Men har de verkligen det? Trots att Beata såg sin bästa kompis Celia slukas av jorden där i skogen, tycker hon sig se henne överallt. Är hon ändå inte död? Är det möjligt? Och om det inte är Celia hon ser och hör, vem är det då? Eller vad?

Madeleine Bäck fortsätter att lotsa sin läsare genom en hotfullt över-, eller kanske snarare undernaturlig värld. Det som lockar, det som drar den småkriminelle Victor, men också Beata, tycks komma underifrån, ur vattnet, under mossan, ur människans mörkaste, mest primitiva skrymslen och vrår.

Det blir inte minst tydligt i Celias lägenhet, där de vackra trägolven och tapeterna bågnar av fukt, mossa och förruttnelse. Bäck skildrar civilisationens bräcklighet in i minsta, obehagliga detalj. Det är ett imponerande hantverk, fastän mer på ytan än på djupet. Innerst inne är jag fortfarande lite osäker på vad författaren vill med sin berättelse.

Hon balanserar skickligt alla sina figurer, miljöer och parallellhandlingar, men jag har fortfarande svårt att riktigt bry mig om karaktärerna. När några av dem under handlingens gång stryker med är min första tanke ärligt talat inte ”Åh, nej, inte hen!”, utan snarare, ”Okej, fint, kanske vi kan hinna få lite större djup i resterande huvudpersoner”. Det beror inte på att de är dåligt skrivna, men kanske på att man som läsare aldrig riktigt hinner vila i dem och känna in dem ordentligt.

Det finns en annan aspekt som spökar lite också: Jag börjar helt enkelt känna mig mätt på all denna landsbygdsmisär. Allting utanför Stockholm är ju faktiskt inte missbruk och hopplöshet och så kallat utanförskap. Alla vi som bor utanför tullarna är inte de som misslyckats, som håller på att förgås av tristess och meningslöshet och brist på, jag vet inte, sojahasselnötslatte eller whatever.

Den bilden är knappast Madeleine Bäck ensam ansvarig för, men det är något som pockar på uppmärksamhet i min läsning av henne. Hur mycket de små och halvsmå orterna har blivit något sorts exotiskt Andra – för att inte tala om naturen, till lika delar främmande och skrämmande. Är det inte intressant hur hela debatten om klimathot (eller om det nu är det allmänna samhällsläget) tycks generera berättelser där naturen, snarare än det som är hotat av oss, framställs som det hotande?

Paradoxalt nog är just platserna en stor anledning till att jag gillar Bäcks trilogi. Hur ofta har litteraturen bjudit in mig till Hofors och Gävle, liksom? En stor del av problemet jag beskrivit ovan har ju också snarare att göra med att skildringarna av bruksorter och andra småställen är så ovanliga att de drar på sig en helt orimlig representationsbörda. Det måste finnas rum för såväl misär som lycka, för mystik och diskbänksrealism. Alltså kan man inte annat än önska sig fler böcker som leder läsaren ut i de gästrikländska skogarna eller annorstädes.

Similar Posts:

• Ondska och orgier i Gästriklands skogar
• Uråldrig magi och moderna monster
• Naturen och vi
• Vidugast och vänskap i Jämtland
• Förlåt, men jag vågar läsa innan jag ska försöka sova

Parallellt med att Viktor utforskar sin nya makt över människor omkring sig, bryts torkan på den lokala nyhetsredaktionen av ett mord. En ung kvinna hittas död på en badplats. Strax innan har Beata och hennes flirtiga bästis Celia plockat upp en ung man just där, en man som tycks fullkomligt förhäxa Celia men ger Beata kalla kårar. En annan ung man, Krister, har alltid haft ovanligt, för att inte säga övernaturligt, god hand med djur och arbetar på Länsstyrelsens djurskyddsenhet. Plötsligt drabbas han av obehagliga anfall.

Vattnet drar, Madeleine Bäcks debutroman och första del i en trilogi, är ett intrikat nätverk av parallellhandlingar. De utspelar sig på platser som Gävle, Storvik, Torsåker och Hofors, mestadels små, bedagade bruksorter. ”Bruksskräck” är också det begrepp författaren själv lanserat, vilket uppenbarligen fört många recensenters tankar till Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsfors-trilogi.

Mina tankar går snarare till två tv-serier, svenska Jordskott och amerikanska True Blood. Den senare inte minst för att ondskan i Vattnet drar har en så stark sexuell laddning. Viktor kan få hela orgier att bryta ut med sina nyvunna krafter och Beatas väninna Celia är, lite unket, ett klassiskt slampigt offer. Liksom i Jordskott finns såväl kopplingen till det lokala och till naturen, som den kloka, allmänt ansett galna gamla kvinnan i skogen, bäraren av uråldrig kunskap som är det enda som hjälper mot den nyväckta ondskan.

Gemensamt med Engelsfors har Vattnet drar förstås själva bruksorten, men kanske inte helt det stora hjärta som förankrade Strandbergs och Bergmark Elfgrens tonårshäxor så stadigt hos deras läsare. Vattnet drar är liksom skitigare, vuxnare, mer fylld av småorternas misär med hembräntsmaffia, tristess, alkoholism och brist på framtidstro. Det gör det bitvis svårare att engagera sig riktigt i karaktärerna, men det är samtidigt skickligt skildrade miljöer och människor. Diskbänkrealismen bär över också i det övernaturliga, och där har Bäck definitivt en styrka.

Det är en spännande historia, som utspelar sig på platser man inte är särskilt bortskämd med i litteraturen, och jag kommer absolut att hålla ögonen på när nästa del släpps. Tyvärr ser det inte ut att bli förrän till våren.

Similar Posts:

• En kraft som vägrar släppa greppet
• Vinnare av Eld!
• Vecka 18 på dagensbok: Valborgseldar och andra eldar
• Nordisk mytologi ur ny vinkel
• Död mans svans

För Pansarkryssaren är tveklöst en proletärroman även om den jämfört med de stora svenska arbetarförfattarnas raka, socialrealistiska prosa tar ut de litterära svängarna rejält. Den mäktiga inledningsscenen, där den ryska pansarkryssaren plötsligt sköljer upp på stranden i det fiktiva Hofors (kallat Grusviken) andas mycket mer Kafka än Ivar Lo-Johansson och berättartekniken i form av perspektiv snarare än genom en handling i vanlig bemärkelse för nästan tankarna till Naomi Klien.

Inledningen följs upp med korta skildringar från Bahamas och New York för att slutligen återknyta till den svenska bruksorten. Perspektiven byts men allt hänger ihop som delar av det globala kapitalistiska systemet. Ett system som slutligen slukar såväl de revolterande ryska matroserna som kasserar det en gång så stolta pansarskeppet till simpel råvara för järnbruket. För även om språket är experimentellt är nämligen klassperspektivet glasklart – det är bruksarbetare i Hofors som står för arbetet medan det är kapitalisterna på andra sidan Atlanten som skördar arbetets frukter. Men samtidigt rymmer romanen många fler dimensioner än den klassiska kampen mellan arbetare och kapitalister. Här finns ett globaliseringsperspektiv med utsugning av tredje världen där ”infödingarna” på Bahamas tvingats ändra sitt sätt att leva för att bli till exotiska utsmyckningar för de skrupelfria kryssningsresenärerna. Men kapitalistklassens rov över allt som kan fås för pengar utan att bekymra sig över konsekvenserna ställer inte bara till det för människorna, arbetare i Hofors såväl som ”vildarna” på Bahamas, utan utrotar även växter och djur vilket anger ett miljöperspektiv. Den materialistiska strävan gör inte heller per automatik de besuttna lyckligare, för den som genomskådar att strävan bara är just en strävan och att de materiella målen egentligen inte betyder någonting i sig själv återstår endast melankoli. Och när mediernas roll för de rika och (o)lyckliga beskrivs känns de dryga femtio år som passerat sedan raderna skrevs som väldigt korta.

Lagom publicitet kring en vistelse på Bahamas och i synnerhet på Grandests gjorde ministrar betydelsefullare, berömdheter berömdare och rika allt rikare. Världsfotograferna utgjorde ett hett centrum för lyxmänniskornas låtsade ointresse.

Ja, egentligen är det väl bara den feministiska dimensionen som saknas för att detta skulle kunna vara ett debattinlägg från det innevarande årtusendet. Men Pansarkryssaren är förbehållslöst männens värld och de få kvinnor som finns med har lika cementerade statistroller som om de vore med i ett Tintin-album.

Men inte desto mindre är det här en mycket imponerande författardebut av den då, 1955, endast 24-åriga Molly Johnson. För utöver det rent klassmässiga, ligger de andra dimensionerna långt fram i den allmänna debattens framtid och det är ju att bokstavligt talat vara före sin tid. Någonting som gör att Pansarkryssaren trots en stundtals daterad marxistisk retorik ändå upplevs inte bara som en modern klassiker utan även som enbart modern.

Similar Posts:

• Drömmen, staden, romanen
• Klassamhället 2014
• Mästaren Ivar Lo firar 100-årsjubileum
• Stadens lockelse och hot
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur