Jag kommer att tänka på den israeliske novellförfattaren och dramatikern Etgar Keret. I Konsekvenser återfinns inte samma slags våld som är vanligt i Kerets kortnoveller, men det är något som påminner med formatet och den både snabba och smidiga dramatiska stegringen – och de ofta korthuggna, nästan förvånande sluten. Holms kortformshantverk är också lika säkert framställt som hos Kristen Roupenians Kattmänniska, men, återigen, inte riktigt lika våldsamt, inte riktigt lika skruvat – men på många sätt lika bra utfört.

Även om formatet och stilen håller ihop berättelserna i Konsekvenser till en enhet, så står varje novell för sig. Huvudpersonerna skiftar i ålder, kön och bakgrund och vi rör oss över olika platser och väldigt olika slags händelser. På det sättet är varje novell sin egen värld.

Samtidigt får vi i alla novellerna händelserna nära återgivna, vi befinner oss alltid precis strax intill huvudpersonens innersta tankar. De där tankarna som avklätt avslöjar vad de egentligen har för känslor för människorna omkring sig, och för sig själva. Om hoppet att bli sedd, accepterad, älskad. Om insikter om ett djup, en förståelse och en framtid som inte finns.

Holms noveller ger oss precisa bilder och stämningar med ett säkert språk. Det känns hela tiden lockande att kliva in i nästa novell, och nästa, eftersom var och en bjuder på en ny värld. Men kanske allra bäst av allt är hennes fulla förtroende för läsaren.

Similar Posts:

• Noveller om folk som känner varandra
• Skräck när den är som läskigast
• Uppbrott och våndor
• Tack, Etgar!
• Ett språk som står i vägen för ett budskap

Det här årets juni har dock inletts med några händelser värda att nämna lite extra. Sara har till exempel pratat med Sofia Ejheden, förläggare på Kalla Kulor Förlag, som i dagarna startar ett systerförlag med inriktning på crossover och feelgood.

I måndags var det utdelning för ALMA-priset, som i år mycket efterlängtat gick till Barbro Lindgren. Dagensboks förra chefredaktör Emelie Novotny var där och kunde känna Astrid Lindgrens närvaro i publiken. Läs mer om detta senare i dag.

I onsdags recenserade Eva israeliske Etgar Kerets novellsamling Plötsligt knackar det på dörren och var imponerad och överraskad. Såhär skrev hon:

Den israeliske författaren Etgar Keret har delvis lyckats med att ingjuta hopp i mig om att det finns författare som har en önskan om att spränga gränserna för det vanliga, enahanda och förutsägbara i litteraturen.

På lördag blir det Tema fotboll inför fotbolls-VM i Brasilien som drar igång den 12:e juni. Björn Elgquist gästrecenserar, och har läst Gräset är alltid grönare i Brasilien av Henrik Brandão Jönsson. Marie har läst två väldigt olika typer av faktaböcker om fotboll – en som hon inte alls blir engagerad av, och en som emellanåt får håren på armarna att resa sig. Och så har vi samlat ihop recensioner på temat fotboll ur arkivet – så väl för den som gillar faktaböcker som för den som gillar skönlitteratur. Det blir fotbollslitteratur för både stora och små!

Similar Posts:

• Tack, Etgar!
• Fotbollsantropologi i sambalandet
• Konsekvenser som bygger på förtroende
• Tema: Fotboll
• Fotboll och söta tjejer

Litteraturen består av ord, som skapar betydelser och sammanhang. Dessa ord skulle kunna vara byggstenar till något helt obegränsat. Vad som helst skulle kunna hända i skönlitteraturen, den är ju ändå bara en fantasi, en fiktion. En begriplighet måste självklart uppnås, men för övrigt ligger ju sedan allt öppet och det finns ett totalt fritt spelrum för fantasin hos den som skriver. Varför utnyttjas inte detta mer?

Den israeliske författaren Etgar Keret har delvis lyckats med att ingjuta hopp i mig om att det finns författare som har en önskan om att spränga gränserna för det vanliga, enahanda och förutsägbara i litteraturen. Hans noveller är ofta ovanliga, oväntade i sin handling och tämligen filosofiska. Beklagligt nog är de trots allt ganska ofta baserade på de vanliga, gamla tjatiga temana: relationer och sex, våld, mord och död. (Därför kan de inte få ett högre betyg av mig.) Ändå vill jag tacka Etgar Keret för att han så pass ofta, som han gör, lyckas gå bortom gränserna för det förväntade och in i det surrealistiska och på så sätt överraska mig.

Kerets novellsamling Plötsligt knackar det på dörren innehåller 38 noveller. De flesta är korta, de allra flesta är på bara fyra sidor. De kan sluta ganska abrupt, så man undrar – vad hände nu? Synd att det inte fortsatte! En novell börjar:

Det här är den bästa novellen i hela boken. Nej bättre upp! Det här är den bästa novellen i hela världen. Och det är inte ens vi som påstår det, utan ett samstämmigt team av ett dussin oberoende experter som med hjälp av alla möjliga standardiserade labbtester och efter en jämförelse med ett representativt urval från världslitteraturen har kommit fram till den slutsatsen.

Jag som läsare undrar hur denna fantastiska novell ska fortsätta, men nej, detta är bara en novell som består i att den själv påstår att den är bäst. Men sånt gillar jag, det är oväntat.

En annan av de kortaste novellerna, som är effektfull i sin verkligt koncentrerade form, heter ”Vad är det vi har i våra fickor?” Den börjar så här:

En cigarettändare, en halstablett, ett frimärke, en lätt tillknycklad cigarett, en tandpetare, en näsduk, en penna och två femshekelmynt. Det är bara en liten del av alla saker jag går omkring med i fickorna [...] Men faktum är att varenda grej jag har i mina fickor är noga utvald för att jag ska vara redo.

På bokens baksida citerar Brombergs förlag en recension i tidningen The Times, där man kallat novellsamlingen ”Sanslöst rolig.” Det kan jag däremot inte hålla med om. För att något ska vara sanslöst roligt, krävs det att läsaren skrattar, och det gjorde inte jag en enda gång. Däremot blev jag överraskad, och det kan räcka så.

Similar Posts:

• Konsekvenser som bygger på förtroende
• Full pott för Amos Oz
• Vecka 23 på dagensbok.com – förlagsnyheter, israeliska noveller och fotboll
• Tjejerna med stora, sköna bröst
• Att vara i det absurda