Det tyckte i alla fall Gwendolen Howard (1894 – 1973) som på amatörens villkor gjorde ingående studier av småfåglar och vars böcker på 1950-talet blev storsäljare och älskade av läsare i många länder.

Gwendolen, som valde att kalla sig Len, är också huvudperson i Eva Meijers bok Fåglarnas hus. I sin föregående bok Djurens språk behandlade Meijer olika sätt djuren kommunicerar på. Den här gången omvandlas samma tema till en litterär fantasi med inspiration från verkligheten.

Romanen skildrar Lens uppväxt i den fyrhövdade syskonskaran i lantliga delar av Wales och England. Föräldrarna arrangerar kulturella salonger, något som väcker intresset för musik hos Len. Hennes spel på viola leder så småningom till London och orkestern som leds av dirigenten Malcolm Sargent. När året 1938 har kommit köper hon en stuga på landet där hon lever resten av sitt liv med öppna fönster mot trädgårdens fågelliv. Hon lämnar också livet som orkestermusiker.

Det är intressant att jämföra författare som tar avstamp i verkliga levnadsöden för sina romaner. Byborna från Nås i Dalarna, som for till Jerusalem år 1896 motiverade Selma Lagerlöf att skriva den gripande romanen Jerusalem. Ett annat exempel i genren är Alexandra Coelho Ahndorils läsvärda roman Mäster, där August Palm är drivande figur. Riktigt den nivån når inte Meijer med sin bok. Många uppslag skulle kunna användas för att skapa hetta: relationen till den gindrickande mamman, striden med dirigenten eller ointresset för de jämnåriga kvinnornas familjedrömmar. Av någon anledning har författaren inte velat regissera sin berättelse kring dessa möjliga konflikter, i stället präglas hela berättandet av en distans till huvudpersonen.

Samhällsbilden är däremot väl fångad. Under större delen av 1900-talet förväntades inte kvinnor göra karriär efter att de ingått äktenskap och bildat familj. En kvinna som avvek från omgivningens förväntningar kunde räkna med att bli ifrågasatt både på banken och i kärleksmöten.

Läsare som tycker om trivsamhet på lagom nivå och kanske även har fåglar som huvudintresse kan säkert tycka att romanen fångar något mitt i prick. Lite lagom sinnlighet och musikalitet glider in emellanåt men inte mer än så.

Similar Posts:

• Andra infallsvinklar på djurs språk
• Om människans förhållande till fåglar
• Vi har fåglarna gemensamt
• Perfekt balans mellan konst och guidebok
• Tillbaka till skolbänken

”Åh vad roligt det ska bli att läsa en faktabok om hur olika djurarter kommunicerar”

”Vänta, va? Språkfilosofi? Det här är ju…ingen faktabok om typ fågelsång. Jaså jaha, författaren var filosof. Jag kanske skulle börja läsa baksidetexter…”

”Aaaahhh både språkfilosofi och djurrätt. Det här hade 19-åriga filosofistudenten och djurrättaren Christine tyckt om”

”Kan det verkligen stämma att vissa elefanter försöker härma mänskliga ord? Och vad dom orden betyder?”

”Ohlalala, lite vetenskapsteori”

”Måtte inte någon av de där ledarskribenterna som älskar att kritisera forskning på inga andra grunder än att de tycker den låter rolig få fatt i den här boken. De kommer ju ha julafton, och jag vill verkligen inte det. Den här boken förtjänar att diskuteras seriöst och inte av gapflabbande mobbare”

”Undrar om alla hennes påståenden om hur bra olika djur är på att räkna, kommunicera med människor, hundars ordförråd och så vidare verkligen stämmer. Måste kolla referenserna. Och om sagda referenser mötts av några invändningar.”

Ja, som sagt är inte Eva Meijers bok en faktabok om olika djurarters sätt att kommunicera – vilket jag felaktigt trodde när jag började läsa boken. Istället handlar boken om hur man ska se på djurs kommunikation från ett språkfilosofiskt perspektiv, och vad det får för konsekvenser för människans relation till (de andra) djuren. Meijer tar boken igenom upp åtskilliga exempel på djur som (i alla fall till synes) lärt sig lite mänskligt språk, och exempel på hur djur och människor kan interagera och lära sig av varandra. Hon beskriver också de komplexa kommunikationssystem (språk?) som finns hos olika djurarter och betonar att det är orättvist att mäta djurs språk, intelligens och beteende enligt en mänsklig måttstock.

Tycker du det låter flummigt? I viss mening blir ju mycket filosofi rätt ”flummig”, eftersom en av filosofins uppgifter är att grundligt undersöka sådant som vi tar för givet. Och ja, en del av mig bävar för den dagen en skön snubbe till ledarskribent kommer över boken och sätter sig för att flabba offentligt över hur Meijer använder ord som speseicism (diskriminering av djur) eller hävdar att det ur forskningssynpunkt kan vara nog så intressant att leva bland djuren man studerar.

Jag hoppas att den dagen inte kommer – för flum eller ej, Meijers bok förtjänar att diskuteras på allvar. Här finns många intressanta tankar kring hur vi människor ser på djuren, men också hur vi ser på vår relation till djuren.

Som sagt hänvisar Meijer boken igenom till exempel på djur som exempelvis lärt sig mänskliga ord eller lärt sig räkna. Dessa får fungera som underlag för diskussionen, vilket såklart är bra, men det som saknas är en diskussion kring referensernas pålitlighet. Har hunden verkligen förstått innebörden av ett ord, eller kan det finnas andra förklaringar till dess beteende? Människor har ju en tendens att se det dom vill se, och risken att ”förmänskliga” djuren är uppenbar. Men förutom ett snabbt konstaterande kring att det kan vara speceisim att tro att forskarna bara har ”förmänskligat” sina studieobjekt förekommer inga kommentarer kring referensernas innehåll.

(Nu är det såklart orättvist att jämföra en filosofibok och en renodlad faktabok, men Per Jensen lyckas utmärkt med att på ett lättsamt sätt förklara hur forskningsresultat kring hundars beteende kan tolkas och vara i Hunden som skäms.)

I de sista kapitlen tar Meijer upp exempel på djur som agerar moraliskt till exempel genom att visa empati. Här börjar resonemanget svaja rejält, i alla fall i mina ögon. För det första sker här rejält med körsbärsplockning -Meijer tar bara upp djur som hjälper varandra (till synes utan egoistiska baktankar), men nämner inget om hur grym naturen och djuren ofta är. En annan tanke som slår mig under läsningen är att Meijer inte problematiserar begreppet moral. Det torde vara lika orättvist att bedöma djurs agerande efter mänsklig moral som det är att bedöma komplexiteten i djurs kommunikation efter mänskligt sätt att kommunicera.

Slutbetyget på Djurens språk blir 7/10, eftersom de sista kapitlen samt hantering av referenser drar ned poängen. Som underlag för nya tankar och infallsvinklar blir dock slutbetygen 9/10.

Similar Posts:

• Fåglarna blev allt
• Djurens känsloliv
• Djur som inspirerat
• ”Så närvarande och så främmande”
• Och köttet blev ideologi