Vad Absurdistan försöker vara: en burlesk, liksom "tokig", och rafflande historia vars djupare bottnar berör världspolitik, globalisering och kulturell identitet.

Vad Absurdistan är: en tröttsam och desperat historia med ett otal förvirrade intriger, vars djupare bottnar har långt fler fokus än vad författaren kan hantera.

Huvudpersonen, trettioårige Misja Vainberg, är en bortskämd och gravt överviktig ryss med ett, innerst inne, gott hjärta. Efter att den förmögne fadern mördat en amerikan vägras Misja inträde i USA och därmed även flickvännen. Ett falskt pass och omvägen via Absurdistan ska föra Misja till väst, men konflikt utbryter i den lilla öststaten och hinder uppstår. Här följer härva efter härva av förvecklingar i ett korruptionens mecka och scen efter scen av karikerade nationaliteter, ändlösa lyxmiddagar och samlagsskildringar som går ut på att betona huvudpersonens fetma.

Att Misja får ihop det med romanens djupt porriga kvinnor är lika otrovärdigt som det är svårsmält – man unnar det honom inte. Det är han för löjlig och tafatt för. Att han är ghettoromantiker och citerar västkustrap gör honom inte charmigt patetisk eller tragikomisk, det är bara rakt uppochner pinsamt. Att han egentligen vill väl och är sårbar och osäker och naiv trots sin förmögenhet gör honom inte ett dugg mer sympatisk. Istället framstår han som ett barn som låtsasgråter för att få sin vilja igenom. Och så alla dumma halvfigurer till karaktärer som bara fladdrar förbi, alla låga fetmakomiska poänger, alla plötsligt sökta vändpunkter som bara ökar den berättartekniska oredan. Och att sedan försöka täcka omfattande frågor om öst- och västidentitet, sekularism, ekonomisk makt och moraliska skyldigheter, kulturrelativism, krigsrapportering och mycket mycket mer – det här fungerar bara inte. Det vill sig inte, det gör sig inte, det rinner mellan fingrarna på Shteyngart och han låtsas inte ens om det.

"Det här är en bok om kärlek", inleds romanen. Det är det inte alls. Absurdistan är en bok om både för mycket och ingenting och det förvånar mig att man överhuvudtaget marknadsför den.

Similar Posts:

• Genvägar
• Strävan efter assimilering
• Grooming intill perfektion
• Here’s another clue for you all:
  The walrus was Paul.
• ”hela den arsenal av lögner som av världen kallas kvinnlighet”

Vladimir Girshkin är övertygad om att hans väg till lycka är att avlägsna sig så långt som möjligt från sina rysk-judiska rötter. En dag får han chansen att börja umgås med den intellektuella medelklassen via en flickvän, och han upptäcker att här, här, långt bort från moderns hårdblonderade hår och drömmar om en advokat till son, här vill han vara och förbli. Hos de riktiga amerikanerna. Av en händelse träffar han Fläktmannen, och under Fläktens överinseende tar en diabolisk plan form som ska befria Vladimir från ryskhetens ok.

Livet med de psuedokultiverade är mycket dyrbart för en tjänsteman på "Emma Lazarus stiftelse för invandrarnas assimilering", och Vladimir måste fundera ut ett snabbt sätt att tjäna pengar. Lösningen blir, efter viss kalabalik, en flytt till Prava, 90-talets Paris bakom den forna järnridån. Här blir Vladimir snabbt en känd och firad poet och bedragare, samtidigt som han träffar och förälskar sig i en mystisk kvinna från Mellanvästern, Morgan. Karusellen snurrar allt fortare och Vladimir slits mellan sin själviska girighet och kärleken till Morgan. "Foten", den sista kvarvarande delen av en gigantisk staty från kommunisttiden, kommer också att spela en avgörande roll, likså Vladimirs intensiva fysiska träning under ledning av en av Pravas mest hårdföra och religiösa gangsters.

Det är rock n'roll i bokform.

Här beblandar sig de otroligt stereotypa ryska gansters som tagit Vladimir under sina vingars skugga med låtstasinellektuella, pseudopoeter och stackars-små-rika-bulimikerflickor i den hetaste staden i det forna östblocket. Allt går bra så länge han kommer ihåg att gå med fötterna ihop på det icke-judiska sättet.

Det är snabba vändningar, träffsäkra karaktärer och en grandios final. Helt underbart.

Det är oerhört skarpsinnigt, genomarbetat, tätt skrivet, roande och rörande på samma gång. Vladimirs vedermödor blir symbolen för de svårigheter de nya ryska immigranternas barn ställs inför. Önskan att få bli en riktig amerikan, fast av den intellektuella, coola varianten. Önskan att skaffa sig deras självklara själförtroende.

Önskan att vilja vara allt det som man säger och anser sig förakta.

Similar Posts:

• Islamistisk terrorist möter stockholmskt tvivel
• Den smakar bittert – och ljuvt av liv
• Lärt och ledigt – men till leda
• Döden i New York
• Debutantvecka: Desperata hemmafruar i Moskva