Ek har flera berättare, som alla arbetar kring Vasa. Den följer arbetarna på sextonhundratalet, som fraktar hem ekar över Mälaren, att användas i skeppsbygget; historikern Greger som i sin forskning försöker förstå varför så många misstag gjordes när Vasa byggdes, trots att man borde ha vetat bättre; och vaktchefen Lasse som brottas med ett missbruk medan han går sina nattpass på muséet. Det ligger nära till hands att säga att bokens huvudperson är Disa Kassman, arkeologen och konservatorn som försöker hantera ett stökigt privatliv samtidigt som hon blir besatt av restaureringen av en trästatyett – en del av utsmyckningarna på skeppet. Men egentligen handlar berättelsen inte om henne, den handlar om nio av de hundratals ekar som Vasa byggdes av. De bär på en namnlös illvilja som vill utkräva hämnd på hela mänskligheten för skymfen i att ha blivit nedhuggna. Med ekarna följer skuld och blod och död; mystiska olyckor och obegripliga våldsdåd.

Boken har många förtjänster. Ofta lyckas den balansera berättarnas känsla av att tappa greppet om verkligheten med plötsliga inslag av väl avvägd gore. Varför får Greger en plötslig impuls att lossa på skruvarna i ett räcke, så att besökare skulle riskera att störta ner mot Vasas däck? Varför stoppar Disa plötsligt på sig en kniv, och varför är hon uppfylld av så mycket skuldkänslor och ett sånt raseri? Naturligtvis lossar Greger inte skruvarna; naturligtvis lägger Disa tillbaka kniven. Men varför? Små ögonblick av tillfällig otrygghet och rädsla för att tappa kontrollen, blandas med scener som är rent groteska. En avhuggen bit tarm dyker upp i en vattentank. En tonåring hugger plötsligt en vän i magen med en fickkniv, och ingen kan förstå varför. Den kroppslösa ondskan som verkar finnas kring ekarna som användes till Vasa är skrämmande och svår att få grepp om.

Alla bokens berättare har någon form av inre konflikt, något ok de bär på. Otrohetsaffärer, missbruk, eller skuldkänslor efter en bilolycka. Små korn av vardagsskuld. Kanske är det en aning valhänt berättat ibland, men jag tycker ändå om att varje karaktär kommer med bagage – dels för att det gör dem mänskliga, men också för att det är genom deras svagheter som ekarna kommer åt dem. Berättarna återkommer gång på gång till en enorm skuld de känner, och skulden över deras vardagsproblem rinner över till en skuld som hela mänskligheten har att betala. Jag gillar det. En övernaturlig kraft som styr sina offer genom att spela på deras egna känslor av skuld och skam känns på något sätt trovärdig.

Tyvärr väljer författaren då och då att förkroppsliga den diffusa fienden, och så fort den blir en person i en huva så blir den så mycket mindre skrämmande. Bitvis blir också berättandet övertydligt, med mindre subtila hintar om sådant som jag redan förstått. Öppningsscenen med tre tonåringar som har picknick i skogen – på en besynnerlig plats där det växer nio stora ekar – blir också svår att ta på allvar, eftersom dialogen är så gräslig. Det är en petitess, en enda scen i en bok full av välskrivna scener, men alldeles för roligt för att inte ägna en tredjedel av recensionen åt. Omotiverat insprängda uttryck på engelska blandas vilt med besynnerliga smeknamn:

”Vafan, man kan ju inte ens gå här. Kan vi inte grilla vid sjön som normal people?”
”Svennegrilla får du göra en annan dag, stumpen”, säger Sebbe. ”Platsen är metal. Lovar. Creepy stuff, ni kommer gilla det.”
/…/
”Bäst vi knatar på. Djungel-Jim där framme verkar ha fått upp ett spår.

Bitvis är det som att tonåringarna bytts ut mot medelålders män, som när vegetarianism kommenteras med: ”det är synd om grabben som inte kan äta riktig mat”. Någon sida senare använder de slang som var föråldrad redan när jag var tonåring (till exempel ”tagga” som förkortad variant av ”tagga ner”).

Eftersom jag villigt erkänner att jag inte heller har en aning om hur ungdomar pratar idag, så tog jag in en anonym ungdomsexpert i ungefär samma ålder som tonåringarna i boken. Tonårskonsulten tyckte att dialogen ”kändes overklig och lite pinsam”, och gjorde följande iakttagelse:

Känns som att författare ofta gör missuppfattningen att tonåringar har jätteskumt lingo. Det stora misstaget är att tonåringar inte har ett så skumt ordförråd som en kan tro. Ord som grabben, metal, eller smeknamn som Djungel-Jim – vi är liksom för trötta och tröga för att använda sånt. Och onödigt mycket engelska?

Till författarens försvar ska sägas att dialogen mellan vuxna akademiker utgör en mycket större del av boken, och är betydligt mer trovärdig. Och boken som helhet är både spännande och behagligt svår att lägga ifrån sig. Dessutom ger den en känsla av att bygga på mycket gedigen research när det gäller Vasaskeppets konstruktion, förlisning, bärgning, och själva museet. Om jag vågar så ska jag nog gå dit igen när covid-19 har gett med sig. Jag lämnar vassa föremål hemma för säkerhets skull.

Similar Posts:

• Mysdeckare om ond bråd död
• Näckens nya kläder
• Arv, is och andra obekvämligheter
• Lätt att läsa, svårt att smälta
• Livet, döden, kärleken och musiken

Som litterärt tema är det dock inte så nytt som man kan frestas att tro. Svensk skräcklitteratur må ha varit ganska sporadiskt förekommande fram tills hyfsat nyligen, men de författare som har använt sig av skräckens arsenal i sina berättelser har oftast funnit inspiration just hos den inhemska folktron – och de är inga småpotatisar! Selma Lagerlöf, August Strindberg och Pär Lagerkvist är bara några exempel. En av Sveriges ledande fantastikexperter, Annika Johansson, säger i en retrospektiv trendspaning (ursprungligen publicerad i tidskriften Minotauren) att gammal folktro i nytt utförande har varit ”det enda återkommande inslaget, det enda som verkligen kan kallas trend” i det svenska skräckberättandet, alltsedan mitten av artonhundratalet.

Som några mer nutida exempel kan nämnas John Ajvide Lindqvists novell Gräns och Stefan Spjutss roman Stallo, som båda handlar om nutida troll, eller Pål Eggerts roman Borde vara död, där handlingen kretsar kring ett skogsrå i modern stadsmiljö.

Frida Andersson Johanssons romandebut står sig ganska bra i den kontexten. Här är det myten om Näcken som får en ny gestaltning. Tvåtusentalets vattenvarelse bär vattnet med sig upp på land. Han är grannen i huset bredvid, den snygga killen på krogen. Han är den metrosexuelle mannen som använder ansiktsscrub, badar i fuktgivande örtbad och doftar gott av tallbarr. Den moderna näcken är vällustingen som försörjer sig genom att strippdansa på möhippor i glittriga badbyxor. Han är vacker, sensuell och farlig. Och precis som med gamla tiders vattenvarelser slutar mötet med honom för det mesta i berusande extas, blod och död.

Som bok betraktad är Dränkt ren underhållningsskräck. Ingen samhällskritik, inga riktiga djup, inga överraskningar. Inget språkligt eller berättartekniskt som sticker ut. Men det behövs heller inte: ibland är det just lättillgänglig underhållning man vill ha. Även om det också innebär att man ibland får skumma sig förbi några småtråkiga sidohistorier för att komma till det spännande.

Romanens huvudkaraktär, Unn, är en vanlig kvinna med en ovanlig bakgrundshistoria. En uppväxt färgad av vanvård och dramatik, i händerna på en välment men psykiskt instabil och självmordsbenägen mamma: veckotidningsmediet Madame Zelda, med sina förvirrande skogspredikningar och sitt prat om ödlor och Mannen i vattnet.

Den vuxna Unn är i 30-årsåldern och går nu i terapi för att lära sig hantera både den komplicerade relationen med mamman och rädslan för att galenskapen ska gå i arv hos henne själv. Kommer hon också att en dag att börja prata för sig själv och se sådant som inte finns? Och hur försonas man med en förälder som bestraffade hellre än belönade, vars uppfattning om uppfostran bestod av att lämna en ensam i ett kallt badkar i timmar i sträck?

Även om Unn är ganska ensam på grund av sina barndomsupplevelser lever hon ändå ett vanligt liv i övrigt. Hon har ett jobb som projektledare och hon har den lojala bästa vännen, Jessika, som hon går ut och tar en drink och pratar tjejsnack med då och då. Unn blir också intresserad av grannen, som hon börjar dejta så smått. Samtidigt märker hon hur hon sakta förändras – hon drömmer mardrömmar som påverkar henne även när hon är vaken, och hon börjar uppleva saker som är svåra att förklara. Och när dödsfallen i staden blir allt fler och allt underligare börjar det gå upp för Unn att grannen kanske inte är den hon trott …

Dränkt är en bok som är perfekt som småskrämmande sommarläsning, och på sina ställen är den riktigt bra. Men jag hade önskat mig mindre förklarande i slutet. Det tycks vara en vanlig tendens hos skräckförfattare att vilja knyta ihop alla lösa trådar, men många gånger vore det nog bättre om de lät bli. Mystiken är ju ofta det som skrämmer mest och om den här boken hade tagit slut bara ett par stycken tidigare än den nu gör hade den som helhet varit så mycket bättre.

Similar Posts:

• Skräckmästarens nya kläder
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• Sticker upp sitt fula ansikte ur människorna
• All världens onda gengångare
• Blodigt i de norska skogarna