. Kriser och kransar, Birger Sjöberg
7. Hans nådes tid, Eyvind Johnson
8. Hercules, Georg Stiernhielm
9. Nya dikter, Verner von Heidenstam
10. Aniara, Harry Martinson
11. Natt i marknadstältet, Lars Ahlin
12. Fröken Julie, August Strindberg
13. Hemsöborna, August Strindberg
14. Kejsarn av Portugallien, Selma Lagerlöf
15. Färjesång, Gunnar Ekelöf
16. Sagan om Fatumeh, Gunnar Ekelöf
17. Dvärgen, Pär Lagerkvist
18. Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
19. Utvandrarsviten, Vilhelm Moberg
20 Jernbaneeposet, Sara Lidman

Similar Posts:

• Svenska klassiker till din dator
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son
• Strindberg 101
• Bara dikter, men vilka dikter
• Sara Lidman död

Det är ur denna poesi som Jesper Svenbro tar avstamp i sin Fjärilslära, nio essäer om hur skrivandet och läsandet figurligt iscensätts i den text som ligger uttryckt på pappret. Som ett tidigt exempel kan Mallarmés dikt ”Solfjädern” (som i Fjärilslära återges, men inte här) tjäna. I korthet är dikten en beskrivning av en solfjäder och den svalka det ger. Men enligt en metapoetisk läsning intar dikten i sig solfjäderns plats. Det är texten genom sin konstruktion, och inte dess motiv, som ger läsaren den fiktiva känslan av att de håller en solfjäder i sin hand. Ett annat exempel är Francis Ponges dikt ”Ostronet”, där det hårda skalet får symbolisera diktens relativa svårhet. Effekten av föremålet förverkligas.

Svenbro håller sig till en början till namn som lundapoeten Göran Printz-Påhlson och den experimentella Ponge för att exemplifiera och utveckla sina teorier, för att sedan glida över till vad som väl inte i gemene mans mun skulle klassas som metapoesi, t ex Stiernhielm och Platon. Men även här går det alltså att finna tåtar att börja nysta med, till det att texten blir ett referat över sig själv och den läsart som står till buds. Särskilt intressant blir det med Platons skrift Charmides, där förutsättningarna för en korrekt tolkning tycks saknas, men där ett riktigt djuplodande ger den platonska ”läsinstruktion” som finns implementerad i texten. Hängde ni med?

Sådana här slutsatser är naturligtvis inte lätta att dra, och det krävs ett omfattande vetande, inte minst inom grekisk filologi, för att göra det. Svenbro kan. Hans klassiska skolning ger inte bara efterverkan på läsning av antik litteratur, som Platon, utan även i de svenska exempel som nämndes ovan. Det känns annorlunda och sporrande att bekanta sig med sentida texter utifrån en antik horisont, även om en icke så väl insatt på området ibland får anstränga sig hårt. Inte minst härledningarna av de grekiska ordens betydelser kan i längden bli tröttande. Men som helhet är det bra och intressant när litteraturen stänger sig inne på sin egen kammare.

Similar Posts:

• Eros triggar till läsning
• Söta, kultförklarade – och de är existentiella också
• Den berättande varelsen
• Försiktig optimism i pandemins tid
• Mellan Zarathustra och psyket