Sedan mer än trettio år är DeLillo en i USA uppskattad och flitigt belönad författare. Han rör sig utanför kvasiintellektuella cirklar. Kritiker jämför honom med Pynchon, Faulkner, Hemingway och Roth. Thomas Pynchon har visst fog för sig; det absurda fascinerar dem båda. Övriga icke. Mer logiskt att placera DeLillo som efterföljare till Henry Miller (The Air-conditioned Nightmare) och till Jack Kerouac (On the Road), och till Robert Penn Warren, den gamle segretaristen som mot alla odds 1957 gav ut Segregation; i min anmälan av boken i AB (57.07.14) citerar jag författarens "I don't think you can live with yourself when you are humilating the man next to you". Exakt så lyder DeLillos humana, sociala och katolska budskap. Idag.

Som Kerouac är DeLillo och hans berättarjag ständigt ontheroad, på väg bort från bandidos och andra magra skuggor i Harlem, bort från kalla krigets verklighet och skräck, som tonåring på jakt efter reliker, tex baseballbollen i det vinnande slaget. Att fånga ögonblicket, molnet vid himmelsranden, att genomskåda Sinatra och Lenny Bruce, CIA-chefen Hoover och andra politiska maffiosos på stadionläktaren eller som tjuvtittande smygbögar, är delar av den luftkonditionerade mardröm som stämplar USA och som DeLillos råttfälla fångar.

DeLillos beskrivning av fyra decenniers kallt krig känns igen: atombomber, Nixon och Kennedy, nukleära-kriget-hot, Korea, Vietnam; en ständigt pågående statsterrorism som föder oro, ängslan, ljug och falsk patriotism. I denna fasansfulla värld måste människor överleva och hitta en brödbit för dagen. DeLillos berättarjag är en poesins paranoiker som berättar om ett USA som lever i "Dödens triumf" (prologen), torterade av "Das Kapital" (epilogen) som "bränner bort nyanserna i en kultur" som skapar "nationsledare" vilka vill "förlänga sina skuggor över territorierna", godsaveamerica. DeLillos roman är aktuellare idag än när den skrevs: här talas om de båda WTC-tornen i NY ("med gungande lyftkranar på krönen"), då "makt betydde nåt".

I kalla krigets skugga praktiseras skilda former av sexuella relationer, utanförskap och kulturarbetaraktiviteter, som en smågalen konstnärinnas installation med 230 flowerpowermålade stridsflygplan ute i öknen. DeLillos roman, 895 sidor infall, utvikningar, samtal, reportage, spretar åt alla håll men trots detta är linjen klar, ingen kan missta sig på författarens avsikt: att som Miller och Kerouac beskriva det USA som refuserats av de rosafärgade finansbladen och inte inbjudits till generalkonsulatens kanapépartajer. DeLillo utgår från tre katolska spiritualiteter, kartusianernas, franciskanernas och jesuiternas. När jag började läsa boken hade jag inte väntat mig finna en så klart uttalad katolsk viljeinriktning och än mindre att här läsa så utomordentligt bra – korta och exemplifierande – exempel på krafter som, i den mån de förmår, motverkar det politiska och kapitalistiska kapital som styr och ställer. I ett av kapitlen förs en diskussion, som inledning till ett samlag, kring en kartusiansk 1300-talsmystiker och dennes "Icke-vetandets moln", en klassiker. Bokens berättarjag: "Det är möjligt att vi kan känna Gud genom kärlek eller bön eller med hjälp av syner eller LSD, men vi kan inte känna honom med hjälp av intellektet". Eller, för att tala med DeLillos jesuiter, som lärde honom "att undersöka saker och ting för att finna dolda innebörder och djupare sammanhang" och "respekt för andra sätt att tänka och tro". Detta konkretiseras i några kvinnliga och manliga franciskaners verksamhet bland hemlösa, sängliggande, orörliga och hungriga husockuperande tonårspojkar som håller till i slumområdena vid fattigkyrkogården på Hart Island – star den beryktade Moonman 157, Ismael Muños, som taggade tunnelbanevagnar och såsmåningom exploderade som myt, idol och kulturmaffians kulturfetisch. "De hälsade på barn med syrgastuber bredvid sängen." Bland skrotbilarna gömde sig den tolvåriga Esmeralda som våldtogs och slängdes ned från ett tak. Taggargrabbarna sprayar "Esmeralde Lopez. 12 år. Pesjydad i Himeln".

Ingen av dem skulle ha lyckats krångla sig igenom svängdörrarna och förbi de beväpnade säkerhetsvakterna i det World Trade Center som numera ligger i grus och guldtackor – men de fullsprayade vagnarna fortsätter switscha förbi perrongerna för nya skjut in i tunnlarna.

Don DeLillo skriver om the really american way of life och det är något helt annat än den american way of life som det skrävlas om av ledarskribenter och politiska megafoner.

Similar Posts:

• Den pikanta amerikanska berättarstilen
• Jakten på den försvunna V
• Nä, kan vi det här nu?
• Skön läsning och några käftsmällar
• Den undflyende vågen

De sistnämnda brukar oftast vara hårt granskade och påverkade av artisterna själva, sådana biografier ger jag inte mycket för, de är alltför förutsägbara och onyanserade. Sedan finns det de där riktigt smaskiga biografierna, där artisten inte haft ett skit att säga till om och där författaren grävt fram skelett efter skelett ur garderoben. Sådana artistbiografier får jag aldrig nog av, måhända att det delvis är min skvallerådra som vaknar till liv, men jag har inte mycket övers för historier skrivna av depraverade författare som får betalt per ark de lyckas klämma ur sig. Dessa författare och biografier är helt enkelt inte trovärdiga för fem öre, det är simpel narcissistisk dynga.

När det blev känt att Kitty Kelley höll på att skriva en omfattande biografi om Sinatra blev det omedelbart hus i helvete hemma hos familjen Sinatra, de försökte med alla tänkbara medel stoppa utgivningen av boken. Lyckligtvis misslyckades de med det. Resultat: Ett-noll till Kelley och hon kunde till på köpet gotta sig i all gratis publicitet boken fick innan den ens hunnit gå i tryck. Här bör vi också understryka att den gamle Ol’ Blue Eyes vid ett flertal tillfällen fick erbjudandet att bli intervjuad av Kelley, gamlingen ignorerade dock det gång på gång.

Synd för honom. För Kelley har inte sparat på krutet när hon ger oss sin historia av den mytomspunne smörsångaren från Hoboken i New Jersey.

En bra artistbiografi ska börja på ruta ett, där historien tar sin början, det vill säga när artisten föds. Man ska få en inblick i barndomen, skoltiden och de första stapplande stegen mot artistlivet. Ingenting ska lämnas kvar på vägen, allt ska fram, kosta vad det vill. Både goda och dåliga sidor hos artisten ska samsas om kapitlen. Ju fler infallsvinklar och intervjuoffer, desto bättre. Författaren måste dessutom bli en jäkel på att selektera bland vad som är sant eller inte. Att en bra biografi ska innehålla ett träffsäkert förord, genomarbetat index och tydliga fotnötter, behöver jag väl knappast ens nämna… Det är heller inte fy skam om man bjuds på några intressanta fotografier under läsningens gång, gärna tidigare opublicerade.

Kelleys biografi om Sinatra har allt det här – och mer därtill. Det är tamigfan den bästa biografi jag någonsin läst. Inget snack om saken.

Att Frank Sintras liv är allt annat än ointressant gör ju inte saken sämre. Efter att ha läst den här boken finns det för mig bara en värdig rockstjärna under 1900-talet. Vem annars har lyckats åstadkomma så mycket som Sinatra? Ingen. Intressantare liv får man leta efter med lupp och ficklampa. Här finns allt: kvinnor, sprit, knark, pengar, mafiosos… och så lite romantik, förstås. Och musik. Mycket musik. Förstklassig storbandsmusik som man nästan kan höra mellan raderna.

It’s all about sex, drugs and rock ‘n’ roll – it’s the unauthorized biography of Frank Sinatra.

Det går helt enkelt inte att beskriva bokens storhet utan att bre på med superlativen alltför mycket. Den måste upplevas på egen hand. Sträckläsas från pärm till pärm.

Vad jag vill ha sagt är: Pys iväg till närmaste loppis och rota i boklådorna, för har du riktigt tur så hittar du boken där för en femtilapp.

Köp, läs och fascineras…

And now the end is near
And so I face the final curtain
My friend, I’ll say it clear
I’ll state my case of which I’m certain
I’ve lived a life that’s full
I’ve travelled each and every highway
and more, much more than this
I did it my way

…och häng mig i närmaste galge om du blir missnöjd.

Similar Posts:

• Från Bandet går till åtta utsålda Stockholms Konserthus
• Sånger för Ras Tafari
• It ain’t me, babe
• I krig mot vardagen
• Musikvecka: You can’t always get what you want