Att inte ha barn, inte kunna eller framför allt att inte vilja, kan vara ett sådant fall. Åtminstone upplever journalisten Sara Martinsson det så. Sedan hon vaknat upp, barnlös och kanske lite planlös, dagen efter sin 40-årsfest, upplever hon påtryckningar överallt. Fertilitetsklinikerna tränger sig på, i reklamen på tunnelbanan såväl som i sociala medier. Folk frågar och har åsikter. Man ska väl ändå vilja ha barn?

Det finns flera saker jag har svårt att riktigt identifiera mig med här. Dels det där uppvaknandet – är det nånting man ständigt får höra som kvinna så är det väl att ”klockan tickar”? Män kan gladeligen vänta hur länge som helst, men du, du har en tydlig deadline. Det lyckas till och med överlappa den där tidigare rädslan ”Du går väl inte och blir med barn?” innan det är socialt accepterat. Kvinnors kroppar är ett minfält. Damned if you do, damned if you don’t.

En intressant sak i sammanhanget, men som Martinsson fladdrar förbi, är männens roll i det hela. Enligt SCB är 13,5 procent av kvinnorna strax över barnafödande ålder barnlösa, medan 21,5 procent av männen är det. Nu är det ju inte dem just Martinsson skriver om, men borde inte någon göra det? Nog kan även män känna barnlängtan?

Lite försvinner också här hur allt detta alltmer blir en fråga om pengar. Du kan i stort sett köpa dig ett barn numer. Behöver du sperma, äggdonation, provrörsbefruktning, surrogatlivmoder? Allt finns till salu – om du har pengar. Att ha lån på barnen blir kanske snart lika normalt som att ha det på huset, bilen och utbildningen?

Om varufiering av kvinnokroppen skrev Kajsa Ekis Ekman oerhört skarp i Varat och varan 2010. Martinsson berör temat, berör väldigt mycket, men skyndar lite för snabbt vidare. Hon blandar högt och lågt, personligt och samhälleligt, men lyckas inte riktigt knyta ihop säcken, tycker jag. Materialet framstår som inte riktigt färdigtuggat, färdigbearbetat.

Sara Martinsson var August-nominerad i fackboksklassen för sin debutbok, Knäböj: Om kvinnor och styrketräning. Jag har inte läst den, men det skapar ju onekligen förväntningar. Någon som varit August-nominerad vet väl hur man skriver en fackbok? Istället blir jag bitvis irriterad. Desorienterad. Efter några kapitel sitter jag och bläddrar hit och dit – vad var det det här kapitlet skulle handla om? Vad handlade egentligen det förra om?

Martinsson blandar referenser hej vilt, men påläst är hon ju. Jag gillar framför allt alla verkliga, vardagliga människor vars funderingar författaren letat fram, i undersökningar, i reportage och litteratur. Tänker på Sara Lövestams Monika-trilogi, där huvudpersonen släktforskar och till slut får syn på de andra, de barnlösa, de som är som hon själv. Som aldrig fått egna barn, men faktiskt ändå betytt något.

I Martinssons bok är pärmarnas insidor fulla av sådana kvinnor. Florence Nightingale, Nellie Bly, Ester Blenda Nordström, Harriet Tubman, Susan B Anthony, Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Edith Wharton, Octavia E Butler, Frida Kahlo, Tove Jansson, Hilary Mantel. Namn på namn på namn.

Det finns trots allt andra sätt att lämna något efter sig.

Similar Posts:

• Monikaböckerna mot mål
• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Nej, jag vill inte ha några barn
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Livet som var, som inte blev och det som är

Så, sommaren 1902, beger sig Jack London till London för att skriva om människorna i East Ends slum. Han klär sig i begagnade kläder, utger sig för att vara en strandsatt amerikansk sjöman och lever som en av stadens många fattiga. Samtidigt pågår kröningen av Edvard VII, en extravagant historia som naturligtvis står i stark kontrast till livet som den undersökande journalisten lever i East End.

Det London gör har kommit att kallas att wallraffa, efter den tyske journalisten Günter Wallraff som använde metoden för att skriva om arbetsvillkor på 1970-talet. Jag reagerade på det när jag läste om Ester Blenda Nordström, journalisten som tog anställning som piga för att kunna skriva om deras arbetsvillkor redan på 1910-talet. Nu får jag lära mig att inte heller hon var först – vilket för övrigt inte heller London var. Christian Ekvall, som också står för nyöversättningen av boken, nämner i sitt efterord att Nellie Bly gjorde det redan 15 år innan London, när hon spelade galen för att kunna skildra tillvaron på mentalsjukhus i Ten Days in a Mad-House. En 1800-talets Anna Odell, med andra ord.

London är, vilket jag först hakar upp mig på i min egen jämförelse med Nordström, inte fullständigt inbäddad. Han hyr ett rum dit han kan gå och tvätta sig och sova ut. Han ger ibland upp att vara fattig och köper ordentligt med mat, både till sig själv och till eventuellt sällskap. Ändå skriver han till vänner, efter två veckor med det här livet: ”Jag tror att jag skulle dö om jag var tvungen att bo två år i Londons East End”. Och Jack London är alltså knappast någon duvunge. Han har levt hårt tidigare.

Den brittiska huvudstad Jack London kommer till är hjärtat i ett enormt imperium som sträcker sig över hela jorden. Det är kapitalismens och de gamla anornas högborg. Det är en stad som tuggar människor sönder och samman och spottar ut dem igen. Det är ont om arbete, men framför allt är det nästan omöjligt att försörja sig på många av de arbeten som finns. Också de som jobbar 12-14-timmarsdagar, med påtaglig risk för liv och lem, har svårt att få ihop till ens den torftigaste bukfylla åt familjen. Marginaler för sjukdom och olyckor finns inga alls. Folk bor i små kyffen, och många saknar helt bostad. London går med och får de mest blygsamma mål mat eller sovplatser på välgörenhetsinrättningar där människor köar i timmar för att få plats, och sedan tvingas slita hårt eller sitta igenom dagar av predikningar för att göra rätt för födan.

Jack London har sin analys klar. Rikedomarna är, precis som arbetet, brutalt orättvist fördelade:

Det finns ett kinesiskt ordspråk som lyder att om en människa lever i lathet kommer en annan att dö av svält, och Montesquieu har sagt: ”Det faktum att många är upptagna med att sy kläder åt en enda individ är anledningen till att många är utan kläder.” Så det ena förklarar det andra. Vi kan inte förstå den utsvultne och dvärgaktige arbetsträlen i East End (han som bor med sin familj i en liten enrummare och hyr ut en liten del av detta rum till andra utsvultna och dvärgaktiga trälar) förrän vi tittar på de stora och kraftiga livgardisterna i West End och inser att den ene måste göda och klä och vårda den andre.

Här är det kröningsparadens livgardister som får stå för överheten. Någon gör arbetet, men någon helt annan skördar frukterna av det.

London blandar indignerad samhällskritik med statistik, individskildringar med mer svepande analyser av vad fattigdom gör med människor. Han är skarp när han skildrar de enskilda människoödena, och lika skarp i sin klassanalys. Lite daterad är han såklart ibland i ordval liksom i ointresset för de kolonier som också utgör en central del av det brittiska imperiets ekonomi. Det svepande har också inte sällan åldrats sämre än de högst konkreta mötena med människor.

Det stora flertalet av arbetare i västvärlden har kanske fått det bättre på de drygt hundra åren sedan Jack London skrev om East End, men grundprinciperna är fortfarande desamma. Det hårda kroppsarbetet utförs någon helt annanstans än där vinsterna av det spenderas.

Similar Posts:

• I skuggan av fattighuset
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom
• De blodiga grändernas lockelse
• En berättelse om klass
• Wallraffade långt före Wallraff

Nordström tog anställning som piga för att själv uppleva varför jordbruket hade så svårt att få arbetskraft och skildrade också bland annat livet i en sameby som lärarinna för samiska barn. Reportageserien i Svenska Dagbladet som snart blev den bästsäljande boken En piga bland pigor (1914) blev hennes stora genombrott.

Det här var en tid när kvinnornas plats i journalistiken var långt ifrån självklar. Kvinnorna tjänade bara hälften så mycket som männen, och var så få att de snabbt lärde känna varandra, Stockholm lilla gäng av kvinnliga journalister. Men de hängde ihop, stöttade varandra och kallade sig själva Ligan. Så här ger Fatima Bremmer en liten glimt av deras tillvaro på redaktionerna:

De stora nyheterna skildras uteslutande av de manliga journalisterna. Med lite tur kan Ester eller någon av de andra kvinnorna ropas ut på allmänna redaktionen för att hjälpa till med någon utlandsintervju eftersom männen sällan behärskar främmande språk tillräckligt bra för att klara en längre konversation.

Publicistklubben välkomnar kvinnornas medlemsavgifter, men klubbens resestipendier som möjliggör eftertraktade tjänster som utrikeskorrespondenter kan bara sökas av män. Det finns överhuvudtaget inga möjligheter att som kvinna utvecklas för att kunna göra anspråk på tyngre uppdrag och tjänster.

Bremmer låter sin läsare komma nära Nordströms vardagsliv, hennes flackande tillvaro. Hon har en energi och ett ljus, kallas just ”ett jävla solsken”, men precis som i detta uttryck finns en dubbeltydighet. Jävligheten finns också där. En trötthet inför allt det rastlösa, glammiga. En hemlighet som inte ingen kan få veta.

Samtidigt skapar Nordström sina egna möjligheter, och sin helt egna journalistiska stil, där människor kommer till tals på ett nytt sätt. Hon är en journalistisk pionjär, mycket framgångsrik och omtalad i sin egen tid, men som först på senare år fått något av ett erkännande med nyutgåvor av flera av hennes böcker.

Hur har det ens blivit så, att litteraturhistorien lyckats släta över henne? Henne som så många andra klart lysande kvinnor.

Similar Posts:

• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• 250 år av kvinnoliv
• Att skriva sig själv och andra
• Ett pennskafts ocensurerade betraktelser när seklet nittonhundra var ungt
• Stöld och fosterfördrivning