För bara några veckor sedan (27/1) skrev Elise Karlsson en uppmärksammad artikel om crossover i SvD. Då handlade det mycket om åldern. Om hur ungdomsböcker kategoriseras och att de i allt större utsträckning läses av både unga och vuxna. Många av de senaste årens svenska böcker för/om unga har dessutom haft karaktärer som befunnit sig någonstans mellan ungdom och vuxenskap. De har blivit crossover i mer än en mening.

Fler och fler böcker kan sägas höra till den senare kategorin. Det är böcker utgivna på förlag som Gilla Böcker och XPublishing, som pratar mycket om crossover och böcker för unga vuxna, men ofta marknadsför titlarna som ”roman”, kort och gott. Till dessa hör exempelvis Kristian Johannessons Vi måste börja med orden och Felicia Stenroths Bilder som inte angår mig, från förra året. Två böcker som har en del gemensamt med Annakarin Thorburns Jag biter i apelsiner.

Annakarin Thorburns huvudperson far ständigt runt på en cykel. Hon är på väg från en relation till en annan, befinner sig i en passage. Kristian Johannessons Johannes K. pendlar mellan jobb och känner sig alltid osäker på sin arbetsroll. Felicia Stenroths Minna går mellan olika arbeten, personer, hem och affärerna som hon stjäl saker från.

Alla är de människor i rörelse. De förflyttar sig mellan sammanhang samtidigt som de påverkas av sin historia. Obekväma eller otillfredsställda där de befinner sig måste de söka något annat, till synes utan egentligt sikte. I crossoverlitteraturen är detta inget ovanligt. En liknande rörlighet går att hitta hos karaktärerna i många av böckerna – från de ansvarstagande häxorna i storsäljande Cirkeln, till huvudpersonen i Patrik Lundbergs nyligen utkomna Gul utanpå.

I Jag biter i apelsiner, som är Annakarin Thorburns debut, lever jaget tillsammans med en konstnärsman kallad Ödlan. Han arbetar i sin ateljé om nätterna, försvinner periodvis iväg för att senare komma tillbaka och röra med sin ödletunga över huvudkaraktärens sensitiva kropp. Jaget studerar också franska på universitet och spenderar en stor del av sin tid i biblioteket. Där möter hon fransmannen Lo, som hon inleder en relation med samtidigt som hon fortsätter förhållandet med Ödlan. Förälskelsen till de båda männen gror och bokens första delar präglas av en stark sensualism där smak och doft upphöjs utöver det vanliga. De sinnliga upplevelserna blir mer än bara kroppsliga biprodukter – här är det sinnliga själva kärnan. Saft droppar från hakor, hakor ska bitas i. Födelsemärken är som hallon, är som choklad. Människor doftar hund, svett och smör. Dofterna eggar och hetsar. Hungern korrelerar med lusten.

Kärlek: Andas ut i Los värme, känna parfymdoften i lakanen och vara i hans lugn, i hans armar som aldrig kommer att lämna mig. Det finns ingen tvekan i hans ömhet och jag tar emot. Att öka takten för att följa efter Ödlan, springa på trottoarkanter och rätt vad det är biter han mig i läppen så det börjar blöda. Förlåt! Jag trodde det var en jordgubbe. Och smärtan och svullnaden är bara skön och jag vill äta hans läppar med.

Annakarin Thorburns jag agerar. Hon är hungrig, hon hugger tag och tempot är inledningsvis högt. Läsaren blir varse jagets kroppsliga längtan och bjuds in att följa med i bokens vändningar. Jagets agerande tar så mycket plats att någon stillsam eftertanke inte ryms. Dialogerna är korta och de antydningar till oro som ibland träder fram försvinner snabbt igen. Ödlan och Lo är två män endast uppmålade med konturer, som gränsar till att bli karikatyrer.

I bokens senare del tappar historien i intensitet. Fördelen med detta är att vi får veta mer om jagets förflutna. Vi följer nu hennes relation till sin pappa och lära känna samspelet och gnisslingarna dem emellan. Den övervägande känslan i denna del är sorg. Sorgen i hur vi ofrånkomligt präglas av de förhållanden och människor vi växt upp med, hur vi ärver känslor och upprepar andras misstag. Samtidigt förtar denna sorg något av den vackra sinnliga närvaron från första delen. Somliga stycken upprepar ungefär samma känslolägen och tankar utan att tillföra något nytt och kunde utan problem tas bort.

Styrkan i Thorburns roman ligger, liksom i den svenska crossoverlitteraturen i stort, i det flyktiga som återspeglas såväl i händelseförloppet som i den snabba, aktiva prosan. Att texten genom de unga vuxnas perspektiv hela tiden lyckas befinna sig i ett mellanskikt. En osäkerhet som är symptom på ett helt samhällsliv blottas. Med den osäkras blick uppträder sådant som de mätta, stadgade människorna aldrig ser. I rörelsen finns en öppenhet.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok: behöver du crossover, Jesus eller blodtörstiga vattenhästar?
• En rå drömvärld
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• Kalla Kulor startar systerförlag
• Som att kika in genom någons fönster

Hon jobbar på sjukhus, och ibland som krokimodell. Han har en hund och ett hål i sitt hjärta.

De är svåra att beskriva Minna och Aron. Ingen annan kommer nära, skrev jag. Ingen kommer nära vill jag ändra det till, inte ens de och definitivt inte jag som läsare. De öppnar inte upp sig för varandra, även om Aron minsann försöker. Det är Minna som styr deras relation och hon vill ha det så. Jag tror att det sorgligt nog finns människor som lever så och därför är det bara ett ställe i boken som inte känns trovärdigt. Det är när Aron träder över den där gränsen, trotsar, höjer rösten och skriker på Minna för att hon inte vill ha honom nära sig själv.

De är kropp och inget annat, deras kroppar är till för andra inte dem själva.

Han är bara en människa, tänker jag. Han är kött och ben och hår av döda hudceller.

Minna klär av sig inför andra, det är så hon tjänar pengar, men till och med i simhallen gör hon det till en show för andra. Aron ser det som en ynnest att få röra vid hennes kropp. Kanske är det därför hon är så noga med att han inte får del av hennes själ. Människan är två väsen.

Och livet de lever, livet hon lever är en lek. Minna vill inte leva på riktigt, vågar kanske inte. Men hon är en utmärkt observatör och voyeur. Hon ser hur de andra lever sina liv och försöker göra likadant.

Jag stjäl saker. Det började med småsaker men nu kan jag stjäla vad som helst. Ibland tar jag mat. Det känns som om de är skyldiga mig det. Och när jag inte stjäl så går jag omkring och försöker vara viktig. Jag låtsas att jag är det. Jag låtsas att jag har ett viktigt jobb att gå till, och jag låtsas att någon skulle sakna mig om jag försvann ifrån det. Ibland går jag ned till vattnet för att mata fåglarna. Jag kastar bröd till dem för jag vet att det är vad människor gör.

Felicia Stenroth har i Bilder som inte angår mig skapat fantastiska bilder. Jag fascineras av hennes blick och iakttagelseförmåga och hur bra hon har kokat ner de här bilderna av liv och relationer till ord som sen återuppstår till bilder i min läsning. Det är inte bilder som angår mig vilket gör det spännande. Att läsa den här romanen känns som att spatsera utanför köksfönstren i ett radhusområde och kika in på människorna där de äter middag, på de där liven och ögonblicken som snabbt skissas upp framför ens ögon.

På den senaste tiden har jag läst fantastiska debuter i den svenska litteraturen. Bilder som inte angår mig är ytterligare en av dem.

Similar Posts:

• I rörelsen finns en öppenhet
• Spänning som tar slut
• ”Jag skulle vilja se en kvinna som lämnat sin familj”
• Varje kropp, varje tillvaro
• Lead Jammer till Szabo