Det finns såklart något riktigt härligt med det som är så här väl utformat, men samtidigt också något som är lite skrämmande. α, β, γ, δ o.s.v. Origo, Perseus, Sepolia, Anteros. Borde jag slå upp, läsa på, för att hänga med? Här finns ju säkerligen en hel massa konnotationer och även direkta betydelser som finns där av en anledning, för det känns inte bara som ytlig intellektuell uppvisning. Men jag bestämmer mig i alla fall för att först ta emot texten som den är (som jag är) för att se vad som händer. Och en bit in, någonstans efter att mer än halva grekiska alfabetet betats igenom, vid υ, så händer det:

skrev jag själar – jag menar
sälar.

En lekfullhet med språket som känns inbjudande även för en grekisk analfabet som jag. Jag får en ny nyfikenhet för texten, som strax bjuder till ännu mer:

Vidden är hjälplös, så absolut vidd. Avstånd
Anas med skalor som långsamt justeras och
Färger vid varats yttersta skans. Kullar med

Korkek och tjurar – men där upphör all
Släktskap med barndomens jular. Ändå söker
Mig nu något tidigt. Du ger mig en bild av

Dig själv som sjuårig flamencoprinsessa.
Inget faller precis på plats. [ – ]

Bräm, fluidum, melism, abstrust, akronisk, helnas, hinom, deliriskt, tars. Till slut sitter jag ändå där med ett lexikon. Det blir lite hoppigt för en så här olärd diktläsare som inte är van att svänga sig varken i grekisk mytologi eller mindre använda svenska ord – men det håller ändå, mycket tack vare att de flesta dikterna är förankrade i det mänskliga perspektivet, människorna som rör sig där inne i dikterna:

Syret glesnar och landskapet
smalnar i ett gatt av kufiskt
danade stenar som lotsar mig

vidare fast jag gott kunde dröja och
ta några bilder och messa bekanta.
Ibland rör jag svärdet som svänger

i marschtakt och skakar min sköld
som är grov som en krabba
på utsidan, men insidan visar

mig själv och en hostande film
av terrängen bakom. [ – ]

Similar Posts:

• Svalt paradoxalt
• Klart och säkert om osäkerheten
• Pink Pearl som ink earl
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Antika verk i väldigt ny tappning

Bergqvists bok är därför en stor paradox. Hans språk intellektualiserar språket. "Solarna" är kronlogiskt uppbyggd och spänner över ett år. Det är ett sökande och tvivlande år. Det gäller ju att hålla sig vän med språket, för hur ska det annars gå? Man måste hålla sig vän med fienden helt enkelt. Man bara måste. Försöka tycka om, försöka tro, försöka hoppas. Samarbeta.

Ibland blir dikterna lite väl abstrakta och svala. Samarbetet går inte helt bra. Det finns inte tillräcklig förankring i händelse eller bild. De tjusiga assonanserna imponerar kanske förvisso på några. Som bäst blir det ändå när Bergqvist blandar det intellektuella och abstrakta med det vardagliga som i strofen nedan.

Även solen, dånande tyst, begrundar
persikans hjärna, telefonen på laddning

Senare tillkommer också ett jag och ett du i texten samt bekanta Stockholmsmiljöer. Det känns allt enklare att mer sanningsenligt intresserat stanna upp, verkligen fundera över de mer svårbemästrade uttrycken. Det blir bättre och bättre, alltså. Paradoxerna är det bästa av allt.

Det slutar inte hoppfullt, utan såklart i vinter, men kanske ändå något försonande. Okej, språket. Du och jag. Det är du och jag. Vi mår väl inte så bra någon av oss.

Similar Posts:

• ”Hjälplös är dikten den också”
• Det angår
• Lite mer hårdsmält, kanske?
• En teoretisk lek med känslor
• Cletus N Nwadikes känsla för snö