Föräldrarna skilde sig 1938. Ilons mor flyttade då till Italien och återsåg sin dotter först tio år senare. Deras relation blev aldrig riktigt innerlig.

Ilon skickades åtta år gammal till sin farfar Alexander och farmor Julie Pääbo i Haapsalu, en idyllisk småstad vid havet. De sex år som hon tillbringade hos dem var till en början mycket lyckliga, men då Ryssland ockuperade Estland 1940 fick rädslan fäste.

De så kallade “juniarresteringarna” 1941 innebar för de olyckliga enkel biljett till Sibirien. Grannar försvann utan förvarning och i skolan kom en del bänkar att gapa plågsamt tomma. I oktober samma år var det nazisternas tur att inta staden. Ilons värsta personliga minne var när en tysk soldat sköt hennes älskade hund.

Då Röda armén närmade sig – för andra gången – 1944 sågs den inte som befriare, utan med bävan. Att Ilon, fjorton år gammal, ensam fick plats på en av de sista båtarna som lyckades lämna Estland den 22 september 1944 var hennes bestämda farmors förtjänst. Höststormarna härjade redan för fullt och den farliga färden varade i tre långa dygn.

Sammanlagt var det 30.000 baltiska flyktingar som steg iland i Sverige, oräknade de som havet slukade.

Sin älskade farmor och farfar återsåg Ilon aldrig mer. De vågade inte ens skriva brev till varandra av rädsla för repressalier.

Till en början fick Ilon husrum hos sin faster, som var konstnär och som redan före kriget kommit till Stockholm. Hon tog itu med att lära sig svenska och blev antagen till en konstskola med inriktning på bokillustrationer 1945. Endast sexton år gammal tog hon sedan klivet ut i arbetslivet.

Ilon gifte sig och bildade familj tidigt. Köket blev därefter hennes ateljé. De fyra döttrarna och deras vänner (senare barnbarnen) fick stå modeller till barnen i hennes böcker.

Mötet med Astrid Lindgren 1953 blev livsavgörande. Ilon fick i uppdrag att illustrera Mio min Mio. Sedan följde slag i slag Barnen i Bullerbyn, Karlsson på taket, Madicken, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter med flera. Förebilderna till rövarna i den sistnämnda boken fann illustratören för övrigt i kön till Systembolaget.

Det lyckosamma samarbetet med Astrid Lindgren kom att fortgå i 40 år, 1953-1993. Men när Rabén & Sjögren anlitade Marit Törnqvist för att illustrera Lindgrens böcker kände Ilon sig förbigången och bröt med förlaget.

1991 blev Estland fritt och Ilon kunde äntligen återknyta kontakten med hemlandet och de ännu levande släktingarna.

Ilon tog sig nu för att bearbeta den smärtsamma historia hon gått och burit på så länge. Först ut var Den långa, långa resan från 1995, som gavs ut på Brombergs förlag. Ilon målade sina unika bilder och först därefter skrev Rose Lagercrantz den sparsmakade texten. Uppföljaren I min farmors hus med flera titlar som Potatisbarnen samt böckerna om den finska lapphunden Sammeli följde efter hand.

Biografin Ilon Wikland: ett konstnärsliv av författaren och journalisten Enno Tammer är översatt från estniskan (märkbart genom ett fåtal för oss svenskar självklara upplysningar). Det rör sig om en tämligen anspråkslös intervjubok. Det är främst innehållet – Ilons livsöde – som griper tag i läsaren och gör den märkvärdig. Tyngdpunkten ligger på uppväxten i Estland, som i mitt tycke är det mest engagerande partiet i boken. Texten ackompanjeras också av ett överflöd av intresseväckande fotografier (många privata) jämte Ilons egna målningar, som förgyller boken.

Böckernas originalbilder (cirka 800 stycken) har Ilon donerat till Wikland-museet i Haapsalu (Hapsal), där de finns att beskåda för den som råkar ha vägarna förbi.

Similar Posts:

• När orden inte räcker till
• Värdet av ett liv
• Kampen mot järnklon
• Opersonligt om kolchos
• Jag tänker på Reijo

21 berättelser presenteras på ett uppslag vardera. Texterna imiterar visserligen barns associativa sätt att bygga ut historier, men känns samtidigt fulla av vuxenreferenser. Här kommenteras, direkt eller indirekt, viljan att förbli barn fastän man sedan länge räknas som vuxen, kändisskap, hur en förälder köper öl till sig själv men inte vill köpa godis till barnet, att en tant kan vara så trött att hon inte orkar gå hem.

Några historier har vardaglig förankring, men de flesta spinner iväg långt i fantasins utmarker. Barnet som inte kunde tjata sig till något Kinder-ägg, kommer på den geniala idén att skaffa en Kinder-höna istället. Men ingen hade räknat med att hönans värpningstakt skulle accelerera, barnet tröttnar på choklad och ids inte ens sätta ihop leksakerna som finns inne i äggen. Till slut är familjen innesluten i ett stort Kinder-ägg och väntar på att någon ska komma och äta upp chokladen och börja leka med dem.

En pappa försjunker så i sin tidning att han snart försvinner in i den. Till slut längtar barnen så mycket efter honom att de går till pappa i tidningen.

En son flyttar runt i lägenheten hela tiden, ena kvällen sover han i garderoben, en annan kväll i badkaret, så när hans mamma en morgon hittar honom i sin säng i barnens rum frågar hon om han har flyttat igen? Han svarar

”Nej, inte riktigt, jag bara hälsar på hos mig själv ett tag. Men sen måste jag iväg igen.”

Här finns även berättelser om Grillkycklingen och grillfisken, om en gammelgumma som ljuger så det ryker, om mamman som rymmer hemifrån och familjen som har ett fönster mot en annan värld.

Illustrationerna består av streckteckningar som är sparsamt färglagda med ett par färger på varje sida. Ofta får vi se en och samma person sysselsatt med olika saker i samma bild. Lite serieliknande uppbyggnad, fast utan rutor.

Boken fungerar antagligen bäst ihop med lite äldre barn, som själva har kommit igång att hitta på historier som överträffar varandra i knasighet.

Similar Posts:

• Alfons Åbergs mamma i vårt minne
• Skruva isär och sätta ihop
• När blommorna har huvudrollen
• Moraliserande som få
• Sagan om pappan som inte ville sova