Och ändå förstörs hela gåtan i en spoiler av författarinnan själv, när hon redan på sidan 31 avslöjar gåtan. När den knappt ens hunnit bli en gåta och utan att den tillför vare sig stycket, kapitlet eller för den delen romanen någonting alls. En spoiler som skulle få den mest erfarne klipparen på HBO att få sparken med omedelbar verkan. Så därför kommer jag med en counter-spoiler: ska du läsa boken så be den anställde på bokaffären att helt enkelt stryka över de två datumen på sidan 31. Eller riv hel enkelt ur sidan, du missar lite men vinner mer.

Som deckare följer Fred Vargas en klassisk Agatha Christie tradition: hemska mord i en annars vardaglig miljö, men där morden inte frossar i anatomiska detaljbeskrivningar och där mordjakten inte innefattar några som helst actioninslag. En skiljelinje är dock att detta är Frankrike och inte Christies postviktorianska England. Här är älskaren/älskarinnan inte någon skuggfigur vars blotta existens är ett karaktärsbrott, utan snarare en självklar familjemedlem. Dialogerna har anspelningar på citat från litteraturen och filosofin, och upplevs stundtals som lite schabloniserade, men där en viss uppblåsthet utmärkt punkteras av huvudpersonen kommissarie Adamsbergs kommentarer.

Kommissarie Adamsberg är annars en ganska trevlig ledsagare genom mysteriet. Han har resan igenom en aura av mystik kring sig som gör att man inte direkt kommer honom nära. Men samtidigt så behöver man inte alltid den tabloidmässiga utgrävning av alla hemligheter eller ingående psykologiska helhetsprofil på en kriminalkommissarie. Adamsberg påminner istället lite om Tintin, men med en viss sexualdrift (vilket inte betyder att han är någon kandidat till Paradise Hotell utan bara som, ja som vem som helst). En liknelse som inte minst förstärks genom relationen till sin närmaste man, den efter klockan fyra ständigt vinpimplande Danglar. Som givetvis blir lite som en Kapten Haddock.

Cirkeltecknaren har en hel del kvaliteter, den tidlösa och vykortsgenuina Parisiska miljön, en dialog där det pompösa blandas med en humor där udden ofta riktas mot just den pompösa dialogen, och en mordgåta som i vart fall håller en kvar i boken. Uppskattar man klassiska mordgåtor eller för den delen har en frankofil ådra i sig är detta en utmärkt bok. Föredrar man istället att ens deckare skall innehålla politiska förvecklingar, samhällskritik, biljakter, våldspornografi, CSI kriminalteknik eller populärkulturella referenser, ja då kanske man ska välja en annan bok.

Similar Posts:

• Pest, mord och intuition
• Var är vargen?
• Inget för den äckelmagade
• Oinfriade förväntningar
• Djupdykning i Paris förflutna

Mannen som vände insidan ut är det hett, svettigt och högsommar. Fransmännen som bor i den lilla alpbyn nära nationalparken Mercantour ägnar sig åt att dricka vitt vin på caféerna och snacka skit. Andra vallar sina får över ängarna samtidigt som något ont växer upp som ett oväder vid horisonten. I Budbäraren var det pesten som var gisslet. Här är det en varg, kanske en varulv, som stryker runt i det dolda och river fårtackor, en efter en.

Den kanadensiska forskaren Lawrence, expert på grizzlybjörnar, lever med fransyskan Camille i trakten. Han har ett stort, vänskapligt förhållande till vargen, och avvisar snabbt böndernas tro att det är vargarna i Mercantour som börjar bli lite närgångna. Det här är en best med en käft utan dess like. Det är inte någon varg han tidigare studerat eller stött på. Känslorna kokar ändå hos bönderna i den heta sommarvärmen. Och när Suzanne, en fårfarmare med skinn på näsan, blir överfallen och dödad av vargen börjar spekulationerna urarta. Kan det vara en varulv, kan det vara en dåre med en tam varg som stryker runt och river får? Hur kunde Suzanne bli överrumplade av den i fårhuset? Gör vargar verkligen så? Kan det vara den där skummisen Massart, han utan hår på kroppen, är han varulven? Alla vet ju att varulven är hårlös utanpå för att på natten låta håret växa ut!

Snart har Camille rekryterats av Suzannes adopterade son samt den trogne fåraherde Värnaren. De ska spåra upp Suzannes mördare. I norr får parisaren, kriminalaren och den före detta fästmannen till Camille, Jean-Baptiste Adamsberg, nys om ryktena om den enorma vargen och beger sig söderut. Fascinerad och givetvis skeptisk.

Egentligen gavs Mannen som vände insidan ut ut före Budbäraren i Frankrike. Det svenska förlaget har valt en annan ordning för utgivningen. Jag ser egentligen ingen annan orsak än att Budbäraren är en bättre och mer kompakt kriminalroman än denna. Förlaget fångar läsarna med den första boken och ger sedan ut nästa bok som inte riktigt håller samma kvalitet. För i Mannen som vände insidan ut hakar Vargas upp sig i karaktärernas små underligheter. Adamsberg toppar givetvis dem alla. Men han är ju å andra sidan Vargas återkommande hjälte som drivs av intuition, dagdrömmar och tro på universums oundvikliga nätverk av korsande öden.

Det är svårt att sätta fingret på vad får mig att landa på en fyra. Dels beror det på en tråkig story. Men det räcker kanske inte som motivering. Den lugna tempot är nästan förödande för romanen och när karaktärerna rapar ur sig korthuggna meningar som hackar sönder varje sida blir det sömnigt. När själva intrigen börjar ta fart har jag betat av en trekvart av romanen. Då räcker det inte med att boken får en oväntad vändning för att inte spåra ur totalt. Snarare fimpar den det lilla engagemang som byggts upp. Dessutom är den där skrönan om varulvar och bestiala vargkäftar smått fördummande och absurd. Varför skulle ett gäng bönder i södra Frankrike i modern tid låta sig luras att tro något sådant. Nej, det här duger inte. Vargas använder visserligen samma recept i sin senare utgivning men där gör hon det snyggare, där har hon fått fason på kråksången. Här är det bara tråkigt.

Similar Posts:

• Pest, mord och intuition
• En tidlös fransos i Agatha Christie tappning
• Rödluvan och vargen – naturliga fiender?
• Spännande brevläsning i en dåtida nutid
• Spännande från Flynn

Fred Vargas Budbäraren handlar egentligen mindre om en budbärare och mer om ett antal mord som har kusliga likheter med den sedan länge utdöda farsoten med de många namnen: digerdöden, pesten, svarta pesten, böldpesten eller Guds gissel. Joss le Guern, en bretagnare och fiskare med stökigt förflutet, lever i kvarteren runt Montparnasse, Paris, och har axlat sin familjs gamla fina yrke som budbärare. Budbärarens ropar ut meddelanden, annonser, kärleksförklaringar, ja i princip vad som helst som hamnar i hans lilla låda på torget, för sina trogna åhörare. Det kostar fem francs.

Så en dag får Le Guern dystopiska meddelanden som refererar ur en gammal text, ibland skrivna på latin. Till sin hjälp tar Le Guern sin nyfunne vän den lärde Decambrais, även konsult i livsfrågor, som förstår att meddelanden kommer från en sjuk person som vill berätta att pesten är på väg in i staden. Decambrais kontaktar kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg som redan har upptäckt uppkomsten av de uppochnervända fyrorna som målats på dörrar runt om i Paris. Vad är det för tecken? Och vad har det för samband med de mystiska meddelanden som dykt upp i Le Guerns låda?

Den intuitionsdrivne, med total oförmåga att minnas namn, Adamsberg assisteras givetvis av sin dr Watson, monsieur Danglard, som är Adamsbergs raka motsats. Och när ett plus ett blir två för Adamsberg ligger redan de första svarta liken, angripna av pestloppan Nosopsyllis fasciati, i bostäderna med de svarta fyrorna. Den kollektiva paniken hos Paris invånare är nära medan jag driver runt med den egendomlige Adamsberg i det 14:e arrondissementet på spaning efter mördaren. Där lever människorna sina egna liv isolerade från metropolens vimmel, nästan i ett förflutet tempus. Adamsberger besöker historiker, blir vän med Decambrais och Le Guern och deras vänner på café le Viking där en släkting till åskguden Tor driver försäljningen!

Vargas har ett skönt gung i sin text, det är ingen uppskruvad modern kriminalroman med laptops, mobiler och biljakter. I huvudsak är det Adamsbergs karaktär som sätter rytmen. Å andra sidan infinner sig aldrig den där sugande spänningen i magen med orden "Vänd blad, vänd blad" ekandes i skallen. Istället är det en kriminalroman med lugnt tempo, långsamma vändningar och där historiska kunskaper elegant vävs in i intrigen. Det är heller ingen kriminalroman som sträcker ut hakan, den verkar trivas bäst lite i skymundan, på bakgårdarna i Paris.

Similar Posts:

• Var är vargen?
• En tidlös fransos i Agatha Christie tappning
• Inget för den äckelmagade
• Vacker serie om en vacker kvinna
• Hélène Berr och hennes värld