Ett annat Berlin är lämplig att ta med sig för den som redan varit flera gånger i Tysklands huvudstad. Här hittar man främst sevärdheter som ligger vid sidan av turisternas allfarvägar.

Några av DDR:s miljonprogram finns med, liksom en utförlig lista över Tredje rikets efterlämnade bunkerbyggnader. Men även konsten i tunnelbanan lyfts fram, liksom Filmpark Babelsberg med sin utställning om Sandmännchen, DDRs John Blund.

Även några av stadens mer välbesökta platser får utrymme. Minnesmonumentet för Europas mördade judar under Förintelsen är ett sådant.

Att vandra där är som att finnas och försvinna. En stark påminnelse om att vi måste bekämpa de krafter som vill se att vissa får finnas och att andra försvinner.

Fint beskrivet. Även jag har associerat till försvinnande och glömska på den platsen. Marken är kuperad och en vandring bland betongpelarna innebär att man ömsom hamnar inne i monumentet, ömsom kommer ”upp” igen och då ser Tiergartens träd.

Ett av bokens många kapitel handlar om Berlinmuren. Peo Rask nämner East Side Gallery, något av en turistfälla enligt mig. Jag föreslår i stället Gedänkstätte Berliner Mauer. Minnesplatsen längs Bernauer Straße är en fantastisk utställning som ger besökaren en betydligt bättre känsla för muren än någonsin East Side Gallery.

Så hur håller boken som faktisk reseguide? Den är fylld av fina foton och nästan alla platser har pedagogiska väg- och reseanvisningar. Tyvärr saknas sakordsregister, något som annars hade hjälpt läsaren att snabbt hitta rätt. En reseguide lutar sig tungt mot faktauppgifter. Men jag upptäcker bara ett fel, vilket är bra. Ett sovjetiskt minnesmärke i Tiergarten avbildas, men bildtexten placerar felaktigt monumentet i Treptower Park längre åt sydost. Det är inget att hänga upp sig på. Även i Treptower Park finns ett krigsminnesmärke över Röda arméns stupade.

Varför utövar Berlin en så stark lockelse? Det är förstås olika saker för olika personer. Men jag tror att den allestädes närvarande 1900-talshistorien spelar stor roll för många. Peo Rask påpekar att berlinarna inte förnekar sitt förflutna, tvärtom lyfts även de obehagliga kapitlen fram till allmän beskådan. Dessutom är vi nog många som lockas av den uppenbara och kreativa förändringsprocess staden befinner sig i. Berlin är faktiskt fortfarande på väg att återhämta sig efter världskriget och åren med kallt krig, då båda Berlinhalvorna kämpade med dålig ekonomi. Som syn för sägen har staden nästan en miljon färre invånare nu än för 70 år sedan.

Kanske är det därför Berlin har så många övergivna platser. Författaren ägnar sig flitigt åt det som kallas urban exploring: man tar sig in på övergivna, ofta förfallna platser och fotograferar. Det kan handla om järnvägsstationer, fabriker eller ödehus.

Förr eller senare uppdagas ett hål i stängslet och vips är du inne. Sedan är det bara att gå där rälsen en gång har legat tills du kommer till den övergivna stationen. Att ta sig ut på de upphöjda järnkonstruktionerna ger en känsla av att för tillfället inte vara med, utan överlåta sig till det som gjort sitt. Andra värden gäller.

Peo Rask avslutar gärna sina faktaspäckade texter med kåserande betraktelser av det här slaget. På så sätt balanserar boken mellan att vara en reseguide och en reseskildring. Ibland hotar den senare att konsumera den förra – varför ska jag åka dit när till och med känslan redan är beskriven? Men för det mesta funkar det och ger mersmak.

Boken behandlar åtskilliga byggnader. Det är intressant. Här finns mycket för den som funderar över boendesituationen och bostadspolitiken samt tillväxten i Berlin.

Men författaren hyser konsekvent skepsis mot nytillkomna byggnader. Begreppet gentrifiering återkommer liksom uttrycket ”en våt dröm för investerare”.

Genom att besöka övergivna platser kan vi skåda hur framtidsoptimism inte alltid slagit väl ut, och där finns mycket att lära.

Det kan jag instämma i. Många av bokens fotografier bär vittnesbörd över storhetsvansinne och ekonomisk ruin. I synnerhet gäller det byggnadsverk från stadens två totalitära epoker: Tredje riket och DDR.

Samtidigt, vad är en stad om inte summan av allsköns mänsklig framtidsoptimism, antingen sådan som slog väl ut, eller sådan som människorna övergav och glömde bort? Utan markspekulation inget Berlin alls, ja utan investeringar ingen stad någonstans.

Det vore bra synd, för Berlin är en fantastisk plats och väl värd ett besök.

Similar Posts:

• Er ist ein Berliner
• Jag är en syltmunk!
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Den vackraste boken om Göteborg
• Ett omvälvande år i Berlin

Den beskriver processen där stadens politiker framtvingade gentrifieringen av ett centralt beläget område, och den tveksamma naturen av det politiska arbetssättet i Göteborg. Hur de personer som levde och verkade i området metodiskt skulle bytas ut mot en mer resursstark grupp. På vilket sätt politiker och därmed även media ändrade sättet att tala om Kvillebäcken för att skapa en berättelse som låg i linje med stadens planer för området.

Studien bakom boken bygger på ett omfattande empiriskt material som samlats inom ramen för författarnas forskningsprojekt ”Stadsomvandling som ‘city branding’, gentrifiering och upplevelsedesign. Fallet Centrala Älvstaden i Göteborg”, finansierat av Vetenskapsrådet. Förutom deras eget material har de också haft tillgång till Lisbeth Birgersson och Gabriella Olshammars arkiv över planeringen av Gustaf Dalénsområdet från 1990-talet och fram till 2002.

Till sin uppbyggnad har jag hört att boken liknats vid den typ av rapportböcker som tydligen gavs ut en del under 70-talet. Den typen av bok är inget jag själv har kommit i kontakt med, men somliga har nog det. Och det låter rimligt, för boken är en slags hybrid mellan fotobok och reportagebok, men även med en annan dimension, som då skulle kunna vara rapportbokens. Fotografierna är en stor del av berättelsen, och utgör i sig själva en dokumentation som känns angelägen att visa. Författarna beskriver heller inte bara skeendet, utan tar tydlig ställning.

För att innehålla så förhållandevis lite text lyckas boken ändå framgångsrikt fånga kärnan i processen, och det är väldigt intressant läsning för mig som boende. Mitt eget intryck av att benämningen Gazaremsan var kraftigt överdriven får här stöd av statistik från polisen. Det var bara två adresser i området som var problematiska. Den ena hade anknytning till en MC-klubb, och låg ändå perifiert i området. Det var till den här adressen morden och skjutningarna var kopplade. Hela Göteborg var då, som nu, tämligen hemsökt av kriminalitet kopplat till gänguppgörelser. Det var alltså inte endast i Kvillebäcken sådant skedde, men det passade väl in på berättelsen som måste skapas om området. Den andra adressen tillhörde en svartklubb, och kriminaliteten som försiggick där var av den arten som kan uppstå vid svartklubbar var de än är belägna. Fylleri, drogförsäljning, personrån och misshandel.

I övrigt var det en väl fungerande stadsdel full med den sortens aktiviteter och företag som skapar känslan av en inkluderande och myllrande stad. Loppisar, små verkstäder och kulturföreningar. Själv tyckte jag mest att det var bra med den där klubben. Perfekt att ta en sväng förbi när Ada´s stängt. Det var sällan man behövde åka över bron.

Men… det är ändå ett väldigt centralt beläget område, och Göteborg lider av svår bostadsbrist. Är kritiken mot områdets omvandling bara ett utslag av Not In My Backyard? En önskan om ett allmänt bevarande av status quo? Här kan åsikter säkert gå isär, men bokens tes är inte att förändring generellt är av ondo. Bostäder behöver byggas. Det författarna beskriver är en upprördhet över tillvägagångssättet från stadens sida. En stad som inte ser till innevånarnas behov, utan som istället formar allianser med stora byggherrar för att rensa ut, sanera, ett område befolkat av resurssvaga människor, och istället bygga väldigt dyra bostads- och hyresrätter för en bättre bemedlad medelklass. Skiljelinjen mellan det politiska uppdraget och privata intressen är mycket diffus, och transparensen i hela processen näst intill obefintlig.

Hela frågeställningen blir extra relevant med tanke på den problematiska ”Göteborgsandan”, och utvecklingen av Kvillebäcken är inget annat än en flagrant uppvisning i just detta. Författarna har haft enormt svårt att få tag i protokoll på beslut som fattats under processens gång tillbaka i tiden. Finns det ens? Antikorruptionsrevisorn Louise Brown nämner för övrigt speciellt Göteborg i sin bok om korruption i Sverige Den skenhelige svensken.

Den som tar en promenad i de nya kvarteren i Kvillebäcken kan också undra vad som hände med löftena om grönområden och verksamheter i bottenplan i de nya bostadshusen. Det är inte utan att man känner sig lite lurad. Nu blev det som i Eriksberg, fast man lovade annat. Och precis som i Porslinsfabriken så åker det nybyggda snålskjuts på verksamheterna som finns runtomkring. För i Kvillestaden, Långängen och Ångpanneområdet finns det fortfarande blandade verksamheter som skapar liv och rörelse i området.

Stadsmuseet hade i slutet på januari ett samtal om boken där författarna och även stadsarkitekten Björn Siesjö medverkade. Det var ett mycket bra samtal som genom Siesjös närvaro blev dynamiskt, såtillvida att han hade insiktsfulla kommentarer om byggande generellt i Göteborg, och bidrog med ett annat perspektiv. Många av publikens frågor handlade om stadens ansvar att tillgodose alla innevånares behov, och inte bara bygga medelklassghetton som direkt gynnar de stora byggherrarna. På Centrala Hisingen är även områdena Frihamnen och Ringön under utveckling. Hur kan man göra för att där skapa en mer blandad stad som inkluderar alla?

Eftersom jag blivit lite besatt av den här boken bevistade jag också nyligen ett arrangemang samordnat av en intresseförening i Kville och ett politiskt parti, där Despotović pratade om arbetet bakom boken. Där berättade hon att det kommer utländska studenter till Göteborgs Universitet som i sina hemländer hört talas om omvandlingen av Kvillebäcken och frågar om hon kan berätta mer. De har alltså inom studier i bland annat sociologi kommit i kontakt med Kvillebäcken som ett typiskt avskräckande exempel på aktiv segregation. Det var kanske inte så ni ville sätta Göteborg på kartan, Älvstranden Utveckling?

Den här boken behandlar många frågor som många göteborgare hoppas att staden nu tar på större allvar. Gentrifiering är ingen oundviklig process och politiker ska inte forcera fram nya kreativa områden. Göteborgs Stad har på så många sätt missförstått sin uppgift, och staden är redan tillräckligt segregerad som det är. Då känns det ju helt befängt att driva den här typen av stadsutveckling, och allt vackert tal om att minska segregationen faller platt. Politikens roll är att genom sin demokratiska makt göra staden tillgänglig för alla. Gör det nästa gång.

Similar Posts:

• Den vackraste boken om Göteborg
• Göteborgs musikliv under lupp
• ”SNÄLLA POLITIKER, GÖR SÅ ATT VI INTE GER UPP!”
• Att väcka den där längtan
• Jakten på demokrati