Något liknande händer Diane Meur när hon får en idé kring sitt kommande romanprojekt någon gång kring åren 2010 – 2012. Hon finner en person som är värd en roman, enligt henne. Han – Alfred Mendelssohn – var son till Moses Mendelssohn, en filosofgigant bland de intellektuella i 1700-talets Europa. När han i vuxen ålder bildade familj blev han far till Felix och Fanny Mendelssohn, som var talangfulla musiker.

Författaren känner att hon måste göra efterforskningar innan hon startar sitt romanprojekt och förresten är hon även tvungen att avsluta det som just pågår. Men syftet är att ge denna mittemellanperson en egen roman, ett eget liv.

Platsen som har den största laddningen är Berlin. Där bor författaren i två år och förenar sin kärlek till staden med möjligheterna som innebär besök i arkiv, på bibliotek och andra historiska platser. Vissa står kvar medan andra är utplånade. Det 17:e och 18:e århundradet i Europa var ett kosmopolitiskt virrvarr och för medborgare med judisk tro utökades friheter av vissa regenter för att i en annan tidsepok beskäras.

Alla anteckningar som uppstår i efterforskningarna förökar sig. Faktainsamlandet leder både bakåt, framåt och sidledes. Siffran 765 är enorm. Det är nämligen så många personer som Meur till slut kartlägger i sin research inför romanprojektet.

Berättaren har talang för att framställa sig själv som den besatte nörden, där det alltuppslukande projektet tar över och vänner slutar att höra av sig. Men hon är närvarande utan att hon skymmer människorna hon får fatt i.

En av romanens höjdpunkter är när en föreningsstämma arrangeras för släktträdets medlemmar ur alla generationer från 1720-talet fram till idag. Med träffsäker rolltilldelning illustrerar hon i sin fantasi hur mötesdeltagare vill ha ordning i debatten, argumentera för sin sak eller helt enkelt bara sjunka genom golvet.

Romanen är också en berättelse om skapande – hur det blivande konstverket tar över. Det lever sitt eget liv och tar helt andra vägar än upphovspersonen tänkt sig. Inte konstigt alls att berättaren också jämför sitt monster (ett uppritat släktträd som hon breder ut över det stora matsalsbordet) med Frankensteins monster.

För mig var läsningen ljuvlig. Jag delar författarens lockelse till Centraleuropa och de tidsepoker när människor skrev brev fulla med kvickhet. Och passion! Brev föregick de ingångna äktenskapen eller så skrev man engagerat till en kollega för att avhandla en fråga som fyllde ens sinne. Tiden innebar dåliga sanitetsförhållanden och sjukdomar med svåra följder som väl ingen saknar idag. Men de där breven …, eller är jag ensam om att se längtansfullt tillbaka på brevskrivarkonstens guldålder?

Det där som fascinerar mig med Mendelssohnskartan är svårfångat. Kanske påminner romanen om den där myllrande människokartan som även jag bär på. Personer som kommit och gått i mitt eget liv och vars avtryck stannar för alltid.

Similar Posts:

• Musikalisk symbios
• Kärleksfull skildring av kampen mot Hitler
• He not busy dying is busy being born
• Östergren klår Ibsen
• Känslosam bästsäljare om Hannah och Anna

Å andra sidan – när jag för ett par år sedan var på en konsert med nyskriven körmusik var det absolut bästa verket skrivet av en kvinna (det var 1783 av Kristin Boussard, remember her name). Manlig dominans av gammal vana men öppenhet för något annat.

Och jag erkänner: jag har bara hört enstaka stycken av såväl Fanny Mendelssohn som Clara Schumann. Jag skulle inte kunna nynna några fraser ens, trots att jag kan romanser av deras bror respektive äkta man (”Hexenlied”! ”Widmung”!) utantill sedan åratal (decennium!).

Alltså börjar jag läsa om Fanny Mendelssohn utan andra kunskaper om henne än ytterst vaga. Att hon fanns ja, att hon var en skicklig pianist ja, att hon komponerade ja, men annars?

Och så dyker jag in i något som handlar om det dubbla (tredubbla?) förtrycket, för bortsett från alla nackdelar könet medför har hon också fötts in i den sämsta samhällsklassen för att gå emot strömmen och därtill är hon judinna.

Jag tycker att det är intressant hur mycket utrymme judarnas historia i Tyskland ges. Hur utanförskap och förföljelse varit så dominerande att endast några få lyckats bryta igenom det. Hur privilegier andra sett som självklara förnekats dem om och om igen. Och hur detta fortgår i det undanskymda. Osmakliga citat ur dåtidens recensioner som samtidigt klingar nästan nutida i sin retorik. Göra skillnad på folk och folk. Jo, jag tackar.

Så där ges en kulturell bakgrund men det är ändå könet som verkligen ska ställa henne i skuggan. I begynnelsen är det Fanny som spelar och senare även den yngre brodern Felix. Syster och bror spelar tillsammans, skriver musik tillsammans och för en dialog bortom orden också när de befinner sig långt ifrån varandra. Den lyckliga barndomen innan deras vägar måste skiljas åt, eller snarare, hon måste ta ett steg tillbaka.

Vem inspirerade vem? Vem härmade vem? Vem vann den inbördes tävlan? Det är svårt med upprättelse halvtannat sekel efteråt, omöjligt att säkert besvara frågorna. Men klart är ju att Fanny inte gavs samma förutsättningar som Felix, att hon såväl komponerade som framförde musik snarare trots än tack vare andra. Det handlar om andra tider, andra seder men samtidigt fanns det människor runt omkring henne som såg och hörde, som hade vett att uppskatta och bidra; modern som själv gjort en liknande resa och maken Wilhelm som insåg vad musiken betydde för henne.

De utgör en märklig treenighet – Fanny, Felix och Wilhelm. I ett brev finns Fannys påbud till sin blivande make:

Du måste älska honom utan ände, mellan oss tre måste allt vara rätt och harmoniskt och sant – då kommer jag inte att ha några bekymmer i denna värld. Om ni verkligen älskar varandra så kommer jag att vara nöjd med min relation till er båda.

Och hans svar:

Så din kärlek kommer inte att delas mellan oss; vi kommer båda att få den i sin helhet, och vi tre blir en spegling av enighet.

Det är en annan syn än nutidens på såväl äktenskap, vänskap och romantik som erotik och efter döden vilar hon mellan dem. Under en sten mellan två kors.

För det är ju just det. Hon relateras hela tiden till männen i sin omgivning. Så sällan får hon stiga fram och bara vara Fanny. Här görs det ändå ett seriöst försök och jag tycker mycket om den här sortens personliga biografi där författaren visserligen låter läsaren träda in i en verklig persons tankar och känsloliv men samtidigt med ödmjukhet och utan tvärsäkerhet. Det blir levande men också respektfullt.

Sedan läser jag Anna-Karin Palms Selma Lagerlöf-biografi och tänker att dessa kvinnor med femtio år emellan sig nog hade haft en hel del att tala med varandra om. Om ihärdigheten och viljan, om styrkan i och behovet av att uttrycka sig, att förmedla något.

Jag blir omväxlande sorgsen och arg medan jag läser, både för Fannys skull och för hur saker upprepar sig.

Similar Posts:

• Researchen innan romanen
• Ett pennskafts ocensurerade betraktelser när seklet nittonhundra var ungt
• Varm och lågmäld indiepopbiografi
• Vart ska vi ta vägen med allt som känns?
• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”